Monthly Archive

Oj, vad jag inte har tid att skriva i min blogg just nu. Men jag hoppas det blir bättre längre fram. Måste bara komplettera min följetong om “Nyttiga barn” med en liten kommentar, sedan jag läste Cordelias kolumn i torsdags. Funderar över vad det är som gör att man känner sig älskad och välkommen till livet. Cordelia oroar sig för att barn som föds med provrörsbefruktning och matchning för att kunna donera blodstamceller till sjukt syskon kan uppleva att de inte kom till för sin egen skull. Och att det kan skada känsla av egenvärde.

Jag undrar om det är så. Det kan förstås vara det. Och det är en invändning som sagts förut i debatten, först av den barnläkare som startade det hela tidigare i våras med en artikel på DN Debatt 20/3. Om det verkligen blir en sådan konsekvens, tror jag också att man verkligen måste väga risker mot nytta på ett annat sätt än jag givit uttryck för tidigare i bloggposterna om denna sak. (Länkar finns i denna.)

Men, jag tror faktiskt inte riktigt på det. Varför skulle just den drivkraften till barnalstrandet påverka en människa så negativt? Hur många av oss vet egentligen något om varför vi kom till? Bekymrar vi oss mycket om det? Vi finns. Viktigare för vår känsla av egenvärde kanske är hur vi blir bemötta och “bekräftade” av vår närmaste omgivning under uppväxt och mödosam vandring mot mognad till vuxna harmoniska trygga varelser.

Och finns det inte en hel hord av personer som kom till som “kärleksbarn” men blev utan det de behövde under uppväxten och lever med trasiga själar? Utan att känna sig så bra som man borde göra om man blev till för att det var en massa kärlek och inget annat som satte fart på feromoner och hormoner hos föräldrarna?

Tja, inte vet jag. Man kan spekulera. Kanske går det att forska lite närmare om vad det är som gör att vi känner oss bra. Och komplettera den försiktiga attityden till matchning av embryon med lite fakta som uppmärksammar den här sidan av saken också.

Andra bloggar om: matchning av embryon, provrörsbefruktning, självkänsla, människovärde

Läste Sahlins debattartikel på SvD Brännpunkt häromdagen. Den polemiserar mot regeringens förslag om vårdnadsbidrag. Skillnaden i perspektiv blir så tydlig: den ena vill ge föräldrarna ekonomiskt stöd att bestämma själva, den andra menar att pengarna styr hur människor bestämmer och att vårdnadsbidrag är en piska in i “kvinnofällan”. (Läs också Fru Bråttoms blågg).

Föreställningar om konsekvenser av en viss aktivitet styrs verkligen starkt av inre bilder av verkligheten och det egna perspektivet - snarare än genom en mer filosofisk analys ur olika synvinklar.

Tänker också på det där tv-programmet som blev så känt när statsministern utsattes för ett practical joke för lite sen. Och att practical jokes i sig själva är väldigt roliga. För den som gör det och den som står vid sidan och tittar på. Men inte för den som blir utsatt för det.

Allt hänger på perspektivet!

Hur lätt är det t ex inte att vara principiellt fördömande kring provrörsbefruktning och matchning av embryon - när man själv inte drabbas av konsekvenserna av sitt ställningstagande? (Ska inte upprepa allt om den saken, har skrivit så många ggr förut om det.)

Har människor i vår tid blivit mindre empatiska? Håller vi på att utvecklas till självbespeglande psykopater som ger fanken i hur saker uppfattas och påverkar våra medmänniskor?

Vart har medkänslan tagit vägen?

Tv spelar in i smyg när en person står i sin trädgård och någon kommer dit och beter sig som en påtänd eller psykotisk oinbjuden inkräktare (SvD och DN). Tror sjutton att man blir rädd! Efter allt som hänt med oprovocerade våldshandlingar i vårt land på senare år! (Verkar som om uppståndelsen kring TV-programmet nu sätter stopp för fortsatta inspelningar. Det var väl bra, men de kunde ju ha fattat det själva långt tidigare, tycker jag!)

Hur mycket inlevelse behövs för att fatta att det INTE är roligt för den som blir utsatt för det och tror att det är på riktigt?

Det fanns inget att vara rädd för, men rädsla är inte alltid något rationellt, säger Robert Aschberg till DN.

Nej, just det! Man spelar på människors känslor med öppna ögon, verkar det! Och har mage att prata om “moralpanik”. Skäms!

Fram för mer empati, medkänsla och uppmärksamhet på andra människors sätt att se saker! Det gäller både politiska ledare, tv-producenter och oss alla!

Andra bloggar om: perspektiv, empati, practical joke