Är bloggande ett självbespeglande substitut för psykoanalysens soffa? Eller är det ett fenomen som faktiskt bidrar till massmedias utveckling och förändring mot ökad öppenhet? Om detta skriver Susanna Popova i en krönika, kommenterad i en blogg av Martin Jönsson.

”Jag tänker, alltså finns jag” sa Descartes. Fast på franska. Och andra har sagt det före honom. Är bloggande då ett sätt att förverkliga sig själv… jag bloggar, alltså finns jag? Eller handlar det om ”Dubito, ergo cogito, ergo sum (Jag tvivlar, därför tänker jag, därför är jag)”?

Skrivandet är ett filosoferande och ger tillfälle till djupare reflektion kring olika företeelser. Kanske en bloggbesökare stimuleras till en ny tanke, någon enstaka gång?

Descartes och andra filosofer var nog måna om att påverka andras tänkande och uppmärksamma på reaktionerna. Som nybliven bloggare har jag inte hittills sett den sidan av saken som den primära.

Kan undra vad ni andra i ”elitstudiecirkeln” tänker om det när ni bloggar?