Kungens kurva

Häromdagen när vi passerade på E4 vid Kungens kurva började vi prata om namnet. Den där välkända berättelsen om Gustav V och hans chaufför, som körde i diket i kurvan av nån anledning, påstås ju vara förklaringen till att platsen heter som den gör. Jag var lite osäker på om det verkligen stämmer eller om det finns en tidigare historisk förklaring. Men nu när jag har kollat lite så ser jag att det faktiskt är den där dikeskörningen hösten 1946 med en Cadillac, regnr A4, som ligger bakom. En påhittig mackägare döpte sin bensinmack till Kungens kurva. Och ”på den vägen är det”, som man säger.

Det är Wikipedia som varit min källa. Om nån annan vet nåt annat så är jag mottaglig för lite upplysning.

Det måste ha varit en sensation att kungens bil hamnade i diket. Numera kan en medlem i kungafamiljen åka dit för fortkörning eller smaska in i en annan bil i en rondell utan att det blir mer än rubriker en dag och sedan glömt. The times they are a-changing.

Stan eller landet?

För en gångs skull finns det något jag håller med Gudrun Schyman om. Hon intervjuas i DN häromdagen om skillnaden mellan att bo i storstan och att bo på landet och säger bl a: ”Hög himmel och en obruten horisontlinje främjar tankeverksamheten”. Det håller jag med om. Hon kommenterar också det som många tycker om hur det känns att komma farande med tåg till Sthlms Central när man omedelbart upplever att man ökar farten för att hänga med i den s.k. storstadspulsen.

Minns en moderat politiker som för några år sedan sa att folk i Stockholm är smartare än lantisar (Aftonbladet -98). Hon fick förstås ta tillbaka och be om ursäkt efteråt, det blev ett himla liv om saken.

Ibland när det blir ett himla liv om saker kan man tänka att det sagda träffat en öm tå. Kanske är det så att ”lantisar” känner sig dummare än storstadsbor för att de bor på landet och inte i stan? Är det också så att storstadsbor känner sig smartare än lantisar?

Om fri horisont och annat som bara finns på landet främjar tankeverksamheten så borde ju lantisar vara smartare, eftersom de har bättre förutsättningar för att tänka bra?

Jag bor inte i men nära storstan, om det nu är Stockholm som avses. Det har jag inte gjort hela mitt liv precis, jag har varit en typisk lantis rätt länge. Och ibland funderat på om jag ska bli det igen – dvs flytta bort från storstadsområdet och byta ut det höga tempot, långa avstånden till allting, tristess och trängsel i T-banan etc etc etc mot den där fria horisonten och den lugnare takten i tillvaron.

Men jag tycker om att leva i stockholmsområdet. Det finns nånting i atmosfären med koppling till ”intellektuell rörlighet”, som jag gillar. Det hindrar inte att många jag träffar, som bor ”på landet” eller i nån småstad, ofta är personer som är allt annat än dumma. Jag märker liksom ingen skillnad.

En mig närstående person brukar säga att stockholmare (= alla i storstockholm) inte är lika bra som landsortsbor på att småprata med främlingar, säga hej eller utbyta leenden osv. Jag tycker det är precis tvärtom. Hemmavid, när jag nån gång säger nåt till nån främling i en butik eller t-banan eller så, möts jag ofta av en positiv reaktion. När jag gör samma sak vid mina frekventa besök i småstaden – på ”landet” – möts jag av stum förvåning eller en min som antyder att personen anser mig vara helknäpp som pratar med nån jag inte känner.

Ja, sådär kan man fundera. Det finns aldrig några enkla svar på nånting.

Walk the line

Dagens Medicin har idag en artikel om bloggande sjukvårdspersonal. Det förekommer – enligt en amerikansk studie – att bloggaren ger mer information än han/hon har rätt till på sin blogg. De undersökta bloggarna beskrivs i artikeln vara skrivna som ”en sorts dagbok”. 4 av 10 bloggare skrev om enskilda patienter, i vissa fall så att det gick att identifiera dessa. Om författaren var anonym gick det – enligt studien – ändå att i drygt hälften av fallen avslöja förf identitet. Och därmed räkna ut saker om de patienter som beskrevs.

Nej, det är viktigt att komma ihåg att vem som helst kan läsa bloggen. Grannen, arbetskamraten, eventuella antagonister osv. Givetvis är det särskilt lätt för den som själv varit med om det som beskrivs, som händelsevis råkar läsa.

Det är väl inget principiellt fel att skriva dagboksblogg, om man är vårdanställd eller vad man än skriver om. Att lufta sina funderingar och känslor offentligt kan bidra till vettiga diskussioner t ex. Men det måste väl alltid vara en överordnad regel att det skrivna aldrig får bekostas av annans integritet, oavsett om man har formell tystnadsplikt eller inte.

Hittills har inget fall prövats i HSAN där svensk sjukvårdspersonal anmälts för överträdelser i någon blogg. Nej, men det lär vi kanske få se framöver?

Ofelbara läkare

Trots riskerna (t ex att bli tjock) tänker jag ägna en stund åt att skriva om läkarnas rädsla att anmäla misstag och fel, som nämndes i nyheterna igår. Enligt radioreportaget igår (länk här) är det vanligt att läkare inte vågar skriva en avvikelserapport av rädsla för att bli anmäld till HSAN. Och anmälningarna dit har också ökat. Däremot har antalet ärenden som leder till fällande ”dom” inte gjort det.

Jag har själv blivit anmäld några gånger. Första gången var för mycket länge sedan när jag var ung doktor, gjorde min AT och begick ett misstag som ledde till en skadad patient. Skadan var tack och lov behandlingsbar och det hela blev bra till slut. Men usch vad jobbigt att vara den som åsamkat den! Misstaget berodde på okunskap och hade dessutom inträffat på samma sätt på andra håll i ungefär samma veva. En oklar bruksanvisning till en medicinsk-teknisk apparat var förklaringen. Jag var förkrossad och patienten, ja, det var nog inte så lätt. Senare har jag blivit anmäld ett par gånger till men då har det rört sig om saker där någon var missnöjd av andra skäl.

Den där första anmälan ledde till en erinran, trots att flera inblandade ansåg att jag varit ”offer” (liksom patienten, förstås) för riktigt dåliga omständigheter. Det gick att leva med den saken, särskilt som jag fick gott stöd av kollegerna. Det var svårare att acceptera att jag faktiskt medverkat att skada en person och tog lång tid att komma fram till att jag kunde förlåta mig själv. Det underlättades förstås inte av att en reporter från en lokaltidning ringde upp mig, när ärendet offentliggjorts via HSAN:s beslut. Jag var helt oförberedd och svarade nog ganska förvirrat på anklagande frågor. Mycket skam fanns inom mig och jag berättade aldrig för mina anhöriga om det som hänt!

Men man måste kunna förlåta sig själv och acceptera att man faktiskt kan göra fel. Jag tror att det finns en outtalad norm som säger att läkare inte får göra fel och att de inte heller kan göra det! Den normen är utopisk och farlig!

Det är lätt att förstå läkare som vill akta sig för att bli anmälda! Samtidigt tror jag det är väldigt viktigt att läkare lär sig acceptera att de faktiskt är människor och ”felbara”. Det finns ingen som aldrig gör fel. Det viktiga är att risker som finns i systemet, t ex dåliga bruksanvisningar, uppmärksammas. Hur ska man annars kunna förebygga skador på oskyldiga människor? Därför är det nog bättre att våga risken för en anmälan och alltid rapportera fel och misstag. Det kan ju visa sig att det faktiskt går att ändra något i rutiner eller på annat sätt för att säkra att det inte händer igen. Och det vill nog läkarna också!

Abort på webben

Webben är fantastisk. Tänk, så praktiskt det är att fixa tågbiljetter, konsertbiljetter, bankärenden, bildvisning, faktainhämtning, köpa prylar, köpa mat, köpa sprit, skaffa ny partner, köpa hund, sälja bokhyllor, hitta förlorade vänner och släktingar. Och nu också göra abort.

För kvinnor som lever i länder där abort är förbjudet innebär detta en fantastisk möjlighet. Men visst finns det baksidor också. Och vem kan sätta gränser för kvinnor i länder där abort är tillåtet, som här hos oss? Vad hindrar att också de utnyttjar den här möjligheten? Och vart för det oss?

Jag har skrivit tidigare om aborter i den här bloggen och tänker inte upprepa argumenten här (det går att använda sökfunktionen i bloggen). Det här är första gången jag stöter på internet-aborter och jag måste säga att det skrämmer mig en del att det sker. Men egentligen borde man inte vara förvånad.

Det öppnar förstås för en massa geschäft och lurendrejerier. Dessutom förstärks bilden av aborten som en teknisk åtgärd, som kvinnan nu själv kan förfoga över. De etiska frågeställningar som är förenade med en abort försvinner i cyberspace. Inte bra!

Vore det inte bättre om abort kan tillåtas även i länder där man nu har religiösa/kulturella förbud emot det och att det fortsätter vara något som omgärdas av viss kontroll och eftertanke? Jag tycker nog det.

Läs mer i Dagens Medicin här.

Gnag, drag, lag och rätt

En hund har kommit in i mitt liv. Igen, kan jag säga, för det har funnits några tidigare. Två taxar i vår familj i min barndom, ytterligare en när jag blev tonåring och senare en vacker och charmfull boxer. Och nu denna lilla, av äkta blandras. En omväxlande tillvaro med full aktivitet långa stunder och då och då avbrott för total avkoppling. För oss båda. Skönt det. Åtskilligt fostrande återstår. En aktuell lektion har handlat om konsten att inte dra i kopplet. Inte lätt för liten valp att förstå hur hon ska bete sig för att det ska bli rätt.

Försöken att hjälpa henne lära sig regelverket bygger på den filosofi som beskrivs på ett mycket trevligt sätt i boken Lyckliga lydiga hundar (ICA-förlaget). Den är skriven av Anders Hallgren, hundpsykolog. Tanken är att leka fram förståelsen hos hunden genom uppmuntran och beröm vid rätt beteende. Det felaktiga beteende varken uppmärksammas eller bestraffas. Målet är en hund som blir glad av att göra rätt. Jag gillar filosofin men den är inte alldeles enkel att följa. Lätt, roligt och belönande att ge henne beröm. Hon blir påtagligt glad. Svårare att låta bli att reagera när det bits lite för hårt i någon utsatt mänsklig kroppsdel eller dras i spänt koppel.

Kanske blir det nödvändigt att gå kurs tillsammans. I boken varnar författaren för att de som håller kurserna ibland använder sig av den traditionella hundfostrarmetoden, den där man använder bestraffningar för att styra hunden rätt. Alltså nödvändigt att först ta reda på vilka metoder som används.

En liten valp tar mycket uppmärksamhet och tid men kan inte stänga ute omvärlden. Jag har svårt att låta bli att tänka på den unge Omar Khadr i Guantánamo, han som gråtande genomgår ett förhör dokumenterat i en film, nu offentliggjord av BBC. Brottet, att som 15-åring ha kastat en handgranat som dödade en amerikansk soldat, i det som amerikanska regeringen benämner ”kriget mot terrorismen”. Frågan är hur brottsligt det är att använda vapen mot andra människor när det handlar om krig? Tar de sig inte väl stor rätt att tolka vad som är lag och rätt, de där bushmänniskorna i ”världens största demokrati”?

Och vart leder dessa metoder? Kommer en ung man som möter dessa reaktioner någonsin att få förtroende till lag och rätt när han så småningom kommer ut på andra sidan eländet och ska forma sitt liv framöver? Är det inte troligare att han väljer att leva i opposition mot samhället och kanske t o m hämnas? Hur vore det med lite modern hundpsykologi i metodiken istället?