You are currently browsing the monthly archive for april 2007.
Sveriges Läkarförbund värnar om allmänhetens förtroende för läkarkåren. Det gör de förstås rätt i, detta förtroende är viktigt för alla och inte minst för patienterna.
För en tid sedan gick ordf ut med emfas och fördömde, med hänvisning till allmänhetens förtroende, att en läkare som dömts för barnpornografibrott fick behålla sin legitimation efter en dom i Regeringsrätten. Läkaren sägs i övrigt ha fungerat väl i sitt yrke och i den debatt som följde på domen var det många som i motsats till förbundet gav stöd till hans rätt att behålla leg. Själv skrev jag ett inlägg på denna blogg.
Nu skriver DN (igår och idag) om att några hundra läkare i Sverige systematiskt missbrukar sin rätt att förskriva läkemedel. De säljer ”under bordet” recept på narkotikaklassade preparat, orsakar mycket lidande och död och åsamkar samhället omkring 150 miljoner kronor ökade kostnader. Socialstyrelsen har hittills haft svårt att stoppa det här och ifrågasätter nu om tröskeln att bli av med förskrivningsrätt är alltför hög.
Det är ett allvarligt hot mot patientsäkerheten och allmänhetens förtroende att läkare missbrukar sin ställning i direkt relation med patienter. Möjligen allvarligare än att någon tidigare ägnat sig åt barnpornografibrott men skött sina läkaruppgifter bra.
Det ska därför bli intressant att följa hur Sveriges Läkarförbund agerar i den här frågan.
Gabrielles blogg och Andra bloggar om: läkarblogg, läkare
Intensivvård av hopplösa fall har börjat praktiseras i vårt land, skriver Dagens Medicin idag. Syftet är att rädda organ för donation, vilket är en bristvara. Transplantation av exempelvis hjärta och lungor kan göras endast när en person är hjärndöd och organen hålls vid liv genom intensivvård. Läs mer här.
Det verkar dock inte vara brist på patienter som behöver intensivvård för sin egen skull. Snarare tvärtom. Ibland innebär platssituationen på IVA att planerade operationer ställs in och patienter återgå till väntelistan – hela kedjan ska ju fungera. (Ref. artikel i Sjukhusläkaren 2004).
Landstingen utmärker sig inte precis med överskott på resurser och har svårt att exakt mäta behovet av IVA-platser. Att utöka verksamheten med att vårda hopplösa fall kan alltså orsaka överbelastning.
Men, det är inte det enda eller största bekymret. Vård av hopplösa fall – döende patienter – är olagligt, enligt artikeln i DM. Socialstyrelsen har kommenterat och säger att det är inte tillåtet att vårda en för en annans skull. Det är förstås en helt annan sak när vården från början siktade på bot och bättring, men slutade illa ändå. Då finns tydliga regler för hur intensivvården ska göra för att ta tillvara organ för donation. Och det är tillåtet.
När det gäller det som dagens artikel handlar om, intensivvård av från början hopplösa fall, behövs riktlinjer, som förtydligar hur det ska gå till och utgår från själva meningen med sjukvård. Vi ska inte glömma att organdonation räddar liv! Och det är vad man ska syssla med i sjukvården.
Ställ detta mot något som var aktuellt för några veckor sedan – nya riktlinjer för avbrytande av livsuppehållande behandling! Där förespråkas att läkare ska hjälpa människor att dö när de önskar det, genom att avbryta livsuppehållande behandling även när det inte handlar om livets slutskede. Det är inte sjukvårdens uppdrag.
Andra bloggar om: läkarblogg, intensivvård, organdonation
Tillägg 3/5: Kommentar Soc.styr. gd
Och så kan jag förstås inte låta bli att kommentera rapporten om otillfredsställande standard på sjuksköterskeutbildningen, som kom idag efter en utredning av Högskoleverket. Både SvD och DN kommenterar nyheten.
Häromdagen var det upprört hos Vårdförbundet när man konstaterade att löneskillnaden mellan läkare och sjuksköterskor är avsevärt större än vad de flesta (i en enkätundersökning) anser att den ska vara. (egen kommentar nedan)
Kanske vettigt att förbundet på sin hemsida även lyfter fram uppgiften att cirka 40 procent av sjuksköterskeutbildningarna inte uppfyller högskolestandard! Och vad man anser att det har för betydelse och konsekvenser för fortsatta fackliga prioriteringar.
Andra bloggar om: läkarblogg, vårdförbundet
Ikväll hade Rapport ett inslag om vården vid lungcancer. Cancerfonden har kommit med en rapport, nämnd i DN.se ikväll, som säger att vården är eftersatt. Har inte läst rapporten, men i inslaget på TV sas det att vården ser väldigt olika ut i landet. Att patienter inte får tillgång till den bästa diagnostiken och behandlingen, därför att… ja, varför vet jag inte. Vad det betyder för dessa patienter är ju lätt att räkna ut. Not good!
Som lösning föreslog en företrädare för Cancerfonden att Socialstyrelsen ska skriva nationella riktlinjer för lungcancervård, liksom den gjort för andra stora diagnosgrupper.
Då började jag fundera på Landstingsförbundet. Eller – som det heter numera – Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. De har på senare tid varit flitigt på banan när det gäller patientsäkerheten.
Skulle det inte vara ett fint sätt att hedra de höga idealen i just det avseendet om SKL själv börjar laborera med nationell standard för olika diagnosgrupper? Varför vänta på Socialstyrelsen? Den är ju faktiskt en tillsynsmyndighet utan eget operativt ansvar för rutinsjukvård!
Andra bloggar om: läkarblogg, lungcancer, landstingen, landstingsförbundet
Schyman ska bli programledare i TV8 till hösten. Idén är att i ett debattprogram ställa frågor och väcka diskussion om ”i vems intresse” saker och ting är som de är.
Själv säger hon i en intervju att det finns likheter mellan politiskt och journalistiskt arbete.
Ja. Och…. ? Alla vi andra då? Vi som inbillar oss att press och media representerar oss i rollen att genom kritisk granskning upprätthålla och bära demokratins värden. Just genom att stå fri från den politiska makten!
Nu finns en sorts stickspår i maktens korridorsystem fritt mellan den politiska och den journalistiska sfären. Gudrun är inte den första politikern som strövar den genvägen.
Lars Berge skrev i sin kolumn i SvD igår (ska lägga till länk när jag hittar den) att politiker nuförtiden gör allt för att utnyttja media i sin jakt på makten. Med metoder som vuxit fram genom PR-industrin och dess framforskade grundelement av manipulerande med mänskliga drivkrafter.
Så för mig blir frågan: I vems intresse väljer Schyman att göra detta?
Andra bloggar om: politik och samhälle, TV8, Schyman
Gråkall dag till ända med en avgående partiledare och en avliden president.
Gladast blev jag av att hitta artikeln om en planerad ny utomhusteater på Rosendal nästa sommar. Till skillnad från Parkteatern kommer man att få betala för biljetterna – men det gör jag nog gärna för möjligheten att få se Shakespeare (eller stavas det Shakspeare?) i ljuva omgivningar en ljum sommarkväll 2008. (Om det nu blir av… bygglov saknas visst än så länge.)
En helt annorlunda nyhet är beskedet att ultraljudsundersökning av foster tycks kunna påverka ”häntheten”, fler barn blir inte högerhänta. Om det nu spelar någon roll? Det som kan vara oroande är att detta fenomen antyder att ultraljudet i så fall påverkar fostrets hjärna. Detta i kombination med 1) att ultraljudsapparaterna ger 10 ggr mer energi nuförtiden än tidigare och 2) att det börjar bli vanligt med kommersiellt erbjudna ultraljudsfoton och videofilmer att visa för släkten gör att man nu varnar för ultraljud utan medicinsk indikation, enligt Läkartidningen.
Om Shakespeare var höger- eller vänsterhänt har varit en fråga för forskarna. Det verkar som om den allmänna meningen är att han skrev med höger hand. Oavsett vilket – skriva kunde han!
I SvD skriver idag Peter Sylwan om Djävulseffekten, den psykologiska mekanism som tycks kunna generera ondskan i vem-som-helst av oss. Drivkraften är grupptrycket – vår inneboende längtan att ”höra till”, att vara accepterade och en-i-gruppen. Häromdagen (19/4) skrev jag om hur viktigt det är att lyssna på den inre rösten i ”magen” som säger till när något är fel. Och att våga sätta ner foten sådana gånger.
Men det är väl inte så enkelt… Ingen av oss är kanske så modig och stark när det verkligen gäller. Kanske vi alla följer med gruppen, bara för att vi så gärna vill bli sedda och uppskattade. Det är väl en sak att sitta i en vänkrets runt ett middagsbord och diskutera en fråga. Då kan åsikter brytas mot varann riskfritt. Men, när det verkligen gäller allvar, när det verkligen är en risk att ha en avvikande åsikt… hur många av oss vågar då ta steget och säga ”Nej, stopp, det här är jag inte med på!”?
Tänker på skandalen i Abu-Ghraibfängelset när amerikanska soldater torterade och skändade irakiska fångar. Tänker på f.d. kommunalpolitikern som framträdde i SvD häromdagen och berättade om sin delaktighet i Motalaskandalen.
Det är lätt att stå utanför och döma. Men hur stark är man själv när det verkligen handlar om att ta risken att bli utstött och isolerad från de enda omkring en som man känner trygghet hos?
Undrar just hur stor betydelse denna psykologiska mekanism har för de människor som – inte utan framgång – här hos oss bär fram främlingsfientlighet som politisk idé?
Andra bloggar om: främlingsfientlighet, civilkurage, politik och samhälle
Läser idag efter tips från Gabrielles blogg Kd-ledarens inlägg på DN Debatt 21/4 om abortlagstiftningen och regeringens intentioner att vidta åtgärder för att minska antalet aborter i Sverige. Att säkra utländska kvinnor rätt till abort i Sverige och att samtidigt arbeta för total minskning av aborterna – det är båda viktiga och riktiga åtgärder (som jag bloggat om tidigare 13/4). Ska inte upprepa resonemangen, men vill rekommendera Hägglunds debattartikel som andas sans och balans i synen på abortfrågan!
Pappornas roll i graviditeter – önskade och oönskade – är ett annat kapitel. Tror inte att det skulle vara möjligt att lagstifta inflytande för pappor/blivande pappor när det gäller aborträtten. Men visst har det intresse att lyfta till debatt även frågan om mäns ansvar? Eller förväntas de inte ha något ansvar alls?
Andra bloggar om: läkarblogg, abort, kristdemokraterna, politik och samhälle
Många har reagerat mot att hotellkedjan Scandic beslutat ta bort biblarna från sina hotellrum. Det ger bränsle till debatten om att kristna förföljs i världen och i Sverige.
I det här landet har vi religionsfrihet, Svenska kyrkan är en kyrka bland andra och står numera fri från staten. Vår kultur må vila på kristen grund och vår normbildning på kristna värderingar. Det är OK. Men varför koppla ihop det med vilka böcker hotellen lägger på sina gästrum?
Jag tycker att det gärna kan finnas biblar på hotell. Men i religionsfrihetens namn tycker jag inte att det måste finnas på gästrummen. Gästen har förstås ej sällan en helt annan religion. Och det kan verka provocerande och diskriminerande att bara tillhandahålla Bibeln eller – som jag sett ibland – enbart Nya Testamentet. Hotellen borde istället ge gästerna tillgång till ett urval av Nya och Gamla Testamentet, Koranen och andra böcker av central betydelse inom stora religioner. Så vem som vill kan låna och läsa vid behov.
Det är alltid intressant att läsa Skyttes kolumner på SvD ledarsida. Den här gången höll jag inte med honom. Men tänkvärt var det, som vanligt!
Andra bloggar om: religion, politik och samhälle
Två helt olika saker i dagens tidning väckte tankar om signalsystemet mellan magen och foten. Jag menar, när man känner i magen att något är fel kan man sätta ner foten.
Den ena handlar om skandalen i Motala i mitten av 90-talet. Då när flera i kommunledningen åkte dit för diverse slösaktighet med allmänna medel i form av lyxresor, välfuktade middagar med fruar osv. Idag ger SvD en bild av en av de inblandade och hans tillbakablickar.
Den andra rör ett aktuellt rättsfall där kvinnojouren i Tranås har åtalats sedan de tillsammans med skolan medverkat till att gömma barn för en pappa. En pappa som tidigare faktiskt tilldömts vårdnaden om barnen. Det här skriver SvD om både i en nyhetsartikel och en ledare.
Jag tror att de flesta av oss har en liten röst i Magen som säger till när det är dags att sätta ner Foten och säga ”Stopp! Det här är fel. Så här ska det inte vara!”
Varför fungerade det inte i Motala och Tranås? Vad är det för störningar på linjen som hindrar Foten att höra när Magen ryter?
Jag tror att det handlar om grupptryck och vår inneboende längtan att höra till, att vara med de andra, att inte avvika. Det är svårt att ställa sig upp i en enig grupp och säga Nej!
Men det behövs ibland! När det gäller Motala är saken avgjord och straff avtjänade för länge sedan. När det gäller Tranås vet jag inte än vad som var rätt eller fel. Men det kan vara så att några tänkt och känt att det var fel, men hängt med ändå.
Vad kan man göra för att förhindra sånt?
Har inga bra svar. Kanske bara en uppmaning åt oss alla att Lyssna på Magen, håll Foten i beredskap och se upp för Grupptrycket!
Min blogg har bytt kostym ikväll. För er som varit här som besökare tidigare hoppas jag att det blir en glad nyhet. Jag gillar förändringar och nu har jag ändrat om bloggens utseende. Men innehållet är detsamma! Det är trevligt att den här möjligheten finns.
Föränderlighet präglar våra liv och för min del ser jag det som något positivt. De villkor vi själva inte råder över – hälsa, jobbtrygghet kanske, relationsproblem utanför vår egen kontroll osv. – kan förändras i ett ögonblick. Och ofta finns, även i de mest oönskade av dessa plötsliga skiften i tillvaron, något positivt. Kanske man inte upptäcker det genast. Men i efterhand kan man ofta tänka att det var lärorikt och det gav livet ett nytt värde.
Riktigt så stort är det inte att byta tema på sin bloggs layout. Men lite kul i alla fall!
Läser en av mina favoritkolumnister i SvD, Richard Swartz. Begåvat filosoferar han kring hur vi benämner vår nationalitet. Och hur nationalitet benämns i t ex media. Hans analys av skillnaden i tänkesättet mellan en demokrat och en nationalist sätter fingret på något mycket viktigt.
För de flesta av oss är det enkelt, vi är medborgare i det land där vi känner nationell tillhörighet. Men väldigt många människor har det på ett annat sätt och dit hör nog många av de s.k. ”nya svenskarna”.
Själv skulle jag inte sluta kalla mig svensk om jag flyttade till ett annat land och blev medborgare där. Otänkbart!
Varför ska det vara så nödvändigt att kalla alla för ”svenskar”, som har svenskt medborgarskap? Skulle det vara en nackdel att vara något annat än ”svensk”?
Benämning av människors nationalitet blir viktigare ju större inflytande de grupper får som har nationalism som politisk ideologi och sätter likhetstecken mellan ”nation” och ”folk”. De som säger att det bara är ”svenskar” som ska få finnas här i Sverige. Svenska media ska inte medverka till att stödja detta synsätt. Men när tidningar, radio och TV rapporterar om något som rör en svensk medborgare i världen och använder begreppet ”svensk” oavsett om personen är somalier eller arab eller något annat, då ger de indirekt stöd till det rasistiska sättet att betrakta människor.
Då sänder media det underförstådda budskapet att personer med annan nationell identitet inte kan (får!) vara svenska medborgare!
Låt oss alla få kalla oss det vi känner att vi är och låt fler personer som inte är svenskar bli svenska medborgare, om de så vill och när formella kriterier för medborgarskap finns!
Andra bloggar om: politik och samhälle, nationalism, nationalitet, svenskar, Sverige, media
DN har haft några artiklar om konflikter mellan unga läkare och sjuksköterskor. Läsarna har skrivit till tidningen (DN 16 apr) och bekräftat bilden. Jag läser och tänker att det är trist att det verkar vara ”precis som förr”.
För några år sedan förekom systematiskt samarbete mellan läkarnas och sjuksköterskornas respektive fackförbund. På senare år har det varit mer av konflikt om ledarskapsfrågan än samförstånd och gemensamma tag mot problemen.
Spänningarna mellan läkare och sjuksköterskor, som beskrivs i DN, härrör kanske delvis från bilden av spänning mellan deras fackförbund. Det borde betyda att lösningar kan sökas i ett ökat samförstånd på facklig nivå.
Båda fackförbunden agerar på arbetsmiljöområdet. Det vore vettigt och konsekvent att samarbeta om de arbetsmiljöproblem som rör båda kategorierna.
De samarbetsproblem som beskrivs i DN:s artiklar och läsarnas berättelser får förmodligen följder som är negativa i vården, t ex för:
- patientsäkerhet
- kvalitetsbrister och kvalitetsbristkostnader
- rekryteringsproblem
- effektivitet.
Någon som hört talas om att sjukvården behöver utvecklas i dessa aspekter?
Uppmanar härmed Sveriges Läkarförbund och Vårdförbundet att förtydliga hur deras systematiska samarbete med inriktning på arbetsmiljön fungerar och utvecklas!
Andra bloggar om: läkarblogg, sjukvården, läkare, sjuksköterskor, arbetsmiljö
Efter massmordet i Blacksburg, Virginia får man åter anledning att tänka på deras underliga inställning till vapen over there. Kritiken växer i omvärlden (SvD). Vad kan leda till en mer restriktiv lagstiftning? Inte för att det är säkert att där finns något kausalsamband. Jag menar, bara för att jag tänker att mängden vapen som finns faktiskt är kopplad till förekomsten av brottslig användning av vapen så måste det ju inte vara så. Kan man tänka sig ett samhälle där alla människor har ett skjutvapen och där inga vapen kommer till brottslig användning? Jag har svårt att tro det. (Tillägg 18/4: men det tror vapenförespråkarna i USA på, tycks det.)
När vi resonerar om företeelser är det ofta väldigt lätt att se samband mellan A och B. Men det är inte säkert att det som ser ut som samband faktiskt är ett kausalsamband, ”om A så B”. Men om man vänder på det är det ju i alla fall ganska troligt att om inga handeldvapen fanns så skulle heller ingen kunna använda dem för att skjuta ihjäl människor i ett klassrum, sådär utan vidare. ”Inte A, inte heller B”.
Psykologerna brukar hävda att människan i sin tolkning av omvärlden ständigt söker samband. Saker och ting förväntas hänga ihop. Vi behöver tro att där finns en struktur i världen, en logik som kopplar orsak med verkan och vice versa. Jag tror att detta sätt att tänka påverkar inte bara våra tolkningar och vårt beteende utan också det som ligger än djupare inom oss, nämligen våra värderingar. Som styr attityder, som styr beteende.
Ta bara det här med aborter, som jag skrivit om förut. När lagstiftningen är generös och signalerar ”fritt fram” – ja, då påverkas människors förhållningssätt och deras beteende så att det blir fler aborter. När kunskap utvecklas och leder till en mer human syn på homosexualitet så blir det fler som visar sin läggning öppet. Och fler som stöder deras önskan om lika villkor för äktenskap och adoption. Läs t ex en kyrkans man på DN debatt och en erfaren terapeut och psykiater på SvD brännpunkt.
Det är i alla fall en tröst denna tisdag.
Andra bloggar om: politik och samhälle
Kina förbereder sig för olympiad och världsutställning – steg på vägen mot en närmare relation till bl a västvärldens demokratier. Medel på vägen är modernisering av miljöerna. Och då får den egna befolkningen inte utgöra ett hinder. ”Ut med dom bara! Här ska byggas nytt och fint så alla blir impade när de kommer eller ser på TV!”
Shanghai är en viktig plats. Här finns en sällsynt historia med stadens roll som fristad för flyktingar och rotlösa från alla möjliga håll under det oroliga 1900-talet. Men generositeten mot mångfald har minskat sedan dess. Idag berättas i en SvD-artikel om hur man utan varsel kastar ut folk från deras bostäder, under hot om repressalier mot familjen om de vägrar. I syfte att visa upp sig för omvärlden. Då är den egna befolkningen tydligen rättslös!
Blandningen av det gamla och det nya ska bort. Det är det nya som gäller! Man bygger flott och stort! Människorna som bodde där då? Tja, det är väl inte så noga. Det finns ju så många ändå.
Och vi som ska sitta framför våra TV-apparater och se på olympiska spel och annat… vad kan vi göra för att uttrycka vår syn på ”det kinesiska exemplet”? Just ingenting!
Är det rätt eller fel att resa dit? – Jag var där för två år sedan. Jag tycker det är rätt att resa dit. Vi kom till tals med människor, vi såg och vi uppfattade. Det kan inte vara fel. Reportrar kommer att besöka landet i stora skaror och Kina kommer inte att kunna dölja allt bakom flashiga glasfasader och glänsande skyskrapor!
Några bilder från besöket i Shanghai 2005.
Andra bloggar om: politik och samhälle, Kina
Nu kommenteras i Dagens Medicin den nya lagen (sedan sommaren 2006) som medger att blivande föräldrar kan välja mellan embryon (i provrörsbefruktning), så att det kommande barnet passar som donator av stamceller till ett sjukt äldre syskon. Detta har jag skrivit om en gång förut, då med anledning av en debattartikel i DN den 20 mars. Där framförde en barnonkolog invändningar, som handlade om den etiska avvägningen mellan nyttan för det sjuka syskonet och kraven på det ännu ej födda. ”Vad får det för konsekvenser i den människans liv och utveckling?” frågar hon, med syftning på det barn som ”designades” att bli donator.
I dagens debattartikel, skriven av en pediater och en genetiker gemensamt, framgår att det handlar om sällsynta undantagsfall. Dvs. situationen att välja rätt provrörsembryo, så att det passar som donator när det är fött kommer att uppstå endast undantagsvis. Oftast går det att hitta en lämplig donator ändå, bl a tack vare den bank av navelsträngsblod som byggs upp i Göteborg. När det gäller påverkan på det donerande barnets framtida självbild, skriver man: ”De undersökningar som gjorts av föräldrarnas tankar kring det skapade syskonet visar att detta barn är lika efterlängtat som vilket annat barn som helst”. Och tillägger: ”Sedan är det en annan sak att den psykologiska och sociala situationen för ett syskon som donerar benmärg, oavsett om slumpen lett till HLA -överenstämmelse eller om den är resultat av PGD-HLA , är viktiga frågor där vi behöver mer kunskap.”
Dessutom verkar det som argumentationen i DN-artikeln bygger på delvis osaklig grund, så att de grupper som framför allt skulle missgynnas av ett förbud mot sådan donatorsdesign är människor från den fattiga delen av världen. (Det har att göra med genetiska fakta.)
Sammantaget tycker jag att jag har fått stöd för mina synpunkter att det här är riktigt och att de som tycker annorlunda behöver hitta bättre argument.
Slutligen något helt annat: magnolian blommar på Lidingö!
Andra bloggar om: läkarblogg, organdonation, medicinsk etik
Senaste kommentarer