Tygkassar ingen räddning

Har ni sett att Vatikanen har föreslagit 7 nya dödssynder:

• Miljöförstöring
• Genmanipulation
• Knarkhandel
• Abort
• Pedofili
• Bidra till ökade klyftor mellan fattiga och rika
• Samla på sig överdrivet mycket rikedom

De gamla (högmod, girighet, avundsjuka, vrede, orenhet, glupskhet, lättja eller leda) är kvar.

Hm! Det kan bli lite svårt att leva upp till den nya standarden. De gamla dödssynderna har ju fördelen av att vi själva råder över om vi begår dem eller inte. Alla har vi väl känt oss avundsjuka nån gång, men snart kommit på att det var dumt och slutat med det. Och vrede, tja, det är väl ändå något tillfälligt. Inte ett tillstånd man befinner sig i jämt. Men de här nya blir det svårare med. Jag menar, när man handlar mat behöver man bära hem den i nånting. Och plastkassar förstör miljön. Tyvärr gör ju tygkassar det också, fick jag höra i morgon-TV i morse. Många billiga tygkassar belastas av en tämligen miljöovänlig tillverkning. Genmanipulation görs industriellt för att förbättra grödor och skördar och därmed gynna utvecklingen i de s.k. utvecklingsländerna. Abort är lagligt och vanligt lite varstans. Pedofili håller jag med om, det är verkligen en dödssynd. Knarkhandel också. Men hur ska vi kunna påverka om vi genom vårt sätt att leva bidrar till ökade klyftor mellan fattiga och rika i världen? Och vad är överdrivet mycket rikedom sett i ett globalt perspektiv? Har inte Vatikanen självt överdrivet mycket rikedom i form av konstskatter t ex?

Vet inte om kardinalerna planerar skicka ut förslaget på remiss nånstans. Men nog är det knasigt. Det allra bästa sättet att undvika att förstöra miljön är att låta bli att leva. Har de tänkt sig nånting sånt kanske??

Musik

Har blivit inspirerad att tänka på musik jag tycker om. Gabrielle skrev i sin blogg om Fredmans epistel nr 81 (Märk hur vår skugga… ) och genast sätter den igång att sjunga i mitt huvud. Vem som sjunger den därinne är osäkert, det är inte jag själv. Kanske är det Cornelis. Men, främst hör jag inom mig melodin, vacker och vemodig. Eller ”vedmodig”, som jag sa när jag var liten.

Det är så märkligt och härligt med musik. Ingmar Bergman uttalade djupa tankar om musik, både i sitt omtalade Sommarprogram och vid andra tillfällen. Att musiken har en förmåga att ta sig förbi diverse filter och tala direkt till oss människor. Att den ger oss kontakt med något större utanför oss själva, utanför vår egen begränsade värld. Nånting sånt. Och det ligger mycket i det. Varför skulle människor annars vara så betagna?

Är uppmärksamheten kring Melodifestivalen ett uttryck för det? Eller handlar det mera om det allmänna intresset för kändisar? Jag vet förstås inte det. Själv har jag bara skymtat snuttat ur tv-sändningarna från tävlingen och inte känt mig lockad att höra mer.

Jag tycker om musik i allmänhet och vacker musik i synnerhet. Schuberts stråkkvintett sats 2 har många stjärnor i en tänkt rangordning. Liksom Beethovens pianotrio som brukar kallas Ärkehertigens, den långsamma satsen som inte är bara långsam utan också bryts av högt tempo och dramatik. Jag gillar Beatles och Elvis väldigt mycket också. Och mycket mycket annat.

Det speciella med musik är inte bara att den kan sjunga för sig själv inne i huvet utan också att den lika blixtsnabbt som en doft också kan väcka minnen färgade med känslor och stämningar från långt tillbaka. Just nu kom en Björn Afzeliussång för mig, den som går Du är det finaste jag vet, och jag förflyttas till en småregnig backe i en Folkets park i Blekinge för massor med år sen.

Musik hjälper i den där svåra processen att lära känna sig själv, förstå sig och bli ”hel”, som det heter. Tror jag. Vad tror du?