Monthly Archive

Monopol har sina förtjänster. Vi kan tycka att det är praktiskt att det finns vissa tjänster här i tillvaron som garanteras genom statlig försorg. En sådan är möjligheten att åka tåg, det är ju populärt också för att det gagnar miljön i jämförelse med bil. Dessutom är det skönt att koppla av i lugn och ro under resan eller arbeta om det passar en.

En baksida av ett monopol är att man inte bryr sig så mycket om vad kunderna - eller brukarna - tycker. De får hålla till godo med det som erbjuds.

SJ har i princip inte längre monopol. Men i praktiken så finns inget annan leverantör av tågresor mellan Stockholm och den stad jag ofta reser till, fram och tillbaka över en helg. Jag har därför en stabil kundrelation med SJ. Till och med så att jag har ett kort som det står SJ på. Med det kortet kan jag resa “biljettlöst”. Det betyder att jag bokar resan på internet, betalar med ett kontokort och får biljetten kodad till mitt SJ-kort. Eller SJ Prio, som det heter. Det är praktiskt att resa biljettlöst. Särskilt praktiskt i samband med påsken, när köerna till biljettautomaterna var långa. Jag kunde gå förbi dem och direkt till tåget, där jag visade mitt Priokort och fick den biljettlösa bokningen kontrollerad.

Men några dagar senare kommer en faktura från SJ. Fakturan “avser en biljettlös resa för vilken det saknades bokning i SJs bokningssystem”. Inom 10 dagar vill de nu ha 746 kronor av mig. Eftersom jag redan har betalat min resa blir jag, för att uttrycka det milt, inte glad.

Efter väntan i telefonkö kommer jag så fram till en person på kundtjänst som efter flera turer med kontroller i systemen till slut annullerar fakturan. Varför har de skickat mig en faktura på något jag redan betalat? Jag får svaret att “det kan bli så när man reser en annan dag eller med ett annat tåg än man bokat”. Jaha. Men det har jag inte gjort. Jag har rest på den biljett jag bokat, rätt tåg, rätt vagn, rätt plats. Så varför? “Nja”, säger rösten på SJ:s kundtjänst. “Det kan bli så ibland”.

Så, vi ska finna oss i att det “kan bli så”. Oväntade räkningar för något vi redan betalat och om vi inte betalar i tid kan det bli betalningsanmärkning och sedan är eländet igång.

SJ har faktiskt skickat mig en bluffaktura. Det gick att rätta till med bortåt 45 minuter i telefon en lördagförmiddag när jag hade annat jag hellre ville göra. SJ ber inte om ursäkt, förklarar inte varför, beskriver inte vilka åtgärder som vidtas för att samma fel inte ska drabba mig igen. De säger istället “Sånt händer”. En axelryckning är vad jag får!

Om det funnits ett alternativ skulle jag genast ha valt att sluta använda SJ överhuvudtaget. Precis som jag väljer bort andra leverantörer som beter sig nonchalant mot mig som kund (vilket har hänt ibland). Men med SJ går det tyvärr inte.

Se upp för SJ! Det kan komma en bluffaktura!

PS. Har skrivit till SJ Kundombudsman. Fortsättning följer.

Häromdagen skrev jag i min blogg om Påskön med funderingar hur någon kan få för sig att vandalisera en av öns stenstoder. Nu ser jag att den lokale borgmästaren har föreslagit en riktigt handgriplig bestraffning av den unge finländske man som utförde dådet. Den som tar ett öra från en stenstaty bör själv bli av med sitt öra, säger borgmästaren i Hanga Roa enligt den här notisen i SvD

Är det rimligt? Nja, knappast i våra dagar. Lika lite som det är rätt att avrätta en person som dömts för mord, så som de gör i Kina och USA. Men det är klart, så länge de håller på med det så kanske det ligger nära till hands för Påskön att föreslå “Öra för Öra”.

Som barn blev jag ofta delaktig i något som jag hoppas nutida barn också får vara med om: att lyssna till högläsning. Det var framförallt Mamma som läste för oss. Ibland, när det kom stockholmsbesök, var det vår morfar. Inte lätt komma ihåg hur gammal jag var när jag mötte En Försvunnen Värld (med alla dinosaurerna), Paddan på Paddeborg i Det susar i säven, Nag och Nagaina och Rikki-Tikki-Tavi i Djungelboken, Sard Harker i boken med samma namn, Dina och Dorinda i Det blåser på månen (och Silvertärnan… ), Lorna Doone, Joshua Slocum, Atos, Portos och gänget, Tess of the d´Urbervilles och många många andra.

En bok som vår morfar valde att högläsa ur handlade om Påskön och de egendomliga stenstoderna som finns där. Tror boken hette Aku-Aku. Thor Heyerdahl var det bestämt, om jag minns rätt. Det är några år sedan. Jag kommer att tänka på den idag, när jag ser en nyhetsflash att någon, tyvärr en nordbo, har gett sig på och skadat en av statyerna (läs här och här).

Klåfingrigt och helt utan hänsyn till skillnaden mellan hans egen och statyernas plats i mänsklighetens historia har han tjuvat en bit åt sig själv. Men han åkte dit och kanske får han sona brottet i ett chilenskt fängelse. Hur roligt är det för en ung man, som kanske inte fattade vad han gjorde? Egentligen var det rätt korkat gjort - förstod han inte riskerna för egen del?

Hur lär sig människor egentligen levnadsregler av typen “man-gör-inte-så”? Man skadar inte stenstoderna på Påskön bara för att man inte gör det! Eller hackar i en da Vinci-tavla eller hamrar sönder en Michelangeloskulptur.

Men hur får tabun av det slaget fäste inom en människa? Vad krävs för att det ska kännas så fel och förbjudet så att det får stanna vid en lockande tanke? Om en 26-åring från Finland lyckats ta sig hela vägen till den ensliga Påskön ute i Stilla Havet måste han ju ändå ha en viss kompetens och insikt om hur man tar sig fram här i tillvaron. Ändå bröt han ett tabu och förstörde det oersättliga. Varför?

(Om man tröttnar på att kontemplera den frågan finns ett trevligt alternativ här.)

Igår hörde jag en debatt mellan Frida Johanson Metso, ordförande i Liberala ungdomsförbundet, och Stefan Holm, guldmedaljerad höjdhoppare. Den handlade förstås om OS i Kina. Frida förespråkar bojkott, Stefan tror inte på det. Det var heta känslor från båda sidor, mest tydligt hos Frida som tog vara på sin debattvana och använde lite knep för att provocera sin motståndare. Stefan, som jag oftast uppfattat som en riktigt lugn typ, hade lite svårt att möta sin kontrahents retoriska debattgrepp. Du kan höra debatten här.

Men själva frågan, då? Att den kinesiska diktaturen skiter i mänskliga rättigheter är inget nytt. Men hur ska idrottsmän ställa sig till OS? Vad vore vitsen om Stefan Holm struntar i att åka dit? Själv menar han att alla OS-bojkotter hittills varit helt verkningslösa och en bojkott i Kina bara skulle leda till att de själva får glänsa och framstå som stora och starka när brist på motstånd från andra framstående idrottare öppnar för deras egna att ta medaljer. Det låter inte så fel. Motargumentet, att deltagande på något sätt legitimerar diktaturen är kanske inte alldeles fel heller. Men en bojkott skulle bara ha effekt om den stöds av flertalet länder och det vet säkert Frida J M också. Den som egentligen bär ansvar för att diktaturen i Kina får den här chansen att glänsa är förstås olympiska kommittén, som en gång bestämde sig för att ge spelen dit. De som vill tävla i olympiska spel råder inte över den saken!

Ett argument från LUF-ordföranden var att alla inklusive näringslivet och företagen borde inta tvärläge och inte ha med Kina att göra. Då inställer sig genast en annan fråga: hur många av oss tar vara på möjligheten att köpa kläder, elektronik och annat som är Made in China till ett pris som vida understiger det som skulle vara om produkterna hade producerats här, med svenska löner till dem som gör jobbet? Gissar att också Frida och andra som hetsar mot Kina-OS äger ett antal grunkor som tillverkats billigt i Kina. Och så länge hon och vi andra gärna köper det i butikerna så är det svårt att föreställa sig att företagen skulle sluta handla med Kina.

OS-kommittén har bestämt och nu gäller det att förhålla sig till det. En bra grej är förstås att göra nåt spektakulärt, som Steven Spielberg. Hoppa av ett uppmärksammat engagemang i relativt sent skede. Reinfeldt skulle kunna göra detsamma och det tycker jag han borde. Nu när människor dödas i Tibet och Kina visar sitt stålvassa ansikte i full trots mot den fria världens protester borde han ge sjutton i att resa dit. Han kan väl åka en annan gång istället? Flera kommentatorer har sagt att det är obligatoriskt att protestera när västledare gör statsbesök hos kinesiska potentater. De blir sura, enligt t ex Lars Danielsson i intervju i radion igår, men det är spel för gallerierna. De bryr sig inte.

Jag tycker Stefan Holm och alla andra duktiga idrottskvinnor och -män ska åka dit och tvåla till sina kombattanter på banan, det som är deras grej. Jag tycker att de ska passa på att visa vad de tycker om den kinesiska terrorn på det sätt de kan. Och jag tycker att alla i kretsen runt dem ska vara mycket tydliga i alla uttalanden så att ingen kan fås att tro att de är där för att de på något sätt gillar Kina.

Den olympiska kommittén ska sluta försvara sitt beslut och istället erkänna att de gjort ett misstag, be Tibet och världen om ursäkt och visa att de fattar att det visst finns koppling mellan idrott och politik. Om det inte fanns, varför skulle man då prata så mycket om OS i Berlin 1936?

Vad fascinerande att läsa om delfinen som hjälpte människorna att hjälpa två strandade valar. Det är, enligt intervjun med ett vittne, första gången en sådan händelse bevittnats av människor. Alla som vill dra skiljelinjer mellan människor och djur (och andra djur, snarare) i förmågan att känna känslor och agera moraliskt får sig nog en tankeställare.

Här och här är länkar till reportage.

Har ni sett att Vatikanen har föreslagit 7 nya dödssynder:

• Miljöförstöring
• Genmanipulation
• Knarkhandel
• Abort
• Pedofili
• Bidra till ökade klyftor mellan fattiga och rika
• Samla på sig överdrivet mycket rikedom

De gamla (högmod, girighet, avundsjuka, vrede, orenhet, glupskhet, lättja eller leda) är kvar.

Hm! Det kan bli lite svårt att leva upp till den nya standarden. De gamla dödssynderna har ju fördelen av att vi själva råder över om vi begår dem eller inte. Alla har vi väl känt oss avundsjuka nån gång, men snart kommit på att det var dumt och slutat med det. Och vrede, tja, det är väl ändå något tillfälligt. Inte ett tillstånd man befinner sig i jämt. Men de här nya blir det svårare med. Jag menar, när man handlar mat behöver man bära hem den i nånting. Och plastkassar förstör miljön. Tyvärr gör ju tygkassar det också, fick jag höra i morgon-TV i morse. Många billiga tygkassar belastas av en tämligen miljöovänlig tillverkning. Genmanipulation görs industriellt för att förbättra grödor och skördar och därmed gynna utvecklingen i de s.k. utvecklingsländerna. Abort är lagligt och vanligt lite varstans. Pedofili håller jag med om, det är verkligen en dödssynd. Knarkhandel också. Men hur ska vi kunna påverka om vi genom vårt sätt att leva bidrar till ökade klyftor mellan fattiga och rika i världen? Och vad är överdrivet mycket rikedom sett i ett globalt perspektiv? Har inte Vatikanen självt överdrivet mycket rikedom i form av konstskatter t ex?

Vet inte om kardinalerna planerar skicka ut förslaget på remiss nånstans. Men nog är det knasigt. Det allra bästa sättet att undvika att förstöra miljön är att låta bli att leva. Har de tänkt sig nånting sånt kanske??

Har blivit inspirerad att tänka på musik jag tycker om. Gabrielle skrev i sin blogg om Fredmans epistel nr 81 (Märk hur vår skugga… ) och genast sätter den igång att sjunga i mitt huvud. Vem som sjunger den därinne är osäkert, det är inte jag själv. Kanske är det Cornelis. Men, främst hör jag inom mig melodin, vacker och vemodig. Eller “vedmodig”, som jag sa när jag var liten.

Det är så märkligt och härligt med musik. Ingmar Bergman uttalade djupa tankar om musik, både i sitt omtalade Sommarprogram och vid andra tillfällen. Att musiken har en förmåga att ta sig förbi diverse filter och tala direkt till oss människor. Att den ger oss kontakt med något större utanför oss själva, utanför vår egen begränsade värld. Nånting sånt. Och det ligger mycket i det. Varför skulle människor annars vara så betagna?

Är uppmärksamheten kring Melodifestivalen ett uttryck för det? Eller handlar det mera om det allmänna intresset för kändisar? Jag vet förstås inte det. Själv har jag bara skymtat snuttat ur tv-sändningarna från tävlingen och inte känt mig lockad att höra mer.

Jag tycker om musik i allmänhet och vacker musik i synnerhet. Schuberts stråkkvintett sats 2 har många stjärnor i en tänkt rangordning. Liksom Beethovens pianotrio som brukar kallas Ärkehertigens, den långsamma satsen som inte är bara långsam utan också bryts av högt tempo och dramatik. Jag gillar Beatles och Elvis väldigt mycket också. Och mycket mycket annat.

Det speciella med musik är inte bara att den kan sjunga för sig själv inne i huvet utan också att den lika blixtsnabbt som en doft också kan väcka minnen färgade med känslor och stämningar från långt tillbaka. Just nu kom en Björn Afzeliussång för mig, den som går Du är det finaste jag vet, och jag förflyttas till en småregnig backe i en Folkets park i Blekinge för massor med år sen.

Musik hjälper i den där svåra processen att lära känna sig själv, förstå sig och bli “hel”, som det heter. Tror jag. Vad tror du?

Jag har brukat ha röda strumpor på mig varje 8 mars sen många år. Och nu står jag här utan (dvs. jag har strumpor, men de är inte alls röda). Är bortrest och har inga såna med mig. Vilken miss! Har gillat att på detta sätt manifestera Den internationella kvinnodagen, även om det kan tyckas vara ett löjligt sätt. (En del manliga kolleger blev faktiskt lite provocerade av det. Och det var ju skojigt!) Men, men… man kan ju faktiskt tänka på det ändå.

Tycker inte att det är så lätt att förstå dem som offentligt utnämner sig själva till “feminister”. Vad ÄR en feminist?? Både Schyman och Anders Borg kallar sig feminister, men menar de samma sak? Etiketter av det slaget är så mångtydiga. Därför avstår jag. Men jag tycker att det är fel att kvinnor ska ha sämre villkor än män, bara för att de är kvinnor. Om det är så att de har sämre villkor därför att de inte lika tydligt visar att de presterar lika bra, ja då får de väl försöka bli tydligare då.

Jag tror att den där “strukturella könsmaktsordningen” som alla pratar om sitter lika fast förankrad i många kvinnor som i många män. Kvinnor tror att de måste bete sig si och så för att vara “som en kvinna ska vara”. Ta bara allt det här fnuttandet med modedetaljer, märkesväskor, läppglans, tuttinuttröst, bara magar, gullighet och allt det där som man hoppades att unga kvinnor kunde lägga av redan långt borta på 60-talet. Och också gjorde, kring -68, i många fall. Men nu är det tillbaka.

Skyll inte på männen om kvinnor kommer i skymundan. De ställer sig där själva, då och då!!

Bra inlägg av av Stefan L. Holm i gårdagens Brännpunkt. Det gäller samhällets stöd för människor som drabbats av svår sorg, stöd i form av en möjlighet att inte arbeta och ändå vara försörjd under den tid som kan behövas. Efter artikeln ställs frågan nu om “sorg är sjukdom” och därmed ger rätt till “sjukskrivning”, både i SvD och av regeringens utredare Anna Hedborg. “Alla kan förstå att man inte kan arbeta omedelbart när man förlorat en nära anhörig, men det är inte säkert att sjukförsäkringen ska stå för det. Ska man verkligen kalla sorg för sjukdom?” säger hon.

Nej, det ska man inte. Men det handlar inte om det, fru Hedborg. Sjukförsäkringen ska, om jag förstått saken rätt, användas när arbetsförmågan är nedsatt eller borta till följd av sjukdom. Det har ju hänt att den utnyttjats på ett sätt som verkar ligga utanför, t ex när grupper av anställda plötsligt “sjukskrivit sig” i samband med nån konfliktsituation. När de gjorde det är det inte ofta man hört nån offentligt kritisera det sättet att missbruka försäkringen. “Ska man kalla en konfliktsituation med arbetsgivaren för sjukdom?” kan man undra. Nej, såklart inte. Men sjukförsäkringen har nog snällt betalat.

I jämförelse tycker jag att det är mycket mer rätt att faktiskt sjukskriva en person när en sorg går ut över arbetsförmågan. Att den kan göra det behöver man inte ifrågasätta. Sorgens konsekvenser för ens förmåga både när det gäller arbete och att överhuvudtaget fungera är starkast i början, när det sorgliga just har hänt. Sorgen går kanske aldrig över. Men dess effekter på ens förmåga att fungera som vanligt brukar avta med tiden.

Att halka omkull på köksgolvet är inte skäl att sjukskriva. Men om man bryter benet, och behöver sitt ben för att kunna jobba, så blir det skäl. Sorg är inte skäl att sjukskriva. Men om den påverkar en så att man inte kan jobba så blir det skäl. Behöver det vara så svårt?

Jag är övertygad om att sjukförsäkringen redan idag används för att försörja människor som skulle kunna arbeta om de var beredda att byta yrke eller flytta till en annan ort. Det är cyniskt att hävda att en svår sorgereaktion inte skulle berättiga en människa till sjukskrivning. Till skillnad från svårigheten att få jobb i vissa glesbygder - där sjukskrivningstalen är höga! - så är sorgens effekter på arbetsförmågan nästan alltid temporära.

Dessutom är det ofta så att de som kan hjälpa människor hantera en svår sorgereaktion är proffs inom hälso- och sjukvårdssystemet. Experterna på sorgereaktioner är personer som yrkesmässigt arbetar med att stödja andra i kris, t ex psykologer och terapeuter. De har såvitt jag vet inte rätt att sjukskriva. Kanske borde de få det?

Och om det finns problem med det semantiska, varför inte avsätta en del av sjukförsäkringskapitalet i en särskild “krisförsäkring”?

Ojoj! En läkare misslyckades med ryggbedövning till en kvinna som behövde den för smärtlindring under förlossning. En hel timme hölls det på innan man kallade på hjälp och hon fick mer kompetent vård av nån som behärskade tekniken bättre! Det här kan man läsa om i DN.

Man kan förstås undra över varför nån utsätter en patient för detta så länge utan att förstå att det är fel. Ett tjugotal stickförsök, utan att åstadkomma det man är där för och som en van narkosläkare klarar på första försöket! Lusten att klara sig själv och att prestera bra, ständigt lära sig nytt och utveckla sin förmåga - ja, den är nog en stark drivkraft hos många läkare. Men det måste ju samtidigt finnas en bromspedal som säkerställer att den egna ambitionen aldrig någonsin får gå ut över andra, särskilt inte över patienterna, förstås!

Det är ett tecken på mognad när en läkare ser till patientens bästa OCH till den egna utvecklingen i yrket, samtidigt! Vad ska till för att unga läkare ska lära sig att det inte är prestigeförlust att be om hjälp när de inte klarar en uppgift? Hur ska de få klart för sig att det tvärtom visar på integritet i läkarrollen och genuint intresse för patienten?

Nu ska jag inte skylla på läkarna som är i början av sin karriär. De gör ju som deras förebilder visar dem. Och det är väl där skon klämmer. Den är på många håll ännu så fast rotad hos många läkare, bilden av den allsmäktige som kan allt, aldrig sviktar, aldrig tvekar, aldrig behöver stöd och råd och hjälp. Så länge den här omnipotenta hjälteglorian svävar över läkarna kommer just de aldrig att bli några riktiga hjältar. De är hjältar som släpper prestige och prestationskrav när patientens välbefinnande är i fara!