Lyssnar på nyheterna i P1 Morgon. Ett reportage handlar om ett dilemma av typen Catch 22: Två flyktingar från Afghanistan har varit tvungna att sluta arbeta, eftersom de av Migrationsverket i våras nekades uppehållstillstånd och väntar på avvisning. Då får man inte jobba. De har inte avvisats än, eftersom UNHCR avråder från att sända tillbaka flyktingar till Afghanistan. Nu kan de inte längre försörja sig själva. De har arbetat, de har betalat skatt (”6-7000 kr/månad” säger en), de talar utmärkt svenska. Staten säger: “Det är kommunernas ansvar”. SKL (Kommunförbundet) säger: “Det är kristallklart att Migrationsverket (staten) har ansvar”. En kommunföreträdare kallar det för en ‘kafkasituation’.

Studion får besök av migrationsministern, som säger att kommunen är betalningsskyldig. Skyldigheten gäller mat, dvs 70 kronor om dagen. Men resten då? Nej, när man har fått ett avvisningsbeslut så ska man ut.

Ministerns uttalanden präglas av saklighet. Han talar om reglerna och låter som en fullfjädrad tjänsteman. Intrycket är att de individuella människoödena inte berör honom överhuvudtaget. Ingen medkänsla med dilemmat att sakna försörjningsmöjlighet i vårt land i kombination med ett läge i hemlandet som gör att UNHCR avråder människor från att komma dit! Och att den svenska polisen uppenbarligen tar intryck och avvaktar med avvisningen.

Det känns obehagligt att lyssna till! Och jag tänker att somliga tror att man kan diktera verkligheten genom regler. Andra vet att det inte förhåller sig så.

Det hade varit klädsamt av ministern att åtminstone i en bisats beklaga dessa människors situation. Det gjorde han inte!