Monthly Archive

För somliga verkar det vara viktigare att säga “sanningar om folk” än sanningar om sitt demokratiskt givna uppdrag.

Vem är mest rakryggad och hedervärd? Den som påtar sig rollen som orakel för bedömning av andras karaktärer eller den som håller igen med kommentarerna och ställer upp för den goda sakens skull i ett dött äktenskap?

Saknar ord (som passar här) att beskriva den “obehagliga sanning” jag skulle kunna tänka mig att formulera om intervjuobjektet alla talar om dessa dagar. Jag avstår och håller för näsan kl 20 ikväll. Skönt att det är sista delen!!

Det är vanligt att män är större än kvinnor, når högre upp, har längre armar och bredare kroppar. Det är också vanligt att män lägger sin hand på en kvinna när han talar med henne. I arbetslivet, menar jag. Där det inte hör hemma överhuvudtaget. (Undantagandes förstås när man är både arbetskamrater och har en vänskaplig relation, vilket iofs är vanligt förekommande. Men motsatsen förekommer ju också. Dvs inte så vänskapliga relationer mellan arbetskamrater.)

Ta t ex den här bilden på Margot och Göran. Hur många sådana bilder har vi sett, när just den mannen lägger ena handen på en kvinna han talar med. Margot, Gudrun, Mona m fl. Nånstans på axeln eller armen eller ryggen. Säkra ställen, jovisst. Men ändå. Varför gör han så? Egentligen?

Jag uppfattar detta som ett sätt att markera någonting. Exakt vad är jag något osäker på. Det kan vara ett försök att skapa närhet och neutralisera en laddning i kontakten. Men det kan förstås också vara något helt annat som utlöser denna handling.

Självfallet har detta hänt mig i mitt yrkesliv också. Hur det påverkat mig har varierat. När jag var yngre kändes det hotfullt och mästrande, när jag blev lite äldre kändes det inte hotfullt men ärligt talat ganska oönskat. Och omotiverat!

Vad säger män - i allmänhet, såna som ev läser sådana här bloggar - om saken? Finns det något särskilt skäl att lägga en hand på en kvinna man talar med?

Medicinsk utveckling och lagstiftning medger numera en matchning av embryon tillkomna genom provrörsbefruktning så att de passar för donation av benmärg till ett sjukt syskon. Om detta svåra kapitel har barncancerläkare Britt-Marie Frost skrivit i DN häromdagen. Frågan ställs om det är rimligt att ett barn blir till i syfte att skapa nytta för en annan människa snarare än för sin egen skull! Och för författaren blir svaret Nej, det är inte rimligt!

Det nya barnet kan “designas” så att det passar, med rätt vävnadstyp. Det är då inte längre slumpen som avgör. Men varför skulle slumpen vara bättre för den enskilda människan? Är det verkligen den saken som gör att människan känner egenvärde? Jag tror inte på det.

För det svårt sjuka barnet finns här en chans till bot och ett fortsatt gott och friskt liv genom organdonation från en donator som är perfekt matchad.

Frågan kan verka svår, därför att den är ny och ovan för oss. Men jag tycker inte att svaret är svårt!

Självklart ska man ta vara på möjligheten att bota ett sjukt barn samtidigt som man välkomnar en ny liten människa. En som inleder sitt liv med en outsägligt god gärning utan att behöva offra något för egen del! Och som dessutom får chansen att växa upp i en syskonskara utan ett svårt sjukt syskon!

Tillägg: se även inlägg 16/4.

Vägmärket vid övergångsställen är en del i den feministiska kampen, enligt en notis i DN. Företrädare för s, v och mp vill byta ut skyltarna så att de ser mer kvinnliga ut och det finns sedan länge en sådan variant. Den visar förstås en person med framputande bröst och klädd i kjol. En jättekvinna som tar gatan i två steg på slanka ben! Det gör iofs mannen också på den gamla vanliga skylten, men han ser ju liksom lite mer såsig ut i steget, tycker jag.
Ett förslag är att byta ut varannan skylt så att det blir jämn fördelning mellan könen. Det är ju lysande! Vi kommer säkert att bli mycket mer jämställda. Men det visar ju förstås på en strukturell vuxenmaktsordning i samhället så snart blir det väl uppror bland småknattarna som också vill ha en egen skylt…

Nu manar den zimbabwiske ärkebiskopen Pius Ncube folket att göra revolt. Enligt Dagens Eko uppmanar han nu befolkningen att gå ut på gatorna och visa att den inte längre accepterar förtryck och svält. Han tänker själv gå med dem. I hopp att Mugabes soldater ska välja att förena sig med folket, så som det skett i andra länder där människor samlat sig i många tusentals på gatorna för att protestera mot en förtryckarregim.

Svenska journalister är inte längre välkomna i Zimbabwe och vår ambassadör har hotats av regimen. Och grannländerna har hittills i stort sett tigit stilla! Låt oss hoppas att de nu slutar vela och ställer sig på det zimbabwiska folkets sida, att det blir en fredlig lösning utan blodbad och att ärkebiskopen överlever den närmaste tiden!!

Nu återstår bara ett avsnitt i den spännande dokusåpan där vi storögda matas med sanningar om både det ena och den andra. Och det kan ju vara lärorikt när det kommer från en med så “bred kompetens” och välutvecklad förmåga “att förstå och känna nyanser“. Ingen doft av kålpudding förnims i TV-soffan och det är inte fråga om skådespeleri. Och vad säger de arbetssökande om framtiden?

Det är en märklig upplevelse att följa hur en tydligare bild av Sveriges f.d. statsminister växer fram.

Men det är skönt att det bara är ett program kvar. Det räcker!!

Sjukvårdens (och därmed läkarnas) betydelse för hur väl ett samhälle fungerar behöver inte ifrågasättas - utan en hyfsat vettig hälso- och sjukvård är det svårt att driva andra viktiga funktioner i ett land. Läkaryrket är gränsöverskridande och den kollegiala samhörigheten kan tas tillvara som en stabil byggkloss i försöken att bygga broar mellan människor och samhällen som är i konflikt med varandra.

Läs Cordelia Edvardsson analys av situationen i Mellanöstern! Läkarnas gemenskap på olika sidor om den konflikthärden är ett frö till förbättrade relationer, som inte vårdas tillräckligt väl för att kunna gro och växa till.

Vad kan en svensk läkarorganisation bidra med? Skulle inte en aktiv process att stödja samarbetet mellan palestinska och israeliska läkare kunna initieras och underhållas av svenska läkare? T ex konferenser med dubbelt fokus: specialistfortbildning OCH fred! Vilken specialistförening i Sverige går före och ordnar ett sådant evenemang?

Skolstart när som helst under skolåret föreslås nu på sina håll. Tja, det har väl sina fördelar. Och kanske också nackdelar.

Långt bort i tiden, på 1950-talet, gick jag med min mamma för första gången till skolan. Det var visst strax före påsk och jag var sex år, skulle fylla sju till hösten. Nu skulle jag få prova på att gå i skolan i förväg. “Fröken” hette Gunhild och var snäll. Hon visade oss ett bord i ett hörn av klassrummet. Där hade skolbarnen - som var ute på rast eller kanske slutat för dagen - byggt en modell av ett samhälle. Det var små hus och bilar och träd. Och i ett hörn stod en älg och spanade. “Fröken” sa Älllg på hälsingska, dvs med brett ä och ett fett tjockt L. Jag blev skrämd och imponerad!

Rektorn godkände och jag fick börja efter påsk, i ettan med de andra som gått hela året. Och på sommaren satt jag med skrivböcker (jodå, med lutningslinjer) och övade skrivstil! Det blev godkänt för mig att börja tvåan till hösten, några veckor innan jag blev sju år.

Inte vet jag om min skoltid blivit annorlunda om jag istället kommit samtidigt med jämnåriga. Länge förblev jag något av en udda figur i klassen och avståndet till klasskamraterna försvann först när vi kom upp i gymnasiet. Så upplevde jag det! Jag var sjutton när jag tog studenten men då spelade åldersskillnaden inte längre roll. Vilken roll den exakt spelade fram tills dess är svårt att veta. Kanske skulle känslan av utanförskap ha varit den samma även om jag fått börja i vanlig ordning?

Det var ett klokt beslut av mina föräldrar och rektorn att låta mig börja i förtid. Alternativet hade varit att tråkas ut under ett första läsår med inlärning av sådant jag redan lärt mig. Det hade jag gjort eftersom min två år äldre syster tog sig för att läsa och skriva med mig hemma, som en del i vår lek tillsammans. Och hur skulle det ha varit att komma läs- och skrivkunnig till en första klass där de flesta andra kunde mindre? Nej, det hade nog varit mycket sämre!

Med en klok individuell bedömning av barnets kunskaper, ambitioner och lust att få börja skolan så kan individuell skolstart vara en bra idé.

Och aldrig glömmer jag Älllgen!!

(Uppdaterad 070322) Ojoj! Vad ska man tro? Som många andra har jag denna kväll förundrats inför del 2 i intervjuprogrammet alla talar om. Inte nog med att man fick höra diverse underliga omdömen om en partiledarkollega, det kom även en överraskande redovisning av påstådda erbjudanden till en avgången dito. Men ojoj, man sitter där med runda ögon och undrar… Är det denne person vi haft som högste ansvarige i vårt land i tolv år?? Och vad ska man säga om den som gick närmast i skuggan av den store tyckaren?? (Läs mer om “tyckare”/pdf)

Trevligt att Cordelia Edvardsson får ännu en utmärkelse! Hennes reportage och reflektioner från konflikthärden i Israel har alltid varit givande och lärorik läsning liksom annat hon skrivit i SvD. Minns också det lysande programmet Här har du ditt liv för många år sedan när hon var gäst och huvudperson hos Lasse Holmqvist. Bra TV-program på den tiden… Grattis och det är dig väl unt, Cordelia!!

Karin Thunbergs krönika i lördags (SvD) handlade om svårigheten att få stopp på sexuella övergrepp på barn när man inte kan bevisa att det sker. Hon avslutar den mycket berörande berättelsen om en orolig mormor med en undran hur det är möjligt att barn “kan tillåtas fara så illa i ett land där lagen utgår från deras bästa”.

Kan bara hålla med! Hur är det möjligt??

Rättssäkerheten ställer förstås krav på att anklagelser kan styrkas på ett trovärdigt sätt och det är väl där haken finns. Ett barns berättelser, med detaljer som de flesta av oss nog skulle acceptera som bevis nog, räcker tydligen inte för att komma åt problemet.

Och vad blir följden av det? Jo, att det lilla barnet - som vi alla har ansvar att skydda - fortsätter utsättas för samma sak tills hon eller han blir stor nog att skydda sig själv. Sårad för livet!

Förmodligen är förövaren också sårad för livet av någon tidigare händelse när han var barn en gång. Och så går det på, generation efter generation! Trots att kunskapen ökat, lagar har stiftats, samhällets aktörer har fått verktyg och mandat att ingripa och göra det de ska, dvs skydda barnet!

Vi som inte är direkt berörda av en sådan situation kan bara föreställa oss den mardröm det måste vara för en person i barnets närhet som ser och förstår men inte kan ingripa! Är det inte dags att i handling visa att barnets intressen verkligen prioriteras? Ge familj och sociala myndigheter bättre befogenheter att sätta stopp för övergrepp och hjälpa offer och förövare. I den ordningen!

Det var inte roligt att förstå häromdagen att systemdisken kraschat. Som tur var hade de en liknande till bra pris hos en återförsäljare jag nöjd handlat av tidigare. Bara tråkigt att jag lät timmarna gå i väntan på den utlovade hämtleveransen eftersom det visade sig att de inte kunde hålla vad de lovat. Förlorade timmar som jag istället kunnat ägna mig åt att köpa hos någon som kunde leverera genast, för att kunna komma igång med installationer och allt.

“Jovisst, den kommer att finnas här klockan femton!” Kan man tolka det på så många sätt? Idag, när jag undrar vad de är beredda att göra för att kompensera mig (de säger nu att de kanske i bästa fall kan ha en åt mig i morgon… kanske) så får jag bara veta att det är “sånt som händer” och “vi har tusentals försändelser och ordrar varje dag”.

Aha! En utfästelse är alltså inte något man som kund (hos det företaget) ska bry sig om! Då tänker i alla fall inte jag handla där mera!

Undrar just om den försäljaren gjorde sitt bästa i företagets intresse när han låtsades som om en utfästelse bara skulle betraktas som ett av många möjliga scenarier, och kanske ett synnerligen osannolikt sådant också. Tog han ansvar för det han som försäljare måste antas “ha” ansvar för - dvs. kundkontakt och kundtillfredsställelse?? Nja…

En annan som tycktes skylla ifrån sig var “ordföranden” i gårdagens mångomtalade intervjuprogram i TV. Read the rest of this entry »

Har efter tips via en blogg läst artikeln i DN om risken att den föreslagna utvidgade avlyssningen i Sverige leder till att vi därigenom kommer att ge indirekt stöd till diktaturer! Det låter alldeles fel.

Funderar också över varför de som verkligen är insatta i de här frågorna ger stöd till ett förslag som förefaller vara så integritetskränkande. En del insändare och andra debattörer har ifrågasatt varför vi inte tågar på gatorna och protesterar, medan erfarna politiker tycks ta det betydligt coolare.

Försöker ta ställning själv. Det är inte så lätt… propositionen är på 179 sidor, departementets Frågor-och-svar om förslaget ger översiktlig och kanske en avsiktligt överslätande bild, det finns en sammanfattning som ger intryck av att det bara handlar om något man alltid gjort. Bara en anpassning till den moderna tekniken att kommunicera, som numera går mer via kabel än via etern.

Så svårt det är! Jag vill inte bli avlyssnad i min privata kommunikation och jag vill att dissidenter och andra utsatta i diktaturer ska ha möjlighet att hålla kontakt med den fria världen. Samtidigt är det rätt att staten ägnar sig åt sitt uppdrag, som bl a innebär att skapa och upprätthålla ett tryggt samhälle. Förebygga terrorangrepp t ex.

Att det ska behöva vara så svårt att veta vad som rätt och fel!

Nästa år kan fosterdiagnostik göras tillgänglig för alla gravida i Stockholm, skriver SvD. Och berättar också i ett reportage om paret som valde att fullfölja trots att provet visade Trisomi 21, Downs syndrom.

Jag associerar till Aldous Huxley och Brave New World förstås. Vart är vi egentligen på väg?

Det är en riktigt knepig fråga, detta med fosterdiagnostik i ett samhälle där rätten till fri abort sedan länge är en självklarhet. Detaljerade upplysningar om den blivande lilla människan (ja, jag vet! - det var en riktigt emotionell formulering… ) som i ökande utsträckning läggs fram för värdering och ställningstagande. Svåra beslut för det enskilda paret och “sluttande plan” för oss alla…

Det blir bara värre och värre i Zimbabwe. Var det detta som var målet när befolkningen skakade av sig kolonimakten?

De afrikanska folkens frihetskamp var något som engagerade känslomässigt när man var ung på 60-talet. Och så blir det såhär. Jag blir riktigt ledsen!

Läste Per Wästberg när jag var yngre och påverkades att känna starkt med den frihetslängtan som fanns i de koloniserade länderna. Det europeiska styret över “kolonier” verkade inte höra till den moderna tiden. Doris Lessing har också behandlat ämnet i flera böcker, även på senare år. Korruption och systematiskt förräderi mot den egna befolkningen hör till vardagsmaten. Och det tycks bara bli värre och värre.

Hoppas att EU och Sverige kan bidra till att utvecklingen vänder i Zimbabwe!

Lite underlag här och här.

Sommaren 2006 infördes ett tillägg i Hälso- och sjukvårdslagen som föreskriver vårdgivarens skyldighet att tillse en god hygienisk standard i vård och behandling. Socialstyrelsens rapport Vårdhygien i praktiken redovisar deras granskning av standarden Read the rest of this entry »

Idag uppmanar, enl SvD, Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand regeringen att köpa utsläppsrätter för att flyga med regeringsplanet. Ett motiv skulle vara att planet “drar ju mycket mer fossila bränslen per person än en charterresa”. I samma tidnings näringsbilaga kan man lära sig att utsläppsrätter är ett förfelat och orättvist sätt att försöka begränsa CO2-utsläppen. Miljöpartiets förslag innebär ett stöd till ett system vars tydligaste effekt hittills tycks ha varit grova förtjänster (28 miljarder kronor!!) till svenska energiproducenter. Är det verkligen i linje med partiets syften?

Somliga lyckas i sina föresatser. Vår förre statsminister har lyckats utverka ett bidrag på 3/4 miljoner kr för att skriva sina memoarer. Kanske inte alldeles nödvändigt, kan man tycka. Eller helt åt skogen. Stig Hadenius menar enl SvD att det är en “förolämpning mot forskningen”.

Och så något helt annat. För 75 år sedan tog man beslut att ge tyskt medborgarskap åt en viss statslös österrikare. Beslutet fick till följd att vederbörande så småningom kunde kandidera i allmänna val. Resten är, som man säger, historia. En hemsk historia! Nu vill soc.dem. i Niedersachsen ändra sig och postumt frånta personen medborgarskapet, enl DN. Ett märkligt förslag som kritiserats.

Jag reflekterar kring det där med att vilja ändra sig. Tycker det är rätt att ompröva beslut och att då och då ändra dem. Nya insikter när man överväger beslutsgrunderna eller ser konsekvenser man först inte tänkt på. Men det går ju inte att ändra på ett beslut som redan hunnit få konsekvenser för andra människor!

Var och en har vi ett berg av beslut bakom oss, några av dem ångrar vi säkert. Men att i efterhand, när det faktiskt är för sent, “upphäva” ett beslut i stället för att stå för det, är ett sätt att försöka förfalska sin historia.

Det gäller både för oss som individer och för politiska partier. Det är bättre att stå för sitt beslut, försöka förstå varför det blev så och göra bättre nästa gång.

Många planerar långt i förväg. Som t ex när man lämnar in intresseanmälan vid nya husbyggen flera år före det första spadtaget. För en del handlar det om att planera en bekväm och praktisk lösning för framtiden som pensionär. Villa eller lägenhet? Sverige eller spanska solkusten?

Nu börjar det bli dags att ta ställning till Jorden eller Månen? Om några år börjar de bygga, enligt SvD. Härlig pensionärstillvaro med möjligheter att flyga, spela pensionärssquash och åka berg- och dalbana.

Frågan är bara: Vill man bo på fram- eller baksidan? Från framsidan kan man betrakta sitt gamla hem från avstånd och tänka tillbaka på alla strävsamma år på Moder Jord. Utsikten från baksidan blir något helt annat. Undrar just vilket som blir populärast!

Själv tänker jag stanna på Jorden. Månen är trevlig att titta på och det är ingen dum sysselsättning när man är pensionär, tror jag.

“Jag har en unik kompetens som naturligtvis ska komma svenska företag till del. Det är självklart. Det kommer jag säkert att göra på något sätt. Men jag ser ingen fulltidssyssla av det slaget framför mig, säger Göran Persson.” Citatet är hämtat ur dagens intervju i SvD.

Härligt! Äntligen får svenska företag tillgång till den unika kompetens de så länge saknat och som kommer att föra dem framåt längs lyckosamma vägar till framgång och berömmelse! Kan vi räkna med ett resultat i framgångarna i samma klass som för den organisation som tills nu styrts av den unika kompetensen? Trots att den bara delar med sig på deltid?? Vad tros om det?

Nu har NASA beslutat avskeda den astronaut som försökte ge sig på en kollega i nån sorts kidnappingattack, skriver DN. Samtidigt pågår debatt lite mer i skymundan om huruvida en svensk läkare, dömd för barnpornografibrott, ska få behålla legitimationen. Flera läkare har i Dagens Medicin gett sitt stöd till kollegan som dömts medan läkarnas fackförbunds ordförande fördömer och kräver deslegitimering.

Det finns både likheter och skillnader mellan dessa fall. NASA-astronauten företog sig diverse aktiviteter i akt och mening att åsamka sin rival skada - men det blev väl inte så mycket av det. NASA väljer att säga upp avtalet med astronautens arbetsgivare, som tycks vara marinen (eller vad det kan heta) med motiveringen att man (inom NASA) saknar rutiner för att hantera en situation av den här typen. Ungefär som ett avsked, alltså. Motiveringen förklaras inte närmare än så.

Läkaren i fråga har tydligen ägnat sig åt sin “hobby” i form av surfande på nätet och betittande av bilder - men inte själv varit involverad i någon aktivitet i faktisk kontakt med ett offer. På det viset liknar fallet astronautens. Det framgår i Dagens Medicin, att flera instanser har valt samma fördömande ståndpunkt som Sv Läkförb ordf, bl a tunga aktörer som Socialstyrelsen och Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd HSAN. Vad arbetsgivaren gjort vet jag inte. Nu har Regeringsrätten uttalat sig och beslutat att han får behålla legitimationen.

Det tycks handla om hur man ser på kopplingen mellan en persons omdöme och karaktär å ena sidan och lämpligheten för arbetsuppgifter å den andra. Även om själva handlingen inte har någon direkt koppling till ansvarsområdet i jobbet.

Är det rätt att döma ut en professionell person från möjligheten att utöva sitt yrke pga vad man känner till om den personens tankar? Vart leder det oss i så fall?

Det är knappast kriminellt att tänka kriminella tankar. Däremot är det kriminellt att t ex förfalska namnteckningar. Uppdrag Granskning berättade om en läkare som fuskat sig fram bl a genom det förfarandet. I det fallet saknades saklig grund att ta ifrån vederbörande legitimationen. Men här förespråkas det av bl a Soc.styr.

Var går gränsen?

Jag har inga bra svar. Tycker att det vore underbart om alla läkare var omdömesgilla personer utan avvikande böjelser eller dolda drömmar om hemligheter som de flesta av oss har svårt att acceptera! Men läkarna är väl som alla andra… “it takes all sorts”.

Hur kan man vara så tvärsäker i sitt ställningstagande som Sv Läkförb ordförande beskrivs vara??

Imorgon är det Internationella Kvinnodagen. En allmänt bra idé, tycker jag. Men jag är inte särskilt förtjust i flåshurtig feminism och känner ringa samhörighet med de tankar som förs fram av landets mest kända feminister (inga namn här men ni vet nog några…).

När jag var något yngre än vad jag är nuförtiden såg jag till att alltid ha röda strumpor den 8 mars. Oftast var det sockor i sandalerna - eller jordskor under några år - som var mina arbetsskor. En liten markering. Behövde inte mera, trots att jag arbetat i ett utpräglat mansdominerat yrke. Åtminstone var det mansdominerat då (3 av 4 kolleger var av manskön).  Lustigt nog var det inte så ovanligt att männen reagerade starkare än kvinnorna, som mest såg det som en kul grej. En del män i min arbetsmiljö på den tiden tycktes tolka min markering som utslag av något mystiskt, något obegripligt och kanske t o m hotfullt! Uttrycken för det kom i form av lite raljerande kommentarer och ifrågasättanden.

Numera är jag inte så noga med att ha röda strumpor den 8 mars. Istället kanske jag markerar på ett mer osynligt sätt, genom att ägna tankar åt jordens kvinnor och följa det som berättas i media om hur man uppmärksammar dagen därute i stora världen.

Jag är inte anhängare av den teoretiska modell som benämns könsmaktsordning! Det kanske inte ska avfärdas som struntprat, men det är inte långt ifrån. Jag tror mer på att det är andra och mer komplexa krafter bakom de skillnader som finns mellan mäns och kvinnors löner och andra villkor på arbetsmarknaden. Några av dem har koppling till de skillnader som konstituerar könet, men de flesta kan förklaras på annat sätt. Och att lägga skuld på män är ju fullständigt galet. Alla män var ju en gång små pojkar vars mödrar hade inflytande över deras värderingar. Eller???

Ej sällan hör man människor nämna läkare som antingen “en läkare” eller “en kvinnlig läkare”. Uttrycket “en manlig läkare” hörs mer sällan.

Det är som om normaltillståndet är en manlig läkare och undantaget är en kvinnlig läkare. Lite sanning kanske det ligger i det, eftersom de flesta läkarna (i Sverige) hittills har varit av manskön. Men det är väl inte den statistiken som egentligen ligger bakom uttryckssättet, tror jag. Jag tror istället att det finns en allmän föreställning om “läkare” som en man, fortfarande men förhoppningsvis i minskande utsträckning. Kanske var det så när det gäller många andra yrkesgrupper också, särskilt bland de s.k. akademiska yrkena.

Det är den Internationella kvinnodagen imorgon. Därför kommer här ett minne med könsperspektiv.

För några år sedan deltog jag i ett tvådagarsmöte för personer med ledningsansvar inom den organisation där jag då var anställd (med ledningsansvar). Det blev en i många avseenden het debatt om yrkesroller, arbetsfördelning och gränsdragningar. I avsikt att runda av på ett trivsamt sätt var det en av mina kolleger i definitivt överordnad ställning som höll ett litet anförande där HAN redogjorde för resultatet av en personalenkät. Den visade att läkarna givit uttryck för ett starkt engagemang och en påtaglig vilja att bidra, att lämna egna avtryck i utvecklingen av verksamheten, att driva på och satsa av sig själva. Hela anförandet var ett riktigt lovtal för läkarna och jag tyckte att det kändes trevligt att höra det! Ända tills han var färdig och avslutade det hela. För då kom den sista kommentaren: “och det gäller också de kvinnliga läkarna”!

Aha!!?? Jag som trodde att hela saken hade handlat om läkarna - oavsett kön. Minns att jag for upp som en guttaperkagubbe och blev förb.. arg, menar jag. Senare sa jag till mannen ifråga - i enrum - att jag ansåg att det var ett mansgriseri från hans sida! Han förstod ingenting!! Gör ni??

Kanske är det bara trötthet? Min hjärna levererar ingenting att skriva om… jag som hade så många tankar jag skulle dela med mig av. Förnuftet säger mig att det är tillåtet att vara oinspirerad ibland, man måste inte jämt vara så påhittig och finurlig. Tröttheten förklarlig, okay, jag får väl vila då. Men det vore så roligt att ha nåt klyftigt att klämma hit den här tisdagkvällen. Jag får väl ställa mig framför en spegel och rita åttor i luften en stund. Kanske det hjälper??

Varför blogga om läkarrollen? Tja, säg det! Man får sina tankeställare av den här artikeln i BMJ. Read the rest of this entry »

Tågresa genom Sverige eller åtminstone en del därav. Toaletten avstängd pga att den proppats igen av papper, enligt högtalarröst redan vid start på Sthlm Central. Den andra toan i nästa vagn fungerar. Men det går inte att låsa dörren! Alltså hålla hårt i handtaget och klara sig med en hand i de s.k. bestyren. Nåja, det går att överleva. Jag kommer att tänka på resor med diverse olika bussar i Sydamerika för tjugo år sedan. Komforten är absolut bättre på X2000 men toalettillgängligheten ungefär densamma. Och utsikten avsevärt sämre!

Lektyr ombord är medhavd bok men en stund ägnas ändå åt en av kvällstidningarna som erbjuds här i Just Nu 1 klass! Här är en helsida med stackars världskändisartist som tydligen håller på att krackelera i sin själ. Var det så bra att bli så känd? Man undrar. Jag undrar också varför det är så smaskigt för kvällstidningar att frossa i det som uppenbart är en personlig tragedi. Äcklas å det gruvligaste och byter till min bok!

När jag byter tåg i Nässjö finns där två funktionärer i blå jackor som det står “Informationsvärd” på ryggen på. De lämnar perrongen i samma rulltrappa som jag och syns sedan inte till. Tre, nej fyra, personer frågar mig på den andra perrongen om tåget där är det tåg de söker. Trots att jag inte har skylt på ryggen.

Nu gick ett lågprisflygbolag i konkan och en massa människor får betala en gång till för sin resa. Lågprisbolaget hade tydligen inte återförsäkrat sina bokade resenärer hos andra. Samtidigt talas det om att man försökt rädda ekonomin genom nyemission. Kanske är det många som ser sina pengar flyga iväg den vägen också!  Undrar just om ägarna också får lätta på börsen?

Välkommen till min läkarblogg!

Nu har jag raderat mina första inlägg i min första blogg. Tyckte nämligen att de var urtrista! Och vad ska då andra tycka. Självklart vill jag att de som läser tycker att det INTE är urtrist. Jag bryr mig om vad andra tycker. Hur skamligt är det?? - Nej, vi är nog många som tänker så.

Eftersom det har varit 50 besök på min blogg utan att någon har orkat kommentera det jag skrivit så gör jag omtag nu. Vi får väl se hur det går!

Har sett andras bloggar och beundrat flotta inspirerande tekniska finesser. Åå, när jag blir så duktig. Måste kämpa! Godnatt!