Monthly Archive

Sveriges Läkarförbund värnar om allmänhetens förtroende för läkarkåren. Det gör de förstås rätt i, detta förtroende är viktigt för alla och inte minst för patienterna.

För en tid sedan gick ordf ut med emfas och fördömde, med hänvisning till allmänhetens förtroende, att en läkare som dömts för barnpornografibrott fick behålla sin legitimation efter en dom i Regeringsrätten. Läkaren sägs i övrigt ha fungerat väl i sitt yrke och i den debatt som följde på domen var det många som i motsats till förbundet gav stöd till hans rätt att behålla leg. Själv skrev jag ett inlägg på denna blogg.

Nu skriver DN (igår och idag) om att några hundra läkare i Sverige systematiskt missbrukar sin rätt att förskriva läkemedel. De säljer “under bordet” recept på narkotikaklassade preparat, orsakar mycket lidande och död och åsamkar samhället omkring 150 miljoner kronor ökade kostnader. Socialstyrelsen har hittills haft svårt att stoppa det här och ifrågasätter nu om tröskeln att bli av med förskrivningsrätt är alltför hög.

Det är ett allvarligt hot mot patientsäkerheten och allmänhetens förtroende att läkare missbrukar sin ställning i direkt relation med patienter. Möjligen allvarligare än att någon tidigare ägnat sig åt barnpornografibrott men skött sina läkaruppgifter bra.

Det ska därför bli intressant att följa hur Sveriges Läkarförbund agerar i den här frågan.

Gabrielles blogg och Andra bloggar om: läkarblogg, läkare

Intensivvård av hopplösa fall har börjat praktiseras i vårt land, skriver Dagens Medicin idag. Syftet är att rädda organ för donation, vilket är en bristvara. Transplantation av exempelvis hjärta och lungor kan göras endast när en person är hjärndöd och organen hålls vid liv genom intensivvård. Läs mer här.

Det verkar dock inte vara brist på patienter som behöver intensivvård för sin egen skull. Snarare tvärtom. Ibland innebär platssituationen på IVA att planerade operationer ställs in och patienter återgå till väntelistan - hela kedjan ska ju fungera. (Ref. artikel i Sjukhusläkaren 2004).

Landstingen utmärker sig inte precis med överskott på resurser och har svårt att exakt mäta behovet av IVA-platser. Att utöka verksamheten med att vårda hopplösa fall kan alltså orsaka överbelastning.

Men, det är inte det enda eller största bekymret. Vård av hopplösa fall - döende patienter - är olagligt, enligt artikeln i DM. Socialstyrelsen har kommenterat och säger att det är inte tillåtet att vårda en för en annans skull. Det är förstås en helt annan sak när vården från början siktade på bot och bättring, men slutade illa ändå. Då finns tydliga regler för hur intensivvården ska göra för att ta tillvara organ för donation. Och det är tillåtet.

När det gäller det som dagens artikel handlar om, intensivvård av från början hopplösa fall, behövs riktlinjer, som förtydligar hur det ska gå till och utgår från själva meningen med sjukvård. Vi ska inte glömma att organdonation räddar liv! Och det är vad man ska syssla med i sjukvården.

Ställ detta mot något som var aktuellt för några veckor sedan - nya riktlinjer för avbrytande av livsuppehållande behandling! Där förespråkas att läkare ska hjälpa människor att dö när de önskar det, genom att avbryta livsuppehållande behandling även när det inte handlar om livets slutskede. Det är inte sjukvårdens uppdrag.

Andra bloggar om: läkarblogg, intensivvård, organdonation

Tillägg 3/5: Kommentar Soc.styr. gd

Och så kan jag förstås inte låta bli att kommentera rapporten om otillfredsställande standard på sjuksköterskeutbildningen, som kom idag efter en utredning av Högskoleverket. Både SvD och DN kommenterar nyheten.

Häromdagen var det upprört hos Vårdförbundet när man konstaterade att löneskillnaden mellan läkare och sjuksköterskor är avsevärt större än vad de flesta (i en enkätundersökning) anser att den ska vara. (egen kommentar nedan)

Kanske vettigt att förbundet på sin hemsida även lyfter fram uppgiften att cirka 40 procent av sjuksköterskeutbildningarna inte uppfyller högskolestandard! Och vad man anser att det har för betydelse och konsekvenser för fortsatta fackliga prioriteringar.

Andra bloggar om: läkarblogg, vårdförbundet

Ikväll hade Rapport ett inslag om vården vid lungcancer. Cancerfonden har kommit med en rapport, nämnd i DN.se ikväll, som säger att vården är eftersatt. Har inte läst rapporten, men i inslaget på TV sas det att vården ser väldigt olika ut i landet. Att patienter inte får tillgång till den bästa diagnostiken och behandlingen, därför att… ja, varför vet jag inte. Vad det betyder för dessa patienter är ju lätt att räkna ut. Not good!

Som lösning föreslog en företrädare för Cancerfonden att Socialstyrelsen ska skriva nationella riktlinjer för lungcancervård, liksom den gjort för andra stora diagnosgrupper.

Då började jag fundera på Landstingsförbundet. Eller - som det heter numera - Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. De har på senare tid varit flitigt på banan när det gäller patientsäkerheten.

Skulle det inte vara ett fint sätt att hedra de höga idealen i just det avseendet om SKL själv börjar laborera med nationell standard för olika diagnosgrupper? Varför vänta på Socialstyrelsen? Den är ju faktiskt en tillsynsmyndighet utan eget operativt ansvar för rutinsjukvård!

Andra bloggar om: läkarblogg, lungcancer, landstingen, landstingsförbundet

Schyman ska bli programledare i TV8 till hösten. Idén är att i ett debattprogram ställa frågor och väcka diskussion om “i vems intresse” saker och ting är som de är.

Själv säger hon i en intervju att det finns likheter mellan politiskt och journalistiskt arbete.

Ja. Och…. ? Alla vi andra då? Vi som inbillar oss att press och media representerar oss i rollen att genom kritisk granskning upprätthålla och bära demokratins värden. Just genom att stå fri från den politiska makten!

Nu finns en sorts stickspår i maktens korridorsystem fritt mellan den politiska och den journalistiska sfären. Gudrun är inte den första politikern som strövar den genvägen.

Lars Berge skrev i sin kolumn i SvD igår (ska lägga till länk när jag hittar den) att politiker nuförtiden gör allt för att utnyttja media i sin jakt på makten. Med metoder som vuxit fram genom PR-industrin och dess framforskade grundelement av manipulerande med mänskliga drivkrafter.

Så för mig blir frågan: I vems intresse väljer Schyman att göra detta?

Andra bloggar om: politik och samhälle, TV8, Schyman

Gråkall dag till ända med en avgående partiledare och en avliden president.

Gladast blev jag av att hitta artikeln om en planerad ny utomhusteater på Rosendal nästa sommar. Till skillnad från Parkteatern kommer man att få betala för biljetterna - men det gör jag nog gärna för möjligheten att få se Shakespeare (eller stavas det Shakspeare?) i ljuva omgivningar en ljum sommarkväll 2008. (Om det nu blir av… bygglov saknas visst än så länge.)

En helt annorlunda nyhet är beskedet att ultraljudsundersökning av foster tycks kunna påverka “häntheten”, fler barn blir inte högerhänta. Om det nu spelar någon roll? Det som kan vara oroande är att detta fenomen antyder att ultraljudet i så fall påverkar fostrets hjärna. Detta i kombination med 1) att ultraljudsapparaterna ger 10 ggr mer energi nuförtiden än tidigare och 2) att det börjar bli vanligt med kommersiellt erbjudna ultraljudsfoton och videofilmer att visa för släkten gör att man nu varnar för ultraljud utan medicinsk indikation, enligt Läkartidningen.

Om Shakespeare var höger- eller vänsterhänt har varit en fråga för forskarna. Det verkar som om den allmänna meningen är att han skrev med höger hand. Oavsett vilket - skriva kunde han!

I SvD skriver idag Peter Sylwan om Djävulseffekten, den psykologiska mekanism som tycks kunna generera ondskan i vem-som-helst av oss. Drivkraften är grupptrycket - vår inneboende längtan att “höra till”, att vara accepterade och en-i-gruppen. Häromdagen (19/4) skrev jag om hur viktigt det är att lyssna på den inre rösten i “magen” som säger till när något är fel. Och att våga sätta ner foten sådana gånger.

Men det är väl inte så enkelt… Ingen av oss är kanske så modig och stark när det verkligen gäller. Kanske vi alla följer med gruppen, bara för att vi så gärna vill bli sedda och uppskattade. Det är väl en sak att sitta i en vänkrets runt ett middagsbord och diskutera en fråga. Då kan åsikter brytas mot varann riskfritt. Men, när det verkligen gäller allvar, när det verkligen är en risk att ha en avvikande åsikt… hur många av oss vågar då ta steget och säga “Nej, stopp, det här är jag inte med på!”?

Tänker på skandalen i Abu-Ghraibfängelset när amerikanska soldater torterade och skändade irakiska fångar. Tänker på f.d. kommunalpolitikern som framträdde i SvD häromdagen och berättade om sin delaktighet i Motalaskandalen.

Det är lätt att stå utanför och döma. Men hur stark är man själv när det verkligen handlar om att ta risken att bli utstött och isolerad från de enda omkring en som man känner trygghet hos?

Undrar just hur stor betydelse denna psykologiska mekanism har för de människor som - inte utan framgång - här hos oss bär fram främlingsfientlighet som politisk idé?

Andra bloggar om: främlingsfientlighet, civilkurage, politik och samhälle

Läser idag efter tips från Gabrielles blogg Kd-ledarens inlägg på DN Debatt 21/4 om abortlagstiftningen och regeringens intentioner att vidta åtgärder för att minska antalet aborter i Sverige. Att säkra utländska kvinnor rätt till abort i Sverige och att samtidigt arbeta för total minskning av aborterna - det är båda viktiga och riktiga åtgärder (som jag bloggat om tidigare 13/4). Ska inte upprepa resonemangen, men vill rekommendera Hägglunds debattartikel som andas sans och balans i synen på abortfrågan!

Pappornas roll i graviditeter - önskade och oönskade - är ett annat kapitel. Tror inte att det skulle vara möjligt att lagstifta inflytande för pappor/blivande pappor när det gäller aborträtten. Men visst har det intresse att lyfta till debatt även frågan om mäns ansvar? Eller förväntas de inte ha något ansvar alls?

Andra bloggar om: läkarblogg, abort, kristdemokraterna, politik och samhälle

Många har reagerat mot att hotellkedjan Scandic beslutat ta bort biblarna från sina hotellrum. Det ger bränsle till debatten om att kristna förföljs i världen och i Sverige.

I det här landet har vi religionsfrihet, Svenska kyrkan är en kyrka bland andra och står numera fri från staten. Vår kultur må vila på kristen grund och vår normbildning på kristna värderingar. Det är OK. Men varför koppla ihop det med vilka böcker hotellen lägger på sina gästrum?

Jag tycker att det gärna kan finnas biblar på hotell. Men i religionsfrihetens namn tycker jag inte att det måste finnas på gästrummen. Gästen har förstås ej sällan en helt annan religion. Och det kan verka provocerande och diskriminerande att bara tillhandahålla Bibeln eller - som jag sett ibland - enbart Nya Testamentet. Hotellen borde istället ge gästerna tillgång till ett urval av Nya och Gamla Testamentet, Koranen och andra böcker av central betydelse inom stora religioner. Så vem som vill kan låna och läsa vid behov.

Det är alltid intressant att läsa Skyttes kolumner på SvD ledarsida. Den här gången höll jag inte med honom. Men tänkvärt var det, som vanligt!

Andra bloggar om: religion, politik och samhälle

Två helt olika saker i dagens tidning väckte tankar om signalsystemet mellan magen och foten. Jag menar, när man känner i magen att något är fel kan man sätta ner foten.

Den ena handlar om skandalen i Motala i mitten av 90-talet. Då när flera i kommunledningen åkte dit för diverse slösaktighet med allmänna medel i form av lyxresor, välfuktade middagar med fruar osv. Idag ger SvD en bild av en av de inblandade och hans tillbakablickar.

Den andra rör ett aktuellt rättsfall där kvinnojouren i Tranås har åtalats sedan de tillsammans med skolan medverkat till att gömma barn för en pappa. En pappa som tidigare faktiskt tilldömts vårdnaden om barnen. Det här skriver SvD om både i en nyhetsartikel och en ledare.

Jag tror att de flesta av oss har en liten röst i Magen som säger till när det är dags att sätta ner Foten och säga “Stopp! Det här är fel. Så här ska det inte vara!”

Varför fungerade det inte i Motala och Tranås? Vad är det för störningar på linjen som hindrar Foten att höra när Magen ryter?

Jag tror att det handlar om grupptryck och vår inneboende längtan att höra till, att vara med de andra, att inte avvika. Det är svårt att ställa sig upp i en enig grupp och säga Nej!

Men det behövs ibland! När det gäller Motala är saken avgjord och straff avtjänade för länge sedan. När det gäller Tranås vet jag inte än vad som var rätt eller fel. Men det kan vara så att några tänkt och känt att det var fel, men hängt med ändå.

Vad kan man göra för att förhindra sånt?

Har inga bra svar. Kanske bara en uppmaning åt oss alla att Lyssna på Magen, håll Foten i beredskap och se upp för Grupptrycket!

Min blogg har bytt kostym ikväll. För er som varit här som besökare tidigare hoppas jag att det blir en glad nyhet. Jag gillar förändringar och nu har jag ändrat om bloggens utseende. Men innehållet är detsamma! Det är trevligt att den här möjligheten finns.

Föränderlighet präglar våra liv och för min del ser jag det som något positivt. De villkor vi själva inte råder över - hälsa, jobbtrygghet kanske, relationsproblem utanför vår egen kontroll osv. - kan förändras i ett ögonblick. Och ofta finns, även i de mest oönskade av dessa plötsliga skiften i tillvaron, något positivt. Kanske man inte upptäcker det genast. Men i efterhand kan man ofta tänka att det var lärorikt och det gav livet ett nytt värde.

Riktigt så stort är det inte att byta tema på sin bloggs layout. Men lite kul i alla fall!

Läser en av mina favoritkolumnister i SvD, Richard Swartz. Begåvat filosoferar han kring hur vi benämner vår nationalitet. Och hur nationalitet benämns i t ex media. Hans analys av skillnaden i tänkesättet mellan en demokrat och en nationalist sätter fingret på något mycket viktigt.

För de flesta av oss är det enkelt, vi är medborgare i det land där vi känner nationell tillhörighet. Men väldigt många människor har det på ett annat sätt och dit hör nog många av de s.k. “nya svenskarna”.

Själv skulle jag inte sluta kalla mig svensk om jag flyttade till ett annat land och blev medborgare där. Otänkbart!

Varför ska det vara så nödvändigt att kalla alla för “svenskar”, som har svenskt medborgarskap? Skulle det vara en nackdel att vara något annat än “svensk”?

Benämning av människors nationalitet blir viktigare ju större inflytande de grupper får som har nationalism som politisk ideologi och sätter likhetstecken mellan “nation” och “folk”. De som säger att det bara är “svenskar” som ska få finnas här i Sverige. Svenska media ska inte medverka till att stödja detta synsätt. Men när tidningar, radio och TV rapporterar om något som rör en svensk medborgare i världen och använder begreppet “svensk” oavsett om personen är somalier eller arab eller något annat, då ger de indirekt stöd till det rasistiska sättet att betrakta människor.

Då sänder media det underförstådda budskapet att personer med annan nationell identitet inte kan (får!) vara svenska medborgare!

Låt oss alla få kalla oss det vi känner att vi är och låt fler personer som inte är svenskar bli svenska medborgare, om de så vill och när formella kriterier för medborgarskap finns!

Andra bloggar om: politik och samhälle, nationalism, nationalitet, svenskar, Sverige, media

DN har haft några artiklar om konflikter mellan unga läkare och sjuksköterskor. Läsarna har skrivit till tidningen (DN 16 apr) och bekräftat bilden. Jag läser och tänker att det är trist att det verkar vara “precis som förr“.

För några år sedan förekom systematiskt samarbete mellan läkarnas och sjuksköterskornas respektive fackförbund. På senare år har det varit mer av konflikt om ledarskapsfrågan än samförstånd och gemensamma tag mot problemen.

Spänningarna mellan läkare och sjuksköterskor, som beskrivs i DN, härrör kanske delvis från bilden av spänning mellan deras fackförbund. Det borde betyda att lösningar kan sökas i ett ökat samförstånd på facklig nivå.

Båda fackförbunden agerar på arbetsmiljöområdet. Det vore vettigt och konsekvent att samarbeta om de arbetsmiljöproblem som rör båda kategorierna.

De samarbetsproblem som beskrivs i DN:s artiklar och läsarnas berättelser får förmodligen följder som är negativa i vården, t ex för:

• patientsäkerhet
• kvalitetsbrister och kvalitetsbristkostnader
• rekryteringsproblem
• effektivitet.

Någon som hört talas om att sjukvården behöver utvecklas i dessa aspekter?

Uppmanar härmed Sveriges Läkarförbund och Vårdförbundet att förtydliga hur deras systematiska samarbete med inriktning på arbetsmiljön fungerar och utvecklas!

Andra bloggar om: läkarblogg, sjukvården, läkare, sjuksköterskor, arbetsmiljö

Efter massmordet i Blacksburg, Virginia får man åter anledning att tänka på deras underliga inställning till vapen over there. Kritiken växer i omvärlden (SvD). Vad kan leda till en mer restriktiv lagstiftning? Inte för att det är säkert att där finns något kausalsamband. Jag menar, bara för att jag tänker att mängden vapen som finns faktiskt är kopplad till förekomsten av brottslig användning av vapen så måste det ju inte vara så. Kan man tänka sig ett samhälle där alla människor har ett skjutvapen och där inga vapen kommer till brottslig användning? Jag har svårt att tro det. (Tillägg 18/4: men det tror vapenförespråkarna i USA på, tycks det.)

När vi resonerar om företeelser är det ofta väldigt lätt att se samband mellan A och B. Men det är inte säkert att det som ser ut som samband faktiskt är ett kausalsamband, “om A så B”. Men om man vänder på det är det ju i alla fall ganska troligt att om inga handeldvapen fanns så skulle heller ingen kunna använda dem för att skjuta ihjäl människor i ett klassrum, sådär utan vidare. “Inte A, inte heller B”.

Psykologerna brukar hävda att människan i sin tolkning av omvärlden ständigt söker samband. Saker och ting förväntas hänga ihop. Vi behöver tro att där finns en struktur i världen, en logik som kopplar orsak med verkan och vice versa. Jag tror att detta sätt att tänka påverkar inte bara våra tolkningar och vårt beteende utan också det som ligger än djupare inom oss, nämligen våra värderingar. Som styr attityder, som styr beteende.

Ta bara det här med aborter, som jag skrivit om förut. När lagstiftningen är generös och signalerar “fritt fram” - ja, då påverkas människors förhållningssätt och deras beteende så att det blir fler aborter. När kunskap utvecklas och leder till en mer human syn på homosexualitet så blir det fler som visar sin läggning öppet. Och fler som stöder deras önskan om lika villkor för äktenskap och adoption. Läs t ex en kyrkans man på DN debatt och en erfaren terapeut och psykiater på SvD brännpunkt.

Det är i alla fall en tröst denna tisdag.

Andra bloggar om: politik och samhälle

Kina förbereder sig för olympiad och världsutställning - steg på vägen mot en närmare relation till bl a västvärldens demokratier. Medel på vägen är modernisering av miljöerna. Och då får den egna befolkningen inte utgöra ett hinder. “Ut med dom bara! Här ska byggas nytt och fint så alla blir impade när de kommer eller ser på TV!”

Shanghai är en viktig plats. Här finns en sällsynt historia med stadens roll som fristad för flyktingar och rotlösa från alla möjliga håll under det oroliga 1900-talet. Men generositeten mot mångfald har minskat sedan dess. Idag berättas i en SvD-artikel om hur man utan varsel kastar ut folk från deras bostäder, under hot om repressalier mot familjen om de vägrar. I syfte att visa upp sig för omvärlden. Då är den egna befolkningen tydligen rättslös!

Blandningen av det gamla och det nya ska bort. Det är det nya som gäller! Man bygger flott och stort! Människorna som bodde där då? Tja, det är väl inte så noga. Det finns ju så många ändå.

Och vi som ska sitta framför våra TV-apparater och se på olympiska spel och annat… vad kan vi göra för att uttrycka vår syn på “det kinesiska exemplet”? Just ingenting!

Är det rätt eller fel att resa dit? - Jag var där för två år sedan. Jag tycker det är rätt att resa dit. Vi kom till tals med människor, vi såg och vi uppfattade. Det kan inte vara fel. Reportrar kommer att besöka landet i stora skaror och Kina kommer inte att kunna dölja allt bakom flashiga glasfasader och glänsande skyskrapor!

Några bilder från besöket i Shanghai 2005.

Andra bloggar om: politik och samhälle, Kina

Nu kommenteras i Dagens Medicin den nya lagen (sedan sommaren 2006) som medger att blivande föräldrar kan välja mellan embryon (i provrörsbefruktning), så att det kommande barnet passar som donator av stamceller till ett sjukt äldre syskon. Detta har jag skrivit om en gång förut, då med anledning av en debattartikel i DN den 20 mars. Där framförde en barnonkolog invändningar, som handlade om den etiska avvägningen mellan nyttan för det sjuka syskonet och kraven på det ännu ej födda. “Vad får det för konsekvenser i den människans liv och utveckling?” frågar hon, med syftning på det barn som “designades” att bli donator.

I dagens debattartikel, skriven av en pediater och en genetiker gemensamt, framgår att det handlar om sällsynta undantagsfall. Dvs. situationen att välja rätt provrörsembryo, så att det passar som donator när det är fött kommer att uppstå endast undantagsvis. Oftast går det att hitta en lämplig donator ändå, bl a tack vare den bank av navelsträngsblod som byggs upp i Göteborg. När det gäller påverkan på det donerande barnets framtida självbild, skriver man: “De undersökningar som gjorts av föräldrarnas tankar kring det skapade syskonet visar att detta barn är lika efterlängtat som vilket annat barn som helst”. Och tillägger: “Sedan är det en annan sak att den psykologiska och sociala situationen för ett syskon som donerar benmärg, oavsett om slumpen lett till HLA -överenstämmelse eller om den är resultat av PGD-HLA , är viktiga frågor där vi behöver mer kunskap.”

Dessutom verkar det som argumentationen i DN-artikeln bygger på delvis osaklig grund, så att de grupper som framför allt skulle missgynnas av ett förbud mot sådan donatorsdesign är människor från den fattiga delen av världen. (Det har att göra med genetiska fakta.)

Sammantaget tycker jag att jag har fått stöd för mina synpunkter att det här är riktigt och att de som tycker annorlunda behöver hitta bättre argument.

Slutligen något helt annat: magnolian blommar på Lidingö!

Andra bloggar om: läkarblogg, organdonation, medicinsk etik

Är det rätt att mannen ska ha mindre makt över sitt ofödda barns liv än över sitt barns förhud?

I Sverige har vi en utbredd respekt för livet. Vi värnar om våra fridlysta blåsippor, vanskötsel av djur är straffbart, att fälla träd hur som helst är straffbart och bonden måste behandla sina grisar väl, annars slår djurskyddsmyndigheten till. Men det ofödda barnet då?

Så skriver idag statsvetaren Stefan Swärd på SvD Brännpunkt i en debattartikel om abortlagstiftningen. Dags att se över den, enligt författaren som disputerat på ämnet.

I artikeln ställer han frågan om dagens abortlag på något sätt bidrar till att förstärka “manlig ansvarslöshet och frånvaro i förhållande till barnen” och utvecklar resonemang kring pappornas roll. Det fick mig att associera till debatten om rituell omskärelse av små pojkar. Jag bloggade om det igår och refererade till en artikel av kirurgen Dan Holmlund i Läkartidningen. Där görs en jämförelse med utgångspunkt i vad lagen säger:

Så här ligger det till: abort görs när kvinnan vill, omskärelse när båda föräldrarna vill.

Hur väl stämmer det med de prioriteringar vi vill ha i vårt samhälle?

Till skillnad från debattören Swärd har jag aldrig haft någon förtroendepost i kyrkliga sammanhang. Det är liksom inte mitt bord. Frågan om fri abort är mångbottnad och jag ser själv inga enkla svar på vad som är Rätt och Fel i dessa sammanhang. Men jag kan tänka att:

1) 30 000 aborter (2005: 34 978 ) i ett land där det föds 100 000 barn per år (2005: 101 346) är ett högt antal. Är det för högt? Kanske behövs en förändring som leder till färre oönskade graviditeter och fler välkomna barn?

2) Pappornas roll i barnens liv stöds av utvidgade rättigheter i föräldraförsäkring etc. Är det då rimligt att mannen har mindre rätt att påverka framtiden för sitt ofödda barns liv än för sitt barns förhud?

Andra bloggar om: abort, omskärelse, läkarblogg, medicinsk etik

Äntligen hittar jag DN-artikeln om den unga läkaren som utsattes för tufft bemötande av sköterskorna. Känner igen mig så väl. Av artikeln förefaller det som om läkaren arbetade vid ett litet sjukhus (inte så många ST tydligen). Själv hamnade jag på ett av landets universitetssjukhus i början av 80-talet. Med mer än ett års erfarenhet av anestesi tyckte jag att jag kunde något. Det tyckte inte sköterskorna. Det tog två månader och bemötandet var ungefär det som beskrivs av “Klara”. Tufft. Sedan blev de snällare och vi fick ett bra samarbete.

Jag glömde inte bort min erfarenhet och har nog alltid efter det, sedan jag så småningom blev senior läkare, hållit ögon och öron öppna för förekomsten av mobbing. Det är begripligt att erfarna narkossköterskor känner sig provocerade av ung doktor, som inte har lika mycket kompetens i det praktiska anestesiarbetet i början. Men det ursäktar inte ett ovänligt bemötande. Det är därför jätteviktigt att äldre läkare är på alerten, ger stöd till sina yngre kolleger och talar förstånd med de sköterskor som beter sig dumt. Mitt intryck är att det ändå har minskat med åren, det går lättare nuförtiden. Det gör mig ledsen att det överhuvudtaget förekommer fortfarande.

Tror att det är viktigt att hitta ett bra sätt att hantera svårigheterna, för de finns nog alltid där i mötet mellan en erfaren professionell sköterska och en påläst men grön ung doktor, som ska agera arbetsledare och ha medicinskt ansvar! Våga tala öppet om det. Primärt ansvar att lyfta dessa frågor finns hos cheferna, men det är nog inte ovanligt att de - som i “Klaras” berättelse - istället duckar. Trots alla ledarskapskurser är det tyvärr alltför många chefer som har mycket kvar att lära!

Andra bloggar om: läkarliv, läkare, sjukvården

Jag skrev för en tid sedan i bloggen om rituell omskärelse (5 apr). Lagen som tillåter sådan - men inte ålägger landstingen att erbjuda det - ska diskuteras igen efter en utredning av Socialstyrelsen, som föreslår att små pojkar ges rätt att få ingreppet utfört inom den offentliga sjukvården, för att därmed minska risken för skador.

Synen på hur barnet ska värnas varierar! Skyddar man bäst genom att ge omskärelse-rätt i sjukvården eller genom att kriminalisera omskärelse av spädbarn?

Det här inlägget är långt och handlar om olika synpunkter på frågan.

Read the rest of this entry »

Wikipedia: “Aktiv dödshjälp innebär att man aktivt förkortar en persons liv”.

Att avbryta livsuppehållande behandling leder oftast till döden. Idag tog Studio Ett i P1 upp nyheten, som jag kommenterat här tidigare vid två tillfällen (1 apr och 4 apr), att Svenska Läkaresällskapet gett ut nya riktlinjer (pdf) för avbrytande av livsuppehållande behandling.

Det nya i dessa riktlinjer är att en läkare ska avbryta sådan behandling när patienten önskar det, även när det inte rör sig om en sjukdom i livets slutskede. Och när det gäller respiratorbehandling hos en person som är vaken och beslutskapabel innebär det högre grad av aktivitet än att bara ta bort en maskin som ger andningshjälp.

Lagen medger “passiv dödshjälp” men inte “aktiv”. Här behövs ett förtydligande, inte bara riktlinjer från Svenska Läkaresällskapet. Är nedsövning och avstängning av respirator på patientens begäran en “passiv” eller “aktiv” dödshjälp?

För vårdgivarna behövs också en diskussion av formerna för dessa vårdinsatser - var och hur ska det ske och vilken läkarkompetens behövs?

För läkarnas del tror jag det är lämpligt att reflektera kring hur man som läkare - med bot och lindring på agendan - ska förhålla sig till den här nya uppgiften!

Informativa artiklar om dödshjälp här och här.

Kan inte låta bli att kommentera ytterligare en kolumn, denna gång i Metro (och uppmärksammad i SvD ledarblogg), om Al Gore som engagerad “klimatkramare”. Hans framgångar speglas mot en något mindre hedersam lista över miljö-ovänliga aktiviteter under hans vicepresidentskap.

Är det så upprörande? Kan vi inte bara ta till oss mera kunskap, t ex genom hans film, och strunta i om han är en sannfärdig principfast världsfrälsare? Det är lite mycket begärt att var och en i varje stund ska kunna visa upp en prickfri cv. Människor är människor och inte så ofelbara. Och många kan faktiskt ändra sig och komma på bättre tankar.

Men nog var det intressant ändå, eftersom Mr Gore väl själv framställt saken lite annorlunda!

I sin första kolumn i SvD ställer Lars Adaktusson en fråga till oss. Hedrad av den saken kan jag förstås inte avstå från att svara. Kolumnen handlar om grävande journalistik. Ska medias maktgranskande uppdrag utövas så? Det är, som jag uppfattar det, frågan.

Mycket intressant kan komma fram när journalister likt grävlingar bökar och stökar i politikens eller näringslivets gödselhögar. I den meningen finner jag “grävande journalister” intressanta att lyssna till eller läsa. Men det betyder ju inte att det som lyfts fram är Sanningen. Som medborgare och nyhetstörstande mediekonsumenter har vi förstås ett ansvar att tänka själva, värdera vad vi hör och förhålla oss nyktra. Bara för att det verkar uppenbarat att Mr/Mrs Makt har missbrukat sin ställning eller fört folket bakom ljuset är det ju inte alldeles säkert att Mr/Mrs Grävling har lyckats belysa rätt saker. Det kan ju faktiskt finnas andra omständigheter som inte kommit fram eller som man avstår att redovisa.

Att smälla upp jätterubriker och kalla någon Lögnare över hela löpsedeln är inte grävande journalistik. Det är bara ett sätt att uppnå helt andra syften, t ex sälja fler tidningar. Om andra effekter uppstår, som t ex att en offentlig person drabbas av våldshandlingar när människors ilska väckts genom harmsna utfall i kvällspressen, så borde den kategorin journalister betänka sitt ansvar. Pöbel har dödat makthavare i Sverige (tänker på von Fersen, det finns säkert fler) och den som trissar upp stämningen är inte fri från ansvar! Det finns ju trots allt gott om människor både i vårt land och på andra håll i världen som har begränsad förmåga till abstraktion och nyansering i både tanke och handling.

Dold filmning eller ljudupptagning? Tja. Jag tillstår att jag brukar se på Uppdrag Granskning och ibland känner en inre skadeglädje när människor beslås med sina egna lögner. Men det är ingen känsla att vara stolt över och jag tycker inte att förfarandet hedrar journalisten eller journalistiken. Dessutom föreställer jag mig att den journalist som lyckas väcka mycket uppmärksamhet genom det arbetssättet riskerar att få en gradvis förvanskad självbild. Kanske inte alltid hälsosamt!

Långt svar på en enkel fråga. Jag menar att grävande journalistik har sin plats i ett demokratiskt samhälle. Men utan kritiker inom den egna kåren är risken stor att det går för långt och drabbar människor på ett sätt vi inte vill ha. Att människor kommer till personlig skada i diktaturer som forna Sovjet och nuvarande Zimbabwe t ex är en företeelse som även de svenska grävande journalisterna protesterar emot. Då borde de inte heller acceptera att liknande katastrofer sker med de personer som de granskar.

Någon som hört talas om U.S. Holocaust Memorial Museum? Denna institution har nu i samarbete med Google ordnat så att alla vi internetanvändare kan se vad som händer i Darfur. Bilder och info via Google Earth!

Nu föreslås alkolås på snöskotrar, eftersom de flesta olyckor sker med alkoholpåverkad förare. Och det har ju varit en del dödsolyckor, 12 personer per år. I år hittills 7 och nu ytterligare 2 den gångna påskhelgen. Det vanligaste offret är en man 41-60 år med 1,2 promille alkohol i blodet.

Motståndarna menar att det här blir riskabelt för dem som åker iväg till en stuga för att äta en god middag med ädla drycker till, eftersom det blir svårt att ta sig till sjukhus vid behov när alkolåset spärrar. Tja, det kan man ju hålla med om. Men om man är oroad över den risken är det såvitt jag förstår lämpligt att hålla sig nykter. Det får man ju göra när man räknar med att behöva köra bil efter en god middag.

Nej, jag tror nog att det värnas en del om rätten att få köra onykter. Rätt ynkligt att komma dragande med argument om heroiska körningar till sjukhus efter middagen! Särskilt som det verkar förutsättas att det inte är den som kan framföra fordonet som behöver vården så snabbt.

Nu när Påsken snart är över och våren fått göra tillfällig halt för nattens snöfall kommer den sorgliga nyheten att sd gått om kd i den senaste opinionsmätningen, typ Hur skulle du rösta om det var val idag? Inte så muntert precis!

Samtidigt läser jag om att människan blivit allt mindre våldsbenägen (SvD).

Det är paradoxala nyheter… mänskligheten är mindre mordisk men det (fredliga) kristdemokratiska partiet får färre sympatier och det främlingsfientliga (läs: aggressiva!) sd får fler!

Man kan glädjas med forskningen som visar att mänsklighetens blodtörst tycks ha minskat. Kanske är det fysikens lagar om balans som då skapar en sådan tillströmning till det där partiet, vars åsikter tycks ha pyrt fram ur en sällsynt rutten och illa luftad lerjord?

Tillägg 11 april: Efter tips från Gabrielles blogg (tack!) kan jag komplettera med en länk till artikeln om hur våldet har minskat. Tänkvärd!

Långfredag. Man borde kanske skriva något vackert och våraktigt, men något annat föll mig in denna dag. Hörde Matteuspassionen på radio och den vackra psalmen O, Huvud blodigt sårat. Den påminde mig om när jag som litet barn (jo, man sjöng psalmer i småskolan varje dag och särskilt kring Påsk) greps av tungsinne och djupt känt medlidande med Jesus och hur sorglig just den psalmen var. Jag grät, mitt hjärta blödde för Jesus som gått ett så grymt öde till mötes.

Nog om det. Tanken som föll mig in idag var hur lätt det är att ta vara på - eller snarare exploatera - barns emotionella omedelbara ställningstaganden. Är det så det går till när unga människor, flickor och pojkar, går i döden som självmordsbombare? Därför att de som små barn en gång reagerat med blödande hjärta och den vuxna omgivningen tog vara på tillfället till taktisk hjärntvätt?

Är en sådan hantering av barn verkligen förenlig med religionen i fråga? Det är hur som helst inte särskilt sympatiskt!

(Redigerad) Samtidigt som Eritrea förbjuder kvinnlig omskärelse föreslår Socialstyrelsen i en rapport (pdf), att pojkar i Sverige bör få lagstadgad rätt att omskäras i den offentliga sjukvården, eftersom det tydligen då och då går dåligt när det sker på annat sätt. Omskärelse av pojkar är laglig i Sverige och det har Soc.styr. inte haft uppdrag att ifrågasätta den här gången. Föreskriften idag är att ingreppet inte får ske mot pojkens vilja, men hur är det tänkt att den ska värderas när det rör sig om spädbarn?
Undrar hur lång tid det ska ta innan svensk lagstiftning ska föregå med gott exempel och förbjuda rituell omskärelse av pojkar, som är för små att bestämma själva.

Sedan läser jag Soc.styr. rapport lite noggrannare och förstår att lagen som tillåter omskärelse av pojkar tillkom i klarsynen att ett förbud skulle vara verkningslöst och bara öka risken för illa utförda operationer i skymundan. Ja, det var nog inte så fel tänkt!

Men jag tycker ändå att det är fel att göra något sådant på ett skyddslöst litet barn! Av s.k. “religiösa skäl”…

Måste återkomma om det här med dödshjälp och läkarassisterat självmord, som jag skrev om tidigare. Nu har både DN och SvD uppmärksammat de nya riktlinjerna som gäller avbrytande av livsuppehållande behandling i en situation när det inte handlar om livets slutskede.

Det här är verkligen en mycket svår fråga. Människors rätt till självbestämmande ska respekteras. Det kanske innebär att den som bestämt sig för att dö, men inte kan utföra de åtgärder som krävs för att uppnå det, t ex pga förlamning, ska kunna få den hjälp som behövs. Men dödshjälp är inte tillåten enligt svensk lag och läkares främsta uppgift är inte att medverka till självmord.

Jag menar att det är viktigt att kalla saker vid dess rätta namn! Svenska Läkaresällskapets delegation för medicinsk etik står för de nya riktlinjerna och säger att det inte alls rör sig om dödshjälp eller läkarassisterat självmord!

Men…. det är precis det!

Varför ska läkare göra sådant? Och var ska det ske?

Jag är inte motståndare till att man i respekt för självbestämmandet kan organisera möjligheter som är människovärdiga för att hjälpa en fysiskt oförmögen person i en sådan situation. Men jag ifrågasätter om det verkligen är något som just läkare ska hålla på med! Åtgärder med ett enda syfte: att avsluta livet i förtid.

Man bör kalla saker vid dess rätta namn! Dödshjälp är dödshjälp, läkarassisterat självmord är läkarassisterat självmord.

För något år sedan var det ett väldigt bråk om bilder av profeten Muhammed. Konsekvenserna den gången blev omfattande, när företrädare för islam reagerade både med våldshandlingar och bojkott av danska varor.

Nu har kristna grupper i New York genom hot tvingat ett galleri att i sista stund avstå från en utställning, där konstnären gjort en avbildning av en människokropp - en hel - i choklad! Figuren sägs vara en bild av Jesus, vilket är skälet till de starka reaktionerna.

Kanske det här inte är helt parallella företeelser. Jag såg Muhammedbilderna som hastigast och det är möjligt att det var snarare nidbilder än konst. Men när det gäller chokladjesus förefaller det verkligen inte röra sig om en nidbild!

Det är fel att konst stoppas av religiösa grupper. Konsten ska vara fri - fri att gestalta även kontroversiella motiv och fri att visas! Även om den ibland väcker känslor av äckel.

Börjar mer och mer hålla med dem som protesterar mot att religionen har för stort inflytande i alla möjliga sammanhang!! Eller snarare att människor använder fula maktmedel i religionens namn kring helt andra företeelser i tillvaron!

Regeringen har idag presenterat en åtgärdsplan för att förbättra patientsäkerheten i sjukvården! Ett välkommet initiativ, som består av en utredning av all lagstiftning på området, en förändring av regler för anmälningar som ska säkra att det som händer kommer till kännedom samt en modernisering av patientdatalagen, så att man tar tillvara nutida möjligheter i säkerhetens namn.

Tänk, att vi äntligen fått en regering som GÖR något!

“Freedom of speech is the concept of the inherent human right to voice one’s opinion publicly without fear of censorship or punishment” (Wikipedia).

Ingen som helst anledning att börja nagga om dagböcker med små hjärtan eller raljera om psykoanalysens soffkväden….. och hör sen!!

Keep blogging!!

Krafttag för att förbättra patientsäkerheten tas nu av Sveriges Kommuner och Landsting, förbundet som organiserar landstingen och därmed representerar den kategori som kallas “vårdgivare”. Bra!!

Läkare är också i någon mening “vårdgivare” med ett direkt hands-on-ansvar för sina patienters säkerhet. Dessa “hands” kan ibland innebära risk snarare än skydd, tycks det. Hoppas Sveriges Läkarförbund - som nyligen så starkt visat engagemang i frågan om allmänhetens förtroende för läkarkåren - också med samma emfas visar vilja och initiativ i patientsäkerhetsarbetet!

Är bloggande ett självbespeglande substitut för psykoanalysens soffa? Eller är det ett fenomen som faktiskt bidrar till massmedias utveckling och förändring mot ökad öppenhet? Om detta skriver Susanna Popova i en krönika, kommenterad i en blogg av Martin Jönsson.

“Jag tänker, alltså finns jag” sa Descartes. Fast på franska. Och andra har sagt det före honom. Är bloggande då ett sätt att förverkliga sig själv… jag bloggar, alltså finns jag? Eller handlar det om “Dubito, ergo cogito, ergo sum (Jag tvivlar, därför tänker jag, därför är jag)”?

Skrivandet är ett filosoferande och ger tillfälle till djupare reflektion kring olika företeelser. Kanske en bloggbesökare stimuleras till en ny tanke, någon enstaka gång?

Descartes och andra filosofer var nog måna om att påverka andras tänkande och uppmärksamma på reaktionerna. Som nybliven bloggare har jag inte hittills sett den sidan av saken som den primära.

Kan undra vad ni andra i “elitstudiecirkeln” tänker om det när ni bloggar?

Uppdaterad 3 apr. Kom just hem från några dagar i Paris. Där mötte jag en herre. Han kom emot mig i lång rock, bakåtkammat hår, stillsamt sätt. Beskrev för mig den svåra situation han just hamnat i när han till följd av sällsynt brist på tur råkat bli av med sin plånbok. Nu var han medellös och behövde genast (mina) pengar för att reda ut sin situation. Jag kom inte på annat än att i all hast meddela honom att jag hade så väldigt lite pengar på mig att jag tyvärr inte hade något över för hans del. Kanske inte alldeles sant, men det var - å andra sidan - inte hans historia heller.

Nu läser jag om tiggarna i Stockholm och den skam det är att be om pengar. Kan bara konstatera att de döljer skamkänslan väl.

Det är inte ofta jag ger pengar till människor som kommer fram och tigger på gatan. Eller, som i Paris, i dunklet i Notre Dame. Kanske skulle chansen till framgång i tiggeriet vara större om de lät bli att servera en “historia”, som låter allt annat än sann. Varför ska jag ge pengar till en okänd som så uppenbart ljuger för mig? Då ligger det närmare till hands att ljuga tillbaka, slå ut med armarna och säga: “Ojdå, vilket sammanträffande! Samma sak hände mig, jag blev också just av med min plånbok! Du har inte en femma?” (Nej, aldrig gjort så. Hittills.)

I tunnelbanan i Stockholm händer ibland samma sak som i Paris metro. En person går genom vagnen och lägger en lapp vid varje säte. En fotokopierad berättelse om ett sorgligt livsöde, för att väcka medkänsla och sätta fart på givarlusten, få dig att grabba tag i börsen och langa fram en slant när personen passerar nästa gång. För att samla ihop sina lappar. En gång såg jag en dam ta hand om en sådan lapp och vägra ge den tillbaka. Det blev ett litet uppträde. Hon ansåg sig ha fått lappen och han fick gå utan vare sig lapp eller pengar.

Jag ger ibland pengar när någon spelar fint i t-banan. En violinist under ekande valv vid Östermalmstorgs station minns jag särskilt. Musiken gav mig inre glädje och det kändes rätt att slänga några slantar i fiolfodralet framför hans fötter. Men alla de andra… de som ljuger ihop något eller helt enkelt bara ber mig att bidra till deras försörjning (eller missbruk?)… nej, där har jag svårare att ställa upp.

Vet inte om det gör mig till en dålig medmänniska. Tänker att jag arbetar och betalar skatt för att de som inte kan det ska få socialhjälp och att det får vara mitt bidrag till dem.

Men jag kanske har fel?

I nästa artikel om tiggeri skriver SvD 3/4 om förhållningssätt till tiggarna. Rekommendationer och vanor varierar. En representant för Situation Stockholm varnar för en personlig policy för “givarbeteende”, en polisman avråder från att ge pengar, privatpersoner som intervjuats tycks i flera fall ha en återhållsam inställning. En tjej som jobbar på en frivilligorganisation med hjälp till hemlösa menar att man rent krasst kan säga att det är bättre att tigga än att stjäla.

Förr tänkte jag om tiggeri att det är ett uttryck för bristande välfärdssystem, när man möter tiggare på gatan. Förr, när det endast hände vid resor till varmare - och fattigare - länder. Men det stämmer nog inte. Det är kanske snarare ett uttryck för företagsamhet hos dem som inte kan eller vet något bättre sätt att förtjäna sitt levebröd. Någon enstaka gång kanske det kan vara en “moonshine-verksamhet” också, vid sidan av det vanliga jobbet. Det är svårt att tro att det går att överleva på enbart gatutiggeri, så man får väl anta att det finns socialbidrag också. Är det då för snålt tilltaget??

Har ni läst reportagen om självmordskliniken i Schweiz? Nu berättar Läkartidningen om nya riktlinjer (pdf här) för svenska läkare när det gäller “avslutande av livsuppehållande behandling”. De gäller inte enbart sjukdomar som “på kortare eller längre sikt har dödlig utgång”, så som avgränsningen varit sedan tidigare (pdf här). Nu handlar det enbart om den enskilde personens önskemål.

De nya riktlinjerna, som formulerats av delegationen för medicinsk etik inom Svenska Läkaresällskapet, innebär inte en skyldighet för läkare att tillmötesgå en persons önskemål att avbryta behandlingen. De sägs vara avsedda som “ett stöd för de läkare som väljer att göra det”.

Det konstiga är att det beskrivs som att det INTE handlar om “dödshjälp” eller “läkarassisterat självmord”, vilket skulle strida mot lagen. Jaså? Inte det? Vad är det då?

Minns ni Christopher Reeve? Skådespelaren som spelade Stålmannen i flera filmer, tills en ryggmärgsskada i samband med en ridolycka förlamade honom och band honom vid respiratorn. Han bedrev från sjuksäng och rullstol, med personliga assistenters hjälp, under flera år en kamp för att få de amerikanska lagstiftarna att godkänna stamcellsforskning och användning av stamceller i försök att bota ryggmärgsskador.

En förlamad person, som hellre önskar avsluta sitt liv men inte förmår till följd av en totalförlamning, har hittills inte kunnat få hjälp med det i Sverige. Nu skulle det bli möjligt, i och med de nya riktlinjerna.

Och jag som läkare skulle kunna hamna i den situationen att det förväntas av mig att jag ska söva en person, som inte förväntas dö inom kort, och sedan koppla bort respiratorn. I det enda syftet att avsluta livet. Hur kan man kalla det för något annat än dödshjälp eller läkarassisterat självmord?

Som anestesiolog känner jag sympati för mina kolleger som kan komma att bli ombedda om en sådan tjänst. Och en lättnad att jag själv slipper. Det skulle kännas så fel att använda mina kunskaper i syfte att döda!

Det är kanske rätt att var och en ska kunna välja själv om man vill leva vidare eller inte. Och att den som inte har den fysiska förmågan att själv begå självmord ska få den hjälp som behövs när beslutet är fattat. Men är det verkligen läkares ansvar att bistå med den hjälpen?