Tankar om utsläppsrätter

Idag uppmanar, enl SvD, Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand regeringen att köpa utsläppsrätter för att flyga med regeringsplanet. Ett motiv skulle vara att planet ”drar ju mycket mer fossila bränslen per person än en charterresa”. I samma tidnings näringsbilaga kan man lära sig att utsläppsrätter är ett förfelat och orättvist sätt att försöka begränsa CO2-utsläppen. Miljöpartiets förslag innebär ett stöd till ett system vars tydligaste effekt hittills tycks ha varit grova förtjänster (28 miljarder kronor!!) till svenska energiproducenter. Är det verkligen i linje med partiets syften?

Att ändra sig i tid

Somliga lyckas i sina föresatser. Vår förre statsminister har lyckats utverka ett bidrag på 3/4 miljoner kr för att skriva sina memoarer. Kanske inte alldeles nödvändigt, kan man tycka. Eller helt åt skogen. Stig Hadenius menar enl SvD att det är en ”förolämpning mot forskningen”.

Och så något helt annat. För 75 år sedan tog man beslut att ge tyskt medborgarskap åt en viss statslös österrikare. Beslutet fick till följd att vederbörande så småningom kunde kandidera i allmänna val. Resten är, som man säger, historia. En hemsk historia! Nu vill soc.dem. i Niedersachsen ändra sig och postumt frånta personen medborgarskapet, enl DN. Ett märkligt förslag som kritiserats.

Jag reflekterar kring det där med att vilja ändra sig. Tycker det är rätt att ompröva beslut och att då och då ändra dem. Nya insikter när man överväger beslutsgrunderna eller ser konsekvenser man först inte tänkt på. Men det går ju inte att ändra på ett beslut som redan hunnit få konsekvenser för andra människor!

Var och en har vi ett berg av beslut bakom oss, några av dem ångrar vi säkert. Men att i efterhand, när det faktiskt är för sent, ”upphäva” ett beslut i stället för att stå för det, är ett sätt att försöka förfalska sin historia.

Det gäller både för oss som individer och för politiska partier. Det är bättre att stå för sitt beslut, försöka förstå varför det blev så och göra bättre nästa gång.