Monthly Archive

Kan inte låta bli att imponeras när jag läser DN-artikeln om Percy Barneviks nya liv. Efter att ha avgått (avsatts kanske) med buller och bång, skandal och skam målad i girigbukiga färger har han engagerat sig i ett biståndsprojekt för att hjälpa andra till ett rikare liv. Och därmed också sig själv. Och han satsar egna pengar, mycket pengar (E24.se 1/6).

En självpåtagen samhällstjänst som botgöring för begångna synder? Själv säger han enligt DN att “det är det största jag gjort”.

1,3 miljoner nya jobb i Indien var 5-årsmålet. Det nås kanske redan på 4 år. Och Afrika står näst på tur.

Dags att förlåta och ära en person som så tydligt visar att han vill och kan mer än bara berika sig själv. En avsatt minister har redan följt det goda exemplet (se E2.se 6/7). Något för strandvägsdirektörerna att ta efter?

Andra bloggar om: Percy Barnevik, företagsledare, girighet, rikedom, bistånd

Lyssnar på Studio Ett i P1 där en fd högt uppsatt regeringstjänsteman intervjuas om sin kommande bok. Nu vill han ge sin egen bild av vad han gjorde och inte gjorde under tsunamikatastrofen. Hans trovärdighet ifrågasattes under lång tid av media, men inte bara där. Också högt uppsatta jurister med full insyn i alla uppgifter hade svårt att uttrycka tilltro. Vad de flesta i befolkningen tror och tänker är svårt att veta.

Kanske finns nu en stark längtan hos många bokläsare att ta del av hans egen beskrivning, för att därmed kanske komma sanningen närmare? (Om det nu är tänkbart, eftersom förf är identisk med den vars trovärdighet bedömts - hur säger man? - “otillräcklig”.) Rusning till boklådorna. Klirr, klirr i kassan.

Han har givetvis rätt att skriva för att tjäna på det och vi andra har rätt att avstå från att köpa. Jag kommer förmodligen att avstå. Det är orätt om en person i förtroendeställning först för människor bakom ljuset och sedan dessutom tjänar pengar på det. För att den f.d. statssekreteraren ska undgå misstankar om någonting sådant föreslår jag därför att han snarast deklarerar att allt överskott av bokförsäljningen oavkortat kommer att skänkas till tsunamins offer. I så fall kan det finnas åtminstone ett gott skäl att köpa boken.

SvD och DN berättar mera.

Andra bloggar om: Lars Danielsson, tsunami, trovärdighet, girighet

Ett försvar för att det ska vara inte bara tillåtet utan även påbjudet för den offentliga sjukvården att utföra omskärelser på små pojkar är att det kan vara ett sätt att skydda dem mot de oskickliga och farliga ingrepp de annars skulle utsättas för. Med stor risk för allvarligare konsekvenser än enbart själva stympningen i sig (som är illa nog). Jag har fört fram detta i tidigare inlägg om omskärelser.

Att som barnläkaren Bengt Björkstén i SvD igår försvara ingreppet med argumenten 1. att ritualen är central inom vissa religioner samt 2. att det inte rör sig om en stympning… det är något helt annat. Jag håller inte med!

Så här skriver kirurgen Dan Holmlund i sin debattartikel Manlig omskärelse inte medicinskt motiverad, Läkartidningen 2007-04-12.

Inom all medicinsk verksamhet anses det bättre att förebygga skada än att ingripa när skadan väl är skedd. Skadorna efter omskärelse är omfattande: död, partiell penisampuation, skador på meatus urethrae, strikturer, psykiska skador hos barnet och modern. Oavsett vem som utför ingreppet kommer det att leda till komplikationer, men sterilitet och anestesi bör vara minimikrav.

Det går inte att blunda för detta globala medicinska och kirurgiska problem, som drabbar miljoner pojkar i framför allt judiska och muslimska familjer.

Det finns starka påtryckargrupper som vill förbjuda – kriminalisera – ingreppet. Starka religiösa ledare är emot detta och söker därför stöd i bl a vår syn på religionsfriheten. Många icke-bokstavstroende judar och muslimer synes dock svikta. Endast ca 40 procent av judiska gossebarn omskärs idag.

Om ingreppet kriminaliseras riskerar vi att få samma problem som med de kriminella aborterna, och dit vill vi inte komma. Då förefaller det rimligare att satsa på att informera om komplikationsriskerna och om att även små barn känner och upplever smärta.

Synen på ritualer kan alltså förändras. Om medicinsk indikation saknas är det läkares plikt att bidra till att påverka attityder på det sätt som uppenbarligen sker i judiska familjer. Särskilt viktig är denna läkarplikt när det gäller små barn, vars föräldrar kanske inte alls alltid förstår vad som faktiskt är bäst för barnet men ändå har makt (och “rätt”) att bestämma. Mycket bättre vore om varje person får bestämma för sig själv.

Skillnader i förekomst av vissa sjukdomar hos vuxna män räcker inte som argument att utföra ingrepp innan barnet är så stort att han kan bestämma själv. Det finns fler sätt att undvika sjukdomar av detta slag.

Det enda jag håller med Björkstén om är att ingreppet ska utföras på ett medicinskt säkert sätt - om det alls måste ske. Därför kan jag ge stöd åt dem som förespråkar att landstingen ska erbjuda det. Men bara under en övergångstid, tills föräldrarnas attityder har förändrats och de låter barnen bestämma själva!

Andra bloggar om: omskärelser, ritualer, patientsäkerhet

Barnkirurgen Peder Drott skriver idag på SvD Brännpunkt om rituell omskärelse av små pojkar. I debattartikeln drivs tesen att det är principiellt fel och inget för sjukvården att hålla på med. Nej, det kan man ju hålla med om.

Samtidigt finns argumentet att om inte den offentliga sjukvården sysslar med detta så kommer fler pojkar att bli utsatta för ingreppet under mindre säkra betingelser.

Frågan är vilket som ger små gossars penis det bästa skyddet. Att ta ansvar för en säkert utförd omskärelse och samtidigt försöka påverka attityder för att få föräldrar att sluta upp med den här traditionen? Eller att förbjuda sjukvården att syssla med detta och därmed lämna de små att utsättas för klumpigt utförda ingrepp?

Det finns faktiskt argument för det förstnämnda förhållningssättet. Några av dem kan återfinnas via mina tidigare inlägg om omskärelser här.

Andra bloggar om: rituell omskärelse, sjukvården, patientsäkerhet

Råkar använda ett latinskt citat igen, nu för att filosofera en smula kring abortdebatten. Hätska inlägg i diverse bloggar har följt på artiklar och svarsartiklar i SvD Brännpunkt (5/8: Inlägg 12/8: Inlägg + Svar direkt 16/8: Inlägg, Svar).

Ut desint vires, tamen est laudanta voluntas. (Om förmågan saknas ska man ändå lovorda den goda viljan). Om det är omöjligt att komma överens om vad en abort är, kan man ändå med lite god vilja göra ett försök att lyssna och försöka förstå argumenten!

Finns en “god vilja” till förståelse av motståndarens värdering och ställningstaganden i abortdebattörernas hjärtan och hjärnor? Det är så starka ord hos somliga, inte minst hos en del bloggare och bloggkommentatorer!

Varför inte en gång för alla fastslå att debatten präglas av mycket olika syn på vad en abort faktiskt är. Å ena sidan (hos “abortförespråkarna”) avlägsnandet av något ur kvinnans kropp. Ett något, som kvinnan inte önskar ha kvar i sin kropp. Å andra sidan (hos “abortmotståndarna”) utsläckandet av ett liv. Ett liv som saknar egen röst att hävda sin rätt att leva.

Det kommer aldrig att bli lugn och konsensus i uppfattningen/förståelsen av en aborts betydelse. Varför inte dämpa tonen, lyssna och försöka förstå argumenten? Acceptera att man har olika värderingar och tillåta andra att se annorlunda på denna svåra fråga.

Och man kan i alla läger reflektera kring frågan om 35 000 aborter verkligen är nödvändiga i ett land med upplyst befolkning, god tillgång på preventivmedel och ett födslotal på ca 100 000 per år??

Mina tidigare inlägg i abortdebatten här.

Andra bloggar om: abort, värderingar

Skillnaden mellan konstnärens verk och konstnärens person kom på tapeten genom Cordelias berättelse om sina möten med den store mästarregissören (SvD 13/8). Dagen innan skrev M-P Boëthius om samme mans nazisympatier (SvD 12/8). Och jag kan komma på fler exempel på personer med konstnärliga talanger men uppenbara skavanker i de personliga egenskaperna.

Gäller inte detta förhållande oss alla? Vi kan vara väldigt bra på något och komma att betyda mycket för andra just genom det. Och samtidigt ha sidor som är mindre rumsrena eller rent av till skada för andra i en del sammanhang.

Cordelia konstaterar att IB inte har “rätt” att förlåta sig själv för sina ungdomliga försyndelser (om jag tolkar hennes text rätt). Förlåtelsen måste komma från andra, i det här fallet från nazismens offer, enl CE. Jag tror att det ligger mycket i det. Men, samtidigt tror jag att det är kolossalt viktigt att vi människor förmår förlåta oss själva för sådant vi gjorde när vi begrep mindre än vi gör senare i livet. Om vi inte kan förlåta oss själva känner vi oss nog för evigt förtappade och usla, trots att vi kommit till klarhet och ändrat ståndpunkt. Och det är inte en bra grund att utvecklas till en bra människa. Tvärtom.

Kruxet kanske är att vi bör avstå från att skrodera om det för andra. Att förkasta djupt grundade värderingar, som styrt våra ställningstaganden, är en inre process och en del i den egna utvecklingen mot en “helare” människa. Endast genom vårt sätt att vara mot andra kan vi visa för dem och oss själva att vi utvecklats som människor och lärt oss något av våra egna misstag.

Kanske är det för mycket begärt att vi ska förvänta oss ursäkter från dem som gjorde oss illa? I yrkeslivet får man ju faktiskt stå ut med både det ena och det andra. Ingen kan ändra på någon annan och för min del kan jag tänka om människor jag mött som bemött mig dåligt att jag hoppas att de lärt sig något sedan dess. Och om människor som jag själv kan ha bemött dåligt att de kanske kan förlåta så småningom. Den egna förlåtelsen tror jag är alldeles nödvändig för att man själv ska orka vidare. Andras förlåtelse kan man hoppas på. Men knappast begära!

Andra bloggar om: förlåtelse, värderingar, personlig utveckling, ingmar bergman, nazisympatier

När vi nu bytt sida finns det stora möjligheter för breda lösningar som bryter blockpolitiken. (SvD 9/7)

Vadå “bryter blockpolitiken”?? De två moderaterna i Sundbyberg, som plötsligt gick över blockgränsen till socialdemokraterna har ett svårbegripligt resonemang. Vad menar de egentligen med att deras byte av block skulle kunna bidra till att bryta blockpolitiken? Menar de att det i framtiden ska vara ett sätt att åstadkomma pragmatiska lösningar att några folkvalda byter sida så att det block hamnar i majoritet som för stunden tycks ha den bästa organisationen eller det bäst trimmade ledarskapet? Konstigt!

Att man kan (och också har rätt att) byta åsikt är väl självklart! Men att byta från (m) till (s) är inte ett byte av ståndpunkt i en enskild fråga. Det är att uttrycka stöd för en mycket annorlunda syn på fundamentala värden än den värdegrund som motiverade väljarna att rösta fram dem. Människosynen, synen på samhällets ansvar, synen på kollektivet versus individen!

Att “bryta blockpolitiken” innebär, som jag ser det, att man samarbetar över blockgränsen. Inte snedsteppar över och byter till motståndarlagets tröja. Den enda förklaringen är väl att de två är och har varit socialdemokrater innerst inne hela tiden?!

Där fick ni fikon, ni sundbybergare som satsade er röst på dem….

Andra bloggar om: Sundbyberg, moderaterna, socialdemokraterna, kommunalpolitik, fikon

SvD: Kanske hade utskällda Winberg rätt om män

Nej men hu då! Så illa kan det väl ändå inte vara!?

För min del tycker jag det är mycket illa när människors liv styrs av annat än deras egna val när det gäller sådant som går att välja. (En del styr ju ingen över.) Var och en måste själv få göra sina egna prioriteringar i livet så långt det är möjligt.

Jämställdhet mellan man och kvinna handlar både om värderingar/attityder och lagstiftning. Lag och regler ska ge förutsättning för fritt val, inte diktera tvingande val!

Kvinnan måste ha rätt att välja att skaffa barn med en man som inte vill ta ut sin pappaledighet. Om hon hellre vill ha barn med någon som vill det så kan hon ju se till att göra det!

Andra bloggar om: jämställdhet, pappaledighet, att styra sitt liv

Idag var det boxaren Paolo Roberto som hade Sommarprogrammet. Ett bra program med trevlig musikblandning och framför allt en hel del intressant och sympatiskt prat. Om du missade det finns det på Sveriges Radios hemsida.

Paolo återgav en metafor av Livet mot slutet av sitt program. Jag vet inte om han hittat på den själv eller om den har en annan källa. Oavsett vem som skapat den förtjänar den att spridas vidare och jag återger den här så som jag minns den.

Våra liv karakteriseras av att vi försöker hålla flera bollar i luften samtidigt, närmare bestämt sex stycken: 1. Ekonomin 2. Materiella ägodelar 3. Karriär/jobb 4. Kärlek och Nära Relationer 5. Hälsa 6. Själen.
De första tre bollarna är gummibollar. Tappar vi dem i golvet studsar de, de går inte sönder och vi kan ta tag i dem igen. De sista tre är av finaste kristall. Tappar vi någon av dem går den ikras och kan endast med stor möda bli hel och fin igen.

Enligt Paolo har många av oss här i vårt moderna Sverige tappat bort den sjätte bollen helt och hållet. Jag är inte säker på att jag håller med honom. Det skrivs en hel del om andlighet, t ex på SvD Idag. Det behöver förstås inte betyda att vi klarar att jonglera just den bollen alla gånger, men inte är den väl bortglömd?

Ekonomi och jobb står det dagligen i tidningen om (t ex Leijonborgs förslag om premie till duktiga studenter, se SvD idag) och materiella ägodelar… ska vi bara inte prata om. Kärlek? Tja, dagens Prideparad är bara ett av många exempel på hur budskapet “Kärleken är störst” trumpetas fram. Även om det kan vara svårt ibland tror jag att de flesta av oss försöker leva så att vi värnar om de människor som betyder mest för oss.

Bilden av människan som försöker hålla alla dessa bollar i luften samtidigt beskriver rätt väl hur det kan vara i tillvaron, tycker jag. Det fina i Paolo Robertos beskrivning är just den stora skillnaden mellan bollar av gummi och bollar av kristall. Kanske skulle vi lite oftare låta gummibollarna studsa på egen hand en stund och koncentrera oss på de skörare för att lära oss hur de ska hanteras så vi inte riskerar tappa dem?

Andra bloggar om: Paolo Roberto, kärlek, relationer, stress, många bollar i luften, den moderna människan

Läser dagens Brännpunkt i SvD om strängare straff vid s.k. “hatbrott”. Våldsbrott döms hårdare när motivet är kopplat till offrets grupptillhörighet. Åklagaren Alhem försvarar detta med argumentet att vissa individer behöver starkare skydd än andra.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker men rent instinktivt känns det fel, tycker jag. Jag trodde att det var den kriminella handlingen som var kriminell, inte den kriminella tanken.

När vi var barn planerade vi (bara på skoj) att lägga surströmmingar under ett grannhus i syfte att skrämma bort dem som bodde där, eftersom vi tyckte att de inkräktade på vårt lekområde. Jag kan tänka samma eller liknande tankar som vuxen och tycker att jag har rätt till det, så länge jag inte vidtar någon konkret åtgärd.

Att tänka mordiska tankar eller att hävda att man ska sälja fångar till sadister för att plåga dem (se kommentarer till mitt föregående inlägg) kan knappast vara kriminellt, eller hur?

Jag tror det är viktigt att skilja på tanke och handling i bedömning av vad som är brottsligt och vad som är tillåtet i en kultur där yttrandefrihet och religionsfrihet påstås råda.

Andra bloggar om: yttrandefrihet, hatbrott