Monthly Archive

I höstas hade vi besök av släktingar från andra sidan jorden, en ung kvinna och hennes mamma. Första besöket i det gamla landet Sverige, varifrån en farfar en gång utvandrat (på sitt eget oväntade sätt, men det är en annan historia). Fyra dagar i Stockholm. Vi skrev listor och beskrev och berättade. Kunde inte vara med dem mer än en dag, annars var det jobb som gällde. Men vi träffades på kvällarna. Dagen tillsammans gick vi till Livrustkammaren och de var fascinerade av allt fint. Men vad hade de gjort när de var på egen hand? - Jo, de shoppade. Gallerior hit och varuhus dit. Kläder och skor. Själva shoppingen handlade kanske mer om att titta än att handla, men i alla fall.
Vi var lite förvånade kan jag säga. Inte ens det obligatoriska Vasamuseet fick något besök, än mindre Moderna eller Nationalmuseet.
Nu kan jag förstå att de faktiskt var mer moderna än vi. Läser nämligen i dagens SvD att den framtida turismen kommer att vara… just det, shopping. Resandet minskar (miljö, terrorism etc.) och istället ska vi ta oss till shoppingcentra i vår hembygd.
Där ska vi titta på allt som finns, kanske handla lite också. Genom det ska vi förstå världen. Inte längre resa till andra trakter, länder eller världsdelar bara för att se hur de har det, förstå något om människor och kultur, lära oss om deras historia och deras problem. Och om vi reser så ska vi helst tillbringa mycket tid i deras shoppingcentra. Då är vi moderna turister!
Det påminner mig om Platons grottmänniskor som genom skuggbilder på väggarna förstår sin värld. Det känns som att man nu skapar en grotta i grottan. Fylld av en massa jox vi nog egentligen inte behöver så mycket av.
Inget för mig!

Har de senaste dagarna tänkt skriva av mig min frustration över förslaget om obligatorisk arbetslöshetskassa. Men inte haft tid eftersom jag jobbat så mycket…

Jag tycker hjärtligt illa om förslaget av både principiella och personliga skäl. Jag skulle omfattas av det och risken att jag blir arbetslös är så liten så den nästan inte finns!

Man kan ju tänka att en arbetslöshetsförsäkring är som en sjukförsäkring och ska omfatta alla. Men jag tycker inte det. Sjukdom är något som händer utanför ens egen kontroll. Oftast är det så, även om en del sjukdomar har nära koppling till livsstil eller riskbeteende. Men regelverket är sådant att även den som lever hårt med sin kropp och själ - rökt hela sitt liv, druckit för mycket alkohol, stressat sönder sig i jobbet eller ägnar sig åt en skadedrabbad sport - har rätt till sjukvård inom försäkringen. Det är rätt.

Arbetslöshet kan också hända utanför ens egen kontroll. Men varaktigheten kan många av oss påverka. Kanske inte alla, dock. Därför, anser jag, är det vars och ens personliga beslut att vara medlem i a-kassa eller inte vara det. Det är bara personen själv som kan ta ställning till kostnad-nytta-relationen mellan a-kasseavgiften och risken för arbetslöshet i den egna livssituationen. Om risken finns att man blir arbetslös så länge att det hotar ens försörjning, då kan det vara värt en del att skaffa sig en ekonomisk (relativ) trygghet om det faktiskt inträffar. Hur mycket det är värt måste relateras till hur stor risken är. Det går inte att dra alla över en kam, som Littorins utredare föreslår. Det vore därför renhårigare att benämna utredningsförslaget som en ny skatt.

Gör som Linder och Rayman skriver i SvD.

Förpassa förslaget till papperskorgen eller något bortglömt arkiv!

Idag skriver Dagens Medicin om den “aktion” som Sjukhusläkarföreningen annonserat. Den går ut på att läkarna under fyra veckor ska skriva avvikelserapporter på alla avvikelser de träffar på eller drabbas av. Aktionen ska inträffa i höst.
Jahaja! Det var ju bra. Att det finns en skyldighet att rapportera avvikelser (gäller alla medarbetare) gör ju att aktionen kan välkomnas av arbetsgivaren. Äntligen, kan dom säga, hakar läkarna på och är med.

Är det så att det är lättare för läkare att ställa upp på den här sortens aktiviteter om det kommer som ett Upp till kamp-upprop från en kollega eller en läkarförening än om det föreskrivs av Socialstyrelsen eller i lokala regelverk? Och varför är det i så fall på det viset???

Att avvikelser rapporteras av dem som ser och vet vad som händer på “verkstadsgolvet” är ett bra sätt att säkert fånga upp risker för att utveckla metoder att förebygga dem. Läkarna inser säkert det sedan länge. Men kanske finns en ovilja att medverka i aktiviteter som inte har en direkt koppling till det medicinska uppdraget. Att göra “icke-patientarbete”. Det har ju hörts en del kritiska synpunkter på lasset av “administrativa uppgifter” som blivit allt tyngre när kraven på dokumentation, signering, läkemedelsordinationer etc. har skärpts.

Det är bra att läkarna själva tar tag i det här nu. Man kan ju gissa att “aktionen” kommer att upplevas positiv av dem själva och att den därför övergår till att vara ett permanent inslag i jobbet. Eller man kan hoppas, i alla fall.

Råkar se ett TV-program om hur forskare använder sig av kackerlackor för att utveckla robotar. Ett exempel är från World Trade Center och räddningsarbetet 11 sep 2001. Man skickade in små robotar i rasmassorna, försedda med videokamera, i letandet efter begravda överlevande. Kruxet är att få dem att klara att ta sig fram på ett oländigt underlag. Brant upp och ner osv. Det kan kackerlackorna. Alltså studerar man deras sätt att balansera kroppen, hur de rör sina ben och sina antenner och t o m vilka delar av hjärnan som aktiveras vid olika utmaningar. De får springa på en oljad glasskiva, ungefär som vi springer på rullband i ett gym. Filmas, undersöks, utsätts för diverse experiment.
Jag har dödat kackerlackor genom att stampa på dem. Minns särskilt ett tillfälle i Cairns i Queensland, Australien. Det var ett hundratal, stora som min tumme. Vi var några okända i natten som där uppförde La Cucaracha. Ingen musik, men många knäppande läten under våra sulor.
Men nu… nu när jag ser de små krypen fastspända i diverse underliga ställningar för att kunna undersökas under lupp och prövas på olika sätt, ja, då kan jag liksom inte låta bli att tycka lite synd om dem.
Det borde jag inte göra! Men jag gör det.
Här är de inte skadedjur. Här är de bara utsatta, utlämnade, skyddslösa. Deras normala skyddsinstinkter, att snabbt (och de rör sig otroligt snabbt!) springa under nånting och rädda livhanken, nej, det fungerar inte i laboratoriet.
Är det bättre att ha ihjäl dem när man möter dem i deras naturliga miljö (dvs. vår naturliga miljö) där kampen så att säga är jämbördig än att utsätta dem för lidande i laboratoriet för att kunna utveckla något som kan rädda människoliv??
Nej, det borde det ju inte vara.
Men känslor förstår man sig inte alltid på.

Idag kan vi läsa i både SvD, DN och BBC News om Doris Lessings tankar om hur Nobelpriset påverkat hennes liv. “Bloody disaster”, säger hon i en BBC-intervju som ska sändas senare idag (BBC Radio 4 kl 1915 brittisk tid). Alltför mycket energi går åt att ställa upp för intervjuer och fotograferande. Och hon kan inte längre göra det hon gjort och, vad man förstår, tyckt om att göra. Skriva!

Ja, vad ska man säga? Var det tur att Svenska Akademien väntade tills hon är så åldrad att det inte kan vara så många oskrivna böcker kvar i henne. Förlusten blir därmed mindre än om samma effekt drabbat henne tidigare i livet?

Eller var det mera dumt att de inte gav henne priset redan på 60- eller 70-talet när hon egentligen kvalificerat sig med råge redan?

Har Svenska Akademien främst räddat sin egen heder genom att till slut tilldela henne priset? Och låtit det kosta denna gamla kvinna, med en av världslitteraturens mest intressanta författargärningar i sitt CV, hennes skrivförmåga?

Hon går till historien som nobelpristagare, det är fint. Akademien slipper skämmas för en miss. Men hennes ålders dagar fördunklas. Var det värt det?

Undrar just hur diskussionerna går emellan akademiledamöterna just nu om den saken.

Två bortglömda blomkrukor stod i källaren. De har inte fått vatten eller ljus sedan i början av november förra året. Nu står de på balkongen och ser ut så här.

Men vad ÄR det?? Äran och en varm vårhälsning till den som knäcker nöten!

Dödstalen som rapporteras från katastrofen i Burma har stigit hela tiden. För två dagar sedan rapporterade Röda Korset att 243 personer omkommit. Idag nämns siffran 100 000. Och man uppskattar att omkring en miljon människor har drabbats. Men också det kan vara en grov underskattning. Det lär bo cirka 24 miljoner i de delar av landet som drabbats värst av cyklonen.

Och militärjuntan ägnar sig åt att försöka rädda sitt eget skinn genom att fortsätta stänga om sig. Måtte denna förfärliga katastrof bli slutet för den!!

Stöd Röda Korsets katastrofarbete via pg 900 800-4. Märk talongen “Burma”.
Du kan också besöka Röda Korsets hemsida och skänka en gåva online: www.redcross.se

Gör det!

Läs mer här.

Det är lätt att hålla med om att kvinnor i offentlig sektor med högre utbildning ofta är dåligt betalda, men Vårdförbundets strategi kommer inte att lösa det problemet.

Så skriver DN i dagens ledare. Jag kan bara hålla med. Som jag skrev häromdagen (Hallå igen, Vårdförbundet): det verkar så omodernt att ta till strejk! Det drabbar patienterna. Senast idag skriver SvD om en pojke som väntat på hjärtoperation och hade en tid bokad, som nu har blivit struken till följd av strejken. Hela familjen har fått planera om bara för det. Vill ni verkligen att strejken ska få såna konsekvenser? (Nej, jag trodde nog inte det heller!)

Jag tror mycket mer på en annan framgångsväg, nämligen att satsa på individuell prestationsrelaterad lönesättning. Arbetsgivarna är inte ovilliga - det bevisas av att löneutvecklingen redan varit bättre än avtalen om man ser tillbaka. Det skrev jag också i min förra bloggpost om den här strejken. Men förmodligen krävs då en kulturförändring i kollektivet, nämligen att man uppmuntrar individuell framgång i löneförhandlingarna i stället för att sträva efter att alla ska ha samma. Det vore att se ansvarsfullt och långsiktigt på den här frågan.

Tidigare strejker har inte gett särskilt mycket. Varför pröva samma (dåliga) sätt en gång till? Pröva nåt nytt!! Och sluta strejka nu!