Ingen a-kassa för mig

Har de senaste dagarna tänkt skriva av mig min frustration över förslaget om obligatorisk arbetslöshetskassa. Men inte haft tid eftersom jag jobbat så mycket…

Jag tycker hjärtligt illa om förslaget av både principiella och personliga skäl. Jag skulle omfattas av det och risken att jag blir arbetslös är så liten så den nästan inte finns!

Man kan ju tänka att en arbetslöshetsförsäkring är som en sjukförsäkring och ska omfatta alla. Men jag tycker inte det. Sjukdom är något som händer utanför ens egen kontroll. Oftast är det så, även om en del sjukdomar har nära koppling till livsstil eller riskbeteende. Men regelverket är sådant att även den som lever hårt med sin kropp och själ – rökt hela sitt liv, druckit för mycket alkohol, stressat sönder sig i jobbet eller ägnar sig åt en skadedrabbad sport – har rätt till sjukvård inom försäkringen. Det är rätt.

Arbetslöshet kan också hända utanför ens egen kontroll. Men varaktigheten kan många av oss påverka. Kanske inte alla, dock. Därför, anser jag, är det vars och ens personliga beslut att vara medlem i a-kassa eller inte vara det. Det är bara personen själv som kan ta ställning till kostnad-nytta-relationen mellan a-kasseavgiften och risken för arbetslöshet i den egna livssituationen. Om risken finns att man blir arbetslös så länge att det hotar ens försörjning, då kan det vara värt en del att skaffa sig en ekonomisk (relativ) trygghet om det faktiskt inträffar. Hur mycket det är värt måste relateras till hur stor risken är. Det går inte att dra alla över en kam, som Littorins utredare föreslår. Det vore därför renhårigare att benämna utredningsförslaget som en ny skatt.

Gör som Linder och Rayman skriver i SvD.

Förpassa förslaget till papperskorgen eller något bortglömt arkiv!