Monthly Archive

Datorn jobbar snabbare när man defragmenterar den. Före är bilden ett sammelsurium av olika färger, efter visas en vackert blå homogen liggande stapel, som tecken på att alla filer vilar hela och obrutna på disken.

Finns det någon självklar längtan inom oss efter en tillvaro som är som en defragmenterad hårddisk? Där allt på ytan ser likadant ut?

Kanske en väldigt långsökt bild… men den dök bara upp när jag tänkte på gårdagens Brännpunktsinlägg om samhällets strävan att sålla bort olikhet (”rensa bort icke önskvärda människor”, som det står i ingressen).

I min barndom fanns “den store Svartingen” och så var det han som var liten och blåaktig (antagligen ett hjärtfel?) och tanten (Häxan?) med låda på ryggen i raska steg uppför en backe och vidare mot skogen. Han som behövde två pallar att sitta på vid matbordet eftersom han var så fet så en inte räckte till och så att det inte funkade med en stol och ryggstöd. Och barnen på andra sidan gatan som bodde i nån sorts slum och hade något onämnbart hängande mellan näsan och överläppen…

Varför denna exposé över småstadslivet på 50-talet? Tja, kanske en illustration till min känsla av att olikhet finns och det kan vara klokt att bejaka den. Ett samhälle som inte tacksamt välkomnar och respekterar de människor som är olika som vill leva i fred med sin omgivning, det samhället är ett kyligt och hemskt fängelse. Hoppas vi inte är på väg dit!

Läs Svante Linussons debattartikel i SvD.se.

Seminariet på Riksstämman om avbrytande av livsuppehållande behandling (förkortas LUB!) visade att det är fler än jag som reagerat mot de nya etiska reglerna. Mitt intryck är att saken är långtifrån färdigpratad.

Även om det i etisk mening är samma sak att sätta ut en medicin eller avbryta dialysbehandling på individens önskan som att avbryta respiratorbehandling, så är det stora skillnader psykologiskt. Både för patienten, anhöriga, omgivande personal och inte minst för den läkare som utför åtgärden. För egen del skulle jag känna det som dödshjälp, vilket inte är tillåtet enligt svensk lag och inte heller tillåtet enligt det normsystem jag “vuxit upp i” som läkare. Frågan är så svår - jag är inte motståndare till att människor själva ska få bestämma över sin behandling. Men varför ska det vara sjukvårdspersonal som tvingas utföra handlingar som strider mot deras samvete, yrkesheder och hela deras inre världsbild av vad som är rätt och vad som är fel?

Skönt därför att några tunga röster höjdes i dagens symposium på riksstämman, där podiet var laddat med försvarstal och uppenbarligen berett på opposition. Men, i min mening, inte försedda med tillräckligt övertygande argument!

Häromdagen skrev Dagens Medicin om forskning som visat att små barn pricksäkert kan skilja mellan vem som är god och vem som inte är det. Länk till artikeln här och till originalartikeln i Nature här. Skulle förstås vilja veta mer om hur försöken gjorts och kanske mest hur urvalet av försökspersoner var. Man kan ju föreställa sig att de små barnen, som lyckades välja det goda framför det onda, förmodligen hade en trygg relation till en eller båda föräldrarna. Mycket har ju faktiskt hunnit hända i ett barns liv på den fronten, även under de första månaderna som det var frågan om här. Det väcker förstås frågan hur samma försök skulle utfalla hos små barn där anknytningen till vårdaren/föräldern varit mindre bra. Det man lyckades visa var att även riktigt små barn bedömer andra utifrån vad de iakttagit av deras handlingar. Om det saknas goda förebilder att jämföra med är det förmodligen svårt att träffa rätt, vare sig det gäller en experimentsituation eller real life. Hur kopplingen ser ut till våldstendenser, isolering, fanatism och liknande vågar jag inte spekulera i.

Imorgon börjar Svenska Läkaresällskapets riksstämma i Älvsjö och pågår resten av veckan. Två seminarier handlar om sällskapets nya rekommendationer ang. avbrytande av livsuppehållande behandling, som jag skrivit om tidigare (länk här). Ska bli intressant att ta del av, särskilt den diskussion som kan visa om fler än jag ifrågasätter delar i förslaget.

Ibland skulle det vara skönt att ha en välkalibrerad inre kompass som visade på vad som är rätt och fel. Om det nu överhuvudtaget går att påstå att ett är rätt och ett annat är fel. Vi som inte är 6 månader och sitter i en trygg famn när vi gör våra val får väl finna oss i att gå på pumpen ibland, att hamna i konflikt med andra eller att bara känna oss väldigt osäkra.

Läser om (i SvD här) att tyska polisen stoppat två ungdomar från att genomföra en skolmassaker. Nyligen skedde en liknande sak i Finland. Och det var visst nåt här hos oss i vårt trygga Sverige också.

Våld mot skolkamrater och lärare tycks locka vissa (förvirrade) ungdomar. Det handlar ju inte bara om hårda ord eller slag. De här har av nån anledning tillgång till vapen som dödar eller skadar svårt. (Vem förser dem?)

Vem tar reda på bakgrunden? Varför gör de detta? Det första man slås av är tanken att de kopierar vad andra gjort före dem. Massakern i Columbine, t ex. Vad är det som får unga människor att se sådana händelser som något man ska ta efter och göra om, i sin egen närhet? Varför saknar de spärrar mot sådana handlingar?

När jag var tonåring fanns gott om optimism i världen. Åtminstone var det min upplevelse. Vad som helst var möjligt, bara man jobbade på och var duktig. Men idag verkar det vara på ett helt annat sätt.

Vilken roll spelar alla dessa katastrofhot som kablas ut mer eller mindre dagligen? När FN säger att vi står inför en katastrof för jorden, snart, i närtid… påverkar det då unga människor att verkligen tappa modet och livslusten?

Det känns så sorgligt. Världen är vad vi gör den till. Jag önskar att de istället skulle känna tilltro till sin egen förmåga att förändra. Inte ge upp! Och inte vilja döda!!

SvD » Inrikes » Allt fler lämnar kyrkan

Ser att SvD skriver om att människor går ur Svenska Kyrkan. Och bjuder in läsarna att kommentera. Det verkar vara många som har känt behov att uttrycka sig om saken. Här är mitt bidrag.

Jag gick ur Svenska Kyrkan som vuxen. Det var inte av ekonomiska skäl. Mitt skäl var att jag inte kände anledning att vara medlem där. Varför skulle jag vara det, om jag inte delade deras syn på en rad viktiga frågor? Jag blev medlem i den församlingen när jag föddes eller döptes eller nånting sånt, för länge sedan. Ingen har frågat om jag vill vara med. Däremot blev det starka reaktioner när jag gick ur. Det kom brev med halvt hotfull ton som beskrev allt jag skulle gå miste om när jag inte längre ville vara medlem. Inte helt behagligt att mottaga, kan jag försäkra. Får mig att associera…

Det finns många kristna församlingar att välja på om man vill vara medlem i en sådan. Man måste inte välja just Svenska Kyrkan. Men på något sätt har det blivit konstigare att man väljer att stå utanför än att man väljer att stanna inne. Varför det är så vet jag inte. Det är inte längre en statlig kyrka, som det var tidigare. Det är en i raden av många kyrkor/församlingar (eller vad det rätta begreppet nu kan vara).

Människor tycker om kyrkobyggnaderna och ceremonierna. Det kan jag också tycka om. Det hör till vårt kulturarv och jag går gärna in i kyrkor när jag besöker nya städer eller orter. Bröllop och begravningar passar bra i dessa lokaler, det kan man inte förneka. Men det har väldigt lite att göra med Svenska Kyrkan. Det har mer att göra med kristendomen och dess betydelse i vår kultur. Vilket är något annat.

Men, av kommentarerna på svd.se att döma förefaller det som om många förväxlar Svenska Kyrkan med kristendomen. Så kan det gå när människor vant sig vid en statlig institution sedan länge.