Fosterdiagnostik – IGEN

Jaha, nu har jag en länk till en bra debattartikel om fosterdiagnostik igen. Det är hjärtläkaren och medicin-etikern Rurik Löfmark som skriver i Dagens Medicin 6/2-08 om konsekvenserna av den nya metodiken. Den som kallas KUB och har fördelen av att vara non-invasiv, dvs. biverkningsfri. Med metoden kommer ett visst antal skador till följd av fosterdiagnostik att undvikas. Samtidigt kommer – enligt vad förf. bedömer – ett större antal foster med Downs syndrom att aborteras. Resonemangen i artikeln utgår från vad som är känt om hur det är att leva med detta syndrom och hur det är att vara förälder. De utmynnar i funderingar om etiken i denna problemställning. Är det rätt att erbjuda KUB gratis till alla blivande föräldrar, när man ser konsekvenserna så?

Läsvärd!

Och så kanske nån undrar vad jag tycker, jag som skriver den här bloggen? Tja, det är inte så lätt!, tycker jag. Att som unga blivande föräldrar få reda på att ens väntade barn är skadat är säkert en mycket svår sak. Samtidigt är det ju så att även om allting verkar OK när man gör fosterutredningen så kan det fortfarande dyka upp problem senare. Som kanske medför allvarliga konsekvenser för barnet. Det finns aldrig några garantier! Därför tycker jag att man inte alltför snabbt ska bestämma sig för att utreda foster hos alla föräldrar som önskar det utan att samtidigt föra en dialog om vad resultatet betyder. Och hjälpa människor till en beredskap för att saker och ting inte alltid blir som de vill eller tror att de ska bli. För så är ju livet.

Jämrans jämlikhet

Eftersom jag har varit utomlands större delen av januari gick jag miste om första avsnittet av Ternströms tv-serie om hjärtvården. Men det andra såg jag. Och OJ vad jag inte kände igen mig i dialogen mellan läkarna. Sånt där har jag aldrig varit med om under alla år. Det pratas mycket om bristande jämlikhet mellan könen. För mig har läkaryrket alltid framstått som i stort sett jämlikt. Kanske inte alldeles perfekt alla gånger, men i alla fall. (Statistiken pekar t ex på omotiverade löneskillnader mellan män och kvinnor. Men jag tillhör inte dem som drabbades av det, på den tiden jag var anställd.) Inte har jag känt mig mobbad av de manliga kollegerna nån gång. Nej, det kändes inte alls rätt i tv-filmen.

Idag skriver SvD flera artiklar på temat. Det verkar som om de könsskillnader som funnits när det gäller hur patienter har tagits emot och behandlas försvann för flera år sedan.

Man kan fundera över vad det betyder att TV sänder en film i tre avsnitt som i så hög grad verkar vara ett debattinlägg eller ett politiskt brandtal, kanske? Om fakta är fel i bakgrunden så kan ju konsekvenserna också bli fel, om nu människor fäster tilltro till den bild som ges i tv. Vilken betydelse har det att huvudrollen spelas av en person som sitter i Riksdagen och kan förväntas ha tillgång till aktuell information om hur saker och ting fungerar i samhället? Jag har sett nånstans att hennes initiativ till tv-filmen har flera år på nacken. Vad är syftet? Om det är att påverka så att saker och ting förbättras så verkar det vara ett exempel på uttrycket ”slå in öppna dörrar”. Och då tappar det ju i intresse, tycker jag.

Jag gillar inte riktigt att se en så skev bild av hur samtalen förs mellan läkarna runt bordet i tv-filmen. Undrar just om det finns kolleger som känner igen sig.