Bra inlägg av av Stefan L. Holm i gårdagens Brännpunkt. Det gäller samhällets stöd för människor som drabbats av svår sorg, stöd i form av en möjlighet att inte arbeta och ändå vara försörjd under den tid som kan behövas. Efter artikeln ställs frågan nu om “sorg är sjukdom” och därmed ger rätt till “sjukskrivning”, både i SvD och av regeringens utredare Anna Hedborg. “Alla kan förstå att man inte kan arbeta omedelbart när man förlorat en nära anhörig, men det är inte säkert att sjukförsäkringen ska stå för det. Ska man verkligen kalla sorg för sjukdom?” säger hon.

Nej, det ska man inte. Men det handlar inte om det, fru Hedborg. Sjukförsäkringen ska, om jag förstått saken rätt, användas när arbetsförmågan är nedsatt eller borta till följd av sjukdom. Det har ju hänt att den utnyttjats på ett sätt som verkar ligga utanför, t ex när grupper av anställda plötsligt “sjukskrivit sig” i samband med nån konfliktsituation. När de gjorde det är det inte ofta man hört nån offentligt kritisera det sättet att missbruka försäkringen. “Ska man kalla en konfliktsituation med arbetsgivaren för sjukdom?” kan man undra. Nej, såklart inte. Men sjukförsäkringen har nog snällt betalat.

I jämförelse tycker jag att det är mycket mer rätt att faktiskt sjukskriva en person när en sorg går ut över arbetsförmågan. Att den kan göra det behöver man inte ifrågasätta. Sorgens konsekvenser för ens förmåga både när det gäller arbete och att överhuvudtaget fungera är starkast i början, när det sorgliga just har hänt. Sorgen går kanske aldrig över. Men dess effekter på ens förmåga att fungera som vanligt brukar avta med tiden.

Att halka omkull på köksgolvet är inte skäl att sjukskriva. Men om man bryter benet, och behöver sitt ben för att kunna jobba, så blir det skäl. Sorg är inte skäl att sjukskriva. Men om den påverkar en så att man inte kan jobba så blir det skäl. Behöver det vara så svårt?

Jag är övertygad om att sjukförsäkringen redan idag används för att försörja människor som skulle kunna arbeta om de var beredda att byta yrke eller flytta till en annan ort. Det är cyniskt att hävda att en svår sorgereaktion inte skulle berättiga en människa till sjukskrivning. Till skillnad från svårigheten att få jobb i vissa glesbygder - där sjukskrivningstalen är höga! - så är sorgens effekter på arbetsförmågan nästan alltid temporära.

Dessutom är det ofta så att de som kan hjälpa människor hantera en svår sorgereaktion är proffs inom hälso- och sjukvårdssystemet. Experterna på sorgereaktioner är personer som yrkesmässigt arbetar med att stödja andra i kris, t ex psykologer och terapeuter. De har såvitt jag vet inte rätt att sjukskriva. Kanske borde de få det?

Och om det finns problem med det semantiska, varför inte avsätta en del av sjukförsäkringskapitalet i en särskild “krisförsäkring”?