Genvägar senvägar

Genvägar är senvägar, sa man förr i världen. Järnvägar är skenvägar är en variant jag hört.

Men nu handlar det inte om tåg utan om utbildning. Moderaternas sjukvårdspolitiska taleskvinna har föreslagit genväg för sjuksköterskor att vidareutbilda sig till läkare. Bra förslag, kan man tycka, i dessa tider av läkarbrist som bara blir värre med åren. Har glömt siffrorna nu men det kommer att fattas flera tusen läkare om några år. Inte bra. Så, visst vore det suveränt om man kunde utbilda fler och göra det snabbt.

Tråkigt nog så lär det inte fungera så bra. Läser idag Kerstin Hagenfeldts inlägg i Dagens Medicin om hur misslyckat det var förra gången dom försökte sig på samma sak. 40 % av sköterskorna som antagits till den förkortade läkarutbildningen gjorde långa studieavbrott eller lämnade det hela. De klarade inte studierna, framgår det.

Så kanske det är smartare att rekrytera till utbildningen på annat sätt. Inget hindrar ju sjuksköterskor från att söka den vanliga vägen om de orkar ta sig för det. Och det förekommer ju.

Lite knasigt är det väl av en ledande politiker – för det måste man väl räkna landets näst största partis sjukvårdspolitiska taleskvinna som – är så dåligt påläst att hon kommer med ett förslag som är prövat och förkastat. Hon får väl göra som dom på Smittskyddsinstitutet om legalisering av medveten hiv-spridning. Kovända alltså.

Elefanterna

Hör ett reportage i P1 om bråk mellan grannar. En gammal dam bor i en lägenhet och har de senaste tjugo åren störts av bankande ljud nattetid. Ingen vet vad det är för ljud eller varifrån de kommer. En son har bekräftat att de förekommer och t o m spelat in dem. Grannar påstår att det är damen själv som väsnas. Det hela har gått till rättssak där grannarna har vittnat mot den gamla kvinnan. Hon beskriver sin situation som mardrömslik, är trött och lessen. Hennes advokat kritiserar att ingen gjort nån ordentlig utredning av vad det är för ljud och hur de uppstår.

En riktigt sorglig historia med beskyllningar, misstro, frustration och utfrysning. Hemskt! Och särskilt sorgligt att det ska drabba en åldrad person, som borde få slippa tjafs och bråk av det slaget.

Vi som bor i flerfamiljshus måste förstås acceptera att det hörs att vi är fler som bor i huset. Själv har jag många år levt med en skällande liten ensam vovve som närmaste granne. Inte ensam och skällande hela tiden, men tillräckligt mycket för att det har varit störande. Men vad gör man? Jag har tyckt synd om den lilla hunden, men inte har jag kunnat klaga på husse och matte. Vad skulle man kunna göra åt det? – Nåja, sen blev lilla hunden gammal och dog och kort därefter flyttade familjen. Istället kom elefanterna.

Tänk er en elefantfamilj i träskor som rullar stenbumlingar om kvällar och tidiga morgnar! Tänk att detta sker i en lägenhet i ett femtiotals betonghus där ljud fortplantas i golv och väggar. Tänk att ni bor tre meter under stenbumlandet. (Jo, det är rätt högt i tak här.)

Från vovve till barnfamilj. Ur askan i elden? Nja, så farligt är det inte. Dels är det mindre av frustration i vetskapen att det som sker är tecken på samvaro, familjeaktiviteter och lek i stället för ett husdjur som lider av övergivenhetens våndor. Dels är det än så länge tidsbegränsat till en halvtimme på morgonen – oj, vad det springs! letar de efter allt de ska ha med sig innan de drar iväg till dagis och jobb? – och ett par timmar på kvällen. Sedan tyst.

Jag har redan börjat vänja mig vid de nya ljuden. Och jag tänker inte bråka om dem. Varför skulle jag göra det? Det går ju inte att förändra och det har vi lärt oss i den gamle Franciskus´ bön… ”det är genom att förlåta som vi själva får förlåtelse”… att acceptera tingens ordning.

Och vem vet, kanske elefanterna störs lite av Callas i Casta diva, när jag bara måste dra på lite. Nejdå, inte sent på kvällen, man vet väl var gränserna går.

Men det äldre par som bor under mig hör jag aldrig nåt ifrån och de hör inget från mig heller, säger dom. De är nog lite halvdöva.

Nä nu

Nej, nu blev jag ledsen. Läser om ett par som väntar barn och bett om ett fostervattenprov för att få reda på fostrets kön. Enligt artikeln var detta det enda skälet. När läkaren vägrade utsattes han för hotelser av den blivande pappan! Läs här i SvD.

Det är fel, menar jag, att använda metoden så. Fel, eftersom jag menar att man inte har rätt att välja eller välja bort pga kön. Man önskar en pojke, provet visar flicka (eller vice versa) och man bestämmer sig för abort. Det är ju möjligt att göra så.

Jag lyssnade en gång till en etikföreläsning av Erwin Bishofberger, som sa att en skillnad mellan människor och djur – i etiskt/moraliskt perspektiv – är att djuren har rätt att göra allt de kan göra, medan människor inte har rätt att göra allt de kan göra. Att något är möjligt innebär inte att det är rätt!

Så vart är vi på väg? Är det en allmänt spridd uppfattning att ett par som väntar barn har rätt att bestämma att avsluta graviditeten av det skälet att fostret har ”fel” kön? Enda förutsättningen för en sådan rätt är att föräldrar äger sitt barn. Och det gör föräldrar inte!!!

Att välja abort bör förstås, när det sker, grundas på omsorg om ett kommande barns möjlighet till ett bra liv, inte på föräldrars lust att få just en dotter eller en son. Sjukdomar eller svåra missbildningar, en svår social situation, etc. kan vara skäl.

Det framgår inte i artikeln om de här föräldrarna betalat för sig. Det är en annan femma. Inte ska sån provtagning ske med skattemedel?

Hösttankar

Långängen, Lidingö, 12/10 -08

Den höga himlen blånar emot höst
Det är en tröst att hösten är så vacker
Ett allvar färgar redan vindens röst

Nu målas träden snart med blanka lacker
Att hösten är så vacker är en tröst
Vi anar mörkrets smygande attacker

Men luften vilar lätt på våra bröst
Det är en tröst att hösten är så vacker

Kajenn, SvD, 22 aug 1968

Kottlasjön, Lidingö 12/10 -08

Oätliga väggar

I finanskrisens nyhetsfors har det berättats om unga människors skuldsättning för bostad. Det kan röra sig om lån på 4-5 miljoner kronor. Att de vågar, tänker jag. Varje liten tiondel på räntan påverkar ju ekonomin med hundratals kronor per månad. Det kanske inte känns farligt, men tänk 1-2 procent och det blir fem-tiotusen kronors skillnad. Per månad! Hur fasiken vågar de?

Idag är folk sura för att Stockholms stad tar bort rätten att överta kommunala och ombilda till bostadsrätter. Motiveringen är att det nu är en fifty-fiftyblandning mellan hyresrätter och bostadsrätter och att det var ett av Stadshusets mål. En blandning. Läs mer i SvD här.

Ja, det är bra, kan jag tänka. Det är vettigt att det går att hyra bostäder också. Därför att…

När man blir äldre känns det kanske inte så vettigt att ha fem miljoner i skuld. Man vill ha kontroll över sin ekonomi och veta vad man har råd med. Och man vill ha råd med saker, även när inkomsten sjunkit efter pensionen. Därför vill man kanske inte heller ha pengarna bundna i bostaden. Det går ju liksom inte att knapra på det kapitalet. Alltså är en hyrd bostad en bra variant för dem, tänker jag mig. Liksom det kan vara det för dem som inte önskar ta lån, t ex när inkomsterna eller framtidsplanerna är osäkra.

De som förespråkar fri ombildning av alla hyresrätter i Stockholm till bostadsrätter vill kanske ha uteslutande yngre höginkomsttagare som stadsinvånare? Jag bor inte i Stockholm själv, men föreställer mig att det skulle vara en rätt otrivsam utveckling om det blev så. Staden behöver en blandning av människor. Därför är det rätt av de styrande att dra streck nu!

Oväntat möte

Läser i Gabrielles blogg om en koppling mellan årets nobelpristagare och ett romantiskt minne. Berättelsen får mig att tänka på en händelse för några år sedan, som var lite speciell.

Jag var bakjour och hade jobbat halva natten på sjukhuset. Nu skulle jag åka hem och beställde en taxi. Jag såg den vänta utanför när jag kom genom den stora ödsliga entréhallen. Slog mig ner i baksätet, trött och utan lust att prata. Till en början var det tyst. Men sen ställde taxichauffören en oväntad fråga: ”Är du från Hälsingland?”.

Ja, det kunde jag inte förneka. Och så rullade det upp… Han berättade om en tågresa för många år sedan, hur han träffat en flicka på tåget, de pratade i flera timmar, de utväxlade adresser. Han var från Gotland och på tillfälligt besök i Norrland. De skiljdes när hon gick av men började sedan brevväxla. Det pågick ett tag men rann ut i sanden när han gick till sjöss. Men han hade aldrig glömt det.

Och visst mindes jag. Jag kan ha varit i sextonårsåldern eller nånting. Han påminde mig om att jag börjat samtalet på tåget på engelska av nån anledning. Det hade jag glömt. Men vår brevväxling mindes jag.

En trevlig taxiresa i nattens mörker, där vi båda berättade – snabbt – vad som hänt sedan. Hur livet blev. Och när jag betalat och skulle kliva ur så öppnade han sin dörr och kom runt. ”Nu vill jag ge dig en kram!” Ja, det fick han göra. Båda var vi nog lite tagna av upplevelsen, mötet med vårt förgångna. Och alltihop för att jag beställt en taxi i mitt eget namn, som han råkade känna igen. Roligt!

Och så skickar jag förstås en liten hälsning till dig, min gamla brevvän, om du råkar läsa den här bloggen! Jag tyckte om den där händelsen. Den påminde mig om att jag varit ung och jag behövde nog det den där natten!

Glädjetjut eller suckar?

Förra året blev det glädjetjut… Äntligen Doris Lessing! Det hade jag väntat på i många år och det var inte så förvånande att många kommentarer handlade om att Sv Akad varit väldigt sena med att tilldela henne Nobelpriset i litteratur!

Och vem blir det i år? Läser nånstans om vadslagning och att Tranströmer ”ger 20 ggr pengarna”. Efter Lessing har jag ingen klar favorit, men varför inte Tranströmer? Det är länge sedan priset gick till en svensk författare och Akademien kan gärna välja en som uppskattas av många, istället för nån obskyr okänd politiskt korrekt knäppgök…

Tillägg efter kl 13: Jean Marie Le Clézio! Låter som ett mycket bra val och jag hör just att han är på väg till Sverige snart, för ett annat pris, om jag nu hörde rätt. Ska bli roligt att läsa honom. De talar om hans självbiografiska ”Afrikanen” (2005) och genombrottsromanen ”Öken” (1984). Ja, det ska bli spännande att stifta den bekantskapen. Bra val, akademien!

Krishantering

Lyssnar på P1 och reportage om regeringens ansträngningar att stötta emot pågående elände i det finansiella s.k. systemet. Det är krafttag och samling och åtgärdspaket i långa banor. Vi får väl räkna med att saker och ting blir annorlunda. Själv har jag inte märkt några konsekvenser för egen del ännu.

Däremot har jag just idag kommit i närkontakt med en kris av det mer personliga slaget. En person i min närhet vars man mördades för en tid sedan och som nu väntar på rättegången mot den som erkänt och häktats för dådet.

Hur hanterar man en sådan händelse i sitt liv?

En helt annan kris rör vår livsmiljö. Om det hörde jag ett bra radioprogram för nån vecka sen. (Länk här.) I programmet, som handlar om hur några män plötsligt ”vaknar upp” inför det allvarliga hot mot vår existens som faktiskt finns, sägs att det är ca 10 procents risk att betingelserna för vår överlevnad på jorden allvarligt försämras inom femtio år. Det låter riskabelt, det. Och att enda sättet att klara biffen är att dra i nödbromsen NU. Det skulle innebära att vi drastiskt förändrar vårt sätt att leva och halverar konsumtionen flera ggr om. Men det har jag inte heller märkt så mycket av. Det går ju utmärkt att köra bil med bensin som kostar 13 kr litern och jag har inte ändrat mina vanor när det gäller bilen eller lamporna eller maten. Jo, jag har slutat köpa mineralvatten. Fick en vattenbubblare i julklapp, det var trevligt.

Den stora världen och den lilla världen! Vi upplever nog inte att det är en kris förrän den drabbar oss personligen! Därför blir det bara de nära händelserna som blir kriser i livet. Inte finanskriser, inte klimatkriser. Men uppsägning, konkurs, dödsfall, sjukdom!