Idag kan vi läsa i både SvD, DN och BBC News om Doris Lessings tankar om hur Nobelpriset påverkat hennes liv. “Bloody disaster”, säger hon i en BBC-intervju som ska sändas senare idag (BBC Radio 4 kl 1915 brittisk tid). Alltför mycket energi går åt att ställa upp för intervjuer och fotograferande. Och hon kan inte längre göra det hon gjort och, vad man förstår, tyckt om att göra. Skriva!
Ja, vad ska man säga? Var det tur att Svenska Akademien väntade tills hon är så åldrad att det inte kan vara så många oskrivna böcker kvar i henne. Förlusten blir därmed mindre än om samma effekt drabbat henne tidigare i livet?
Eller var det mera dumt att de inte gav henne priset redan på 60- eller 70-talet när hon egentligen kvalificerat sig med råge redan?
Har Svenska Akademien främst räddat sin egen heder genom att till slut tilldela henne priset? Och låtit det kosta denna gamla kvinna, med en av världslitteraturens mest intressanta författargärningar i sitt CV, hennes skrivförmåga?
Hon går till historien som nobelpristagare, det är fint. Akademien slipper skämmas för en miss. Men hennes ålders dagar fördunklas. Var det värt det?
Undrar just hur diskussionerna går emellan akademiledamöterna just nu om den saken.
8 comments
Comments feed for this article
måndag, maj 12, 2008 vid 11:13 är
Magnus
Hon är bara en primadonna som söker uppmärksamhet.
Har tröttnat rejält på hennes gnäll.
Skulle tuffa damen bli knäckt av en sån sak? Hon har nog andra problem.
måndag, maj 12, 2008 vid 1:10 pm
Anna
Magnus! Det kan kanske vara sant, det där med “andra problem”. Många har det i den åldern. Men att hon “söker uppmärksamhet” rimmar ju lite illa med att det just är uppmärksamheten kring hennes person som hon vänder sig emot. Det är väl knappast så att hon sitter och ringer till media för att få dem att komma och intervjua o fotografera!
Man kan ju tycka att det är “gnäll” när en person är missnöjd efter att ha fått så mycket pengar i pris. Den som fått det borde vara nöjd och tillfreds och inte bråka… Kan man tycka, kanske.
Det hindrar inte att det kan vara intressant att fundera över om det finns nån lärdom för Sv Akad att dra ur detta.
måndag, maj 12, 2008 vid 6:30 pm
Magnus
“Men att hon “söker uppmärksamhet” rimmar ju lite illa med att det just är uppmärksamheten kring hennes person som hon vänder sig emot.”
Jo men klag på att man får för mycket uppmärksamhet kan man ju läsa om Linda Rosing i Aftonbladet också. Det är skillnad på vad man säger och vad man tänker.
Men ja, rent hypotetiskt, om man bortser från just Doris Lessing som person. Det är ju ett dilemma - jag antar att Svenska Akademine inte vill fråga först om man vill ta emot priset. Priset skulle ju mista lite av sin prestige om det skulle uppstå rykte om vem som verkligen förtjänade det.
Det är ju ett intressant resonemang i allmänhet. Kan man bli dömd till kändisskap mot ens vilja?
Jag tycker nog att man kan få acceptera att leva med risken att bli påslängd nobelpriset om man är författare. Om man hatar det så är det ju bara att hålla sig undan ett tag tills intresset lagt sig.
måndag, maj 12, 2008 vid 8:42 pm
Anna
Att nån blir kändis mot sin vilja händer nog lite då och då. Doris Lessing var kändis många långa år innan SvAkad kom på att ge henne N-priset. Så det handlar väl inte om det, i hennes fall. Andra nobelpristagare har också hörts kommentera det mediatryck som blev efter priset. Forskare som inte hinner forska osv. Och förhoppningsvis lugnar det sig med tiden. Åtminstone när det gått ett år och det finns nya pristagare att uppmärksamma.
Det är väl rimligt att förmoda att ett syfte med priset är att göra något som är positivt för den som får det. Och inte bara att “rätt namn” hamnar i rullorna. I vilken utsträckning researchar SvAkad sina potentiella pristagare med avs på vad priset kan betyda för dem? Förmodligen inte alls. Förmodligen bryr dom sig inte.
Hoppas DL hittar lusten och energin igen, framåt hösten när alla är upptagna med att tänka på nästa pristagare.
tisdag, maj 13, 2008 vid 9:30 är
Lena L
Eh… Nej, förmodligen finns det inte en enda utmärkelse på hela jorden som researchar potentiella pristagare med avs på vad priset kan betyda för dem. Det har du ju onekligen rätt i.
Väldigt intressant poäng. Man bör naturligtvis alltid researcha innan man gör något som kan få konsekvenser för någon. Kanske är det inte bra för den här människan att vinna på lotto. Kanske var den här personen lyckligare innan erbjudandet om VD-jobbet. Kanske skulle den här individen må bättre om den inte fick fler semesterdagar. Absolut. Och jag tror alldeles säkert att Akademien tänker i samma banor.
tisdag, maj 13, 2008 vid 9:56 är
Anna
Lena, tack för din reflekterande kommentar! Ska försöka kommentera det, måste bara damma av datorn efter det sarkasmmolnet.
Nej, Svenska Akademien “tänker” nog inte så mycket på det. Men enskilda akademiledamöter gör det förmodligen. Särskilt när det gäller ett pris till en person som ansetts så kontroversiell och “inte-ska-hon-få-Nobelpriset-inte” som Doris Lessing. Man kan ana att det pågått en del argumenterande bakom spegeldörrarna.
Det går att tacka nej, förstås. Sartre gjorde det. Vet inte om det finns fler. Jelinek tackade nej till att medverka vid utdelningen, precis som Lessing. Och har visst lyckats hålla sig undan lite bättre än henne.
Poängen här? Tja, jag vet inte. Visst hade det varit bättre att ge henne priset långt tidigare, men det går ju inte att ändra på. Och att göra det nu, när hon är så här gammal m.m…. det var väl antagligen bättre än att inte göra det.
Jag tycker nog bara lite synd om henne, tror jag.
Onsdag, maj 14, 2008 vid 10:48 är
Lena L
Det var inte meningen att tvinga dig att städa.. Och jag tror tyvärr att om det här har lett till några betänkligheter alls för akademin så gäller de huruvida man ska ge priset till äldre kvinnor i fortsättningen. De (d.v.s. äldre kvinnor, för alla äldre kvinnor är naturligtvis likadana liksom alla kvinnor är likadana) tycks ju inte vilja ha dem.
Men det blir väl som när man försöker få sin karl att dammsuga. Man förlorar om man surar (för då gör han det inte) och man förlorar om man fjäskar (för man borde inte behöva fjäska).
Om vi återgår till Lessing så måste jag säga att jag tycker att hon är självupptagen. Det må så vara att just hon inte ville ha priset, men hon måste ju ändå kunna se att det var menat som en ära och att de flesta verkligen skulle vilja få det själva.
Onsdag, maj 14, 2008 vid 12:10 pm
Anna
Ja, det lät kanske lite självupptaget när hon först kommenterade priset, eller t o m snorkigt. Men är det inte ålderdomens privilegium att få vara självupptagen. Och inte fjäska för någon.
Hur som helst har hon intressanta tankar om skrivande att dela med sig av, t ex i en intervju på Sv Akad hemsida.