Kackerlackan och jag

Råkar se ett TV-program om hur forskare använder sig av kackerlackor för att utveckla robotar. Ett exempel är från World Trade Center och räddningsarbetet 11 sep 2001. Man skickade in små robotar i rasmassorna, försedda med videokamera, i letandet efter begravda överlevande. Kruxet är att få dem att klara att ta sig fram på ett oländigt underlag. Brant upp och ner osv. Det kan kackerlackorna. Alltså studerar man deras sätt att balansera kroppen, hur de rör sina ben och sina antenner och t o m vilka delar av hjärnan som aktiveras vid olika utmaningar. De får springa på en oljad glasskiva, ungefär som vi springer på rullband i ett gym. Filmas, undersöks, utsätts för diverse experiment.
Jag har dödat kackerlackor genom att stampa på dem. Minns särskilt ett tillfälle i Cairns i Queensland, Australien. Det var ett hundratal, stora som min tumme. Vi var några okända i natten som där uppförde La Cucaracha. Ingen musik, men många knäppande läten under våra sulor.
Men nu… nu när jag ser de små krypen fastspända i diverse underliga ställningar för att kunna undersökas under lupp och prövas på olika sätt, ja, då kan jag liksom inte låta bli att tycka lite synd om dem.
Det borde jag inte göra! Men jag gör det.
Här är de inte skadedjur. Här är de bara utsatta, utlämnade, skyddslösa. Deras normala skyddsinstinkter, att snabbt (och de rör sig otroligt snabbt!) springa under nånting och rädda livhanken, nej, det fungerar inte i laboratoriet.
Är det bättre att ha ihjäl dem när man möter dem i deras naturliga miljö (dvs. vår naturliga miljö) där kampen så att säga är jämbördig än att utsätta dem för lidande i laboratoriet för att kunna utveckla något som kan rädda människoliv??
Nej, det borde det ju inte vara.
Men känslor förstår man sig inte alltid på.