Monthly Archive

Många minns att en svensk minister för några år sedan utnämnde vårt västra grannland till “den sista sovjetstaten“. Idag kan vi läsa om hur illa en person kan råka ut i vårt land, på ett sätt som manar till ompekning av Rosengrens epitet till vår sida Kölen. Jag tänker på Lars Adaktussons kolumn i dagens SvD, där han beskriver konsekvenser av ett stelbent myndighetsmakeri. Den som sköter sig kan, som en direkt följd av myndigheters rutiner i deras kontakter med oss samhällsvarelser, få svårt att bevisa sin lämplighet som kreditkortsinnehavare m.m. Det är inte första gången man läser om sådant och det är varje gång lika skrämmande.

Myndigheterna är till för att tjäna oss, i den meningen att de ska verkställa demokratiskt fattade regler för hur vi ska bete oss för att samhället ska fungera och utvecklas. Men exemplen i Lars´ kolumn visar något annat, som mer liknar ett system som är till för sin egen i stället för medborgarnas skull.

Usch och fy för sådant!!

Kommer att tänka på Svea Hund, Hasse-och-Tages revy på Göta Lejon, långt bort på 70-talet. Där förekommer en scen om myndigheter och befolkning, utmålade som föräldrar och barn. Och Tage säger: “de enda som är myndiga är myndigheterna”.

Det var kanske värre då, förr! Men det är inte anständigt eller acceptabelt att personer i Sverige oförskyllt ska drabbas av betalningsanmärkningar som vidhäftar som en stämpel i pannan i flera år och för med sig en rad svårigheter! Jag tror inte det är sköna fina Norge som är den sista ni-vet-vad…

Att för trettio år sedan för första gången läsa The Golden Notebook (Den Femte Sanningen) var att ta ett steg in till ett nytt skede i livet. Nya tankar kom och de reflektioner som läsningen väckte påverkade mig på ett konstruktivt sätt. Jag började förstå mycket mer av mig själv. Snabbt utsåg jag Doris Lessing till absolut favoritförfattare och fortsatte läsa fler av hennes böcker. Näst på tur kom Children of Violence och The Grass is Singing. Och så har det fortsatt under åren. Den ena efter den andra. Somliga har jag gillat en del, andra har jag gillat kolossalt!

Det finns många bra författare. Det är skönt för oss som tycker om att läsa och som ser bra litteratur som en hjälp att förstå världen och oss själva. Länge har jag önskat att Lessing skulle tilldelas Nobelpriset i litteratur och nu har det skett.

Det är så roligt!!!

SvD.se idag: Första intervjun med pristagaren, Fakta om Doris Lessing

DN.se: “Doris Lessing - äntligen!”

Foto: Per-Åke Uddman. Bilden är från omslaget till Kärlekens Teater, Bokförlaget Trevi 1996, övers. Kerstin Hallén.

Lyssnar på nyheterna i P1 Morgon. Ett reportage handlar om ett dilemma av typen Catch 22: Två flyktingar från Afghanistan har varit tvungna att sluta arbeta, eftersom de av Migrationsverket i våras nekades uppehållstillstånd och väntar på avvisning. Då får man inte jobba. De har inte avvisats än, eftersom UNHCR avråder från att sända tillbaka flyktingar till Afghanistan. Nu kan de inte längre försörja sig själva. De har arbetat, de har betalat skatt (”6-7000 kr/månad” säger en), de talar utmärkt svenska. Staten säger: “Det är kommunernas ansvar”. SKL (Kommunförbundet) säger: “Det är kristallklart att Migrationsverket (staten) har ansvar”. En kommunföreträdare kallar det för en ‘kafkasituation’.

Studion får besök av migrationsministern, som säger att kommunen är betalningsskyldig. Skyldigheten gäller mat, dvs 70 kronor om dagen. Men resten då? Nej, när man har fått ett avvisningsbeslut så ska man ut.

Ministerns uttalanden präglas av saklighet. Han talar om reglerna och låter som en fullfjädrad tjänsteman. Intrycket är att de individuella människoödena inte berör honom överhuvudtaget. Ingen medkänsla med dilemmat att sakna försörjningsmöjlighet i vårt land i kombination med ett läge i hemlandet som gör att UNHCR avråder människor från att komma dit! Och att den svenska polisen uppenbarligen tar intryck och avvaktar med avvisningen.

Det känns obehagligt att lyssna till! Och jag tänker att somliga tror att man kan diktera verkligheten genom regler. Andra vet att det inte förhåller sig så.

Det hade varit klädsamt av ministern att åtminstone i en bisats beklaga dessa människors situation. Det gjorde han inte!

Att vara kritisk och fördömande ligger ofta närmare till hands än motsatsen. Men ibland känns det trevligt att få utdela beröm. Igår skrev jag kritiska funderingar om de bloggare som uttrycker sig ohyfsat och okänsligt på nätet. Idag läser jag (här och här) att en av dem drabbats av samvetskval och lägger ner. Bl a för att kunna se sig själv i spegeln. Kan bara säga att det hedrar honom. Jag har aldrig läst hans blogg, bara sett nån gång vad andra skrivit om dess innehåll. Utifrån det tror jag att det var ett klokt beslut! Bra gjort och hoppas du mår bra när du ser dig i spegeln framöver!