You are currently browsing the monthly archive for november 2008.
Nu använder jag nästan samma rubrik som en gång tidigare (april -07), när jag ska skriva om dödshjälp. Förra gången föranleddes det av en allmän debatt om dödshjälp, reportage om kliniken i Schweiz samt att Sv Läkaresällskapets delegation för medicinsk etik utkom med nya riktlinjer. De gick ut på att läkaren skulle ge dödshjälp till personer på deras begäran, även när hälsotillståndet inte innebar att döden var att vänta inom kort av andra orsaker.
Häromdagen skrev jag om Statens Medicinsk-Etiska Råd och deras PM till Regeringen. Det går också ut på att läkare ska bistå människor att dö, eller självvalt livsslut som SMER kallar det.
Idag har SvD Brännpunkt ett inlägg av Anders Arborelius, som också uttrycker tveksamhet – milt uttryckt – mot att byta spår och införa läkares dödshjälp i svensk sjukvårdspraxis. Hans debattartikel är balanserad och saklig och jag håller med honom i stort sett. Läkares uppgift är inte att döda – den är att diagnostisera och behandla sjukdomar, bota och lindra, minska lidande. Inte att döda!
Om det nu är nödvändigt med dödshjälp i Sverige, vilket det tycks finnas en folkopinion för, så är det i alla fall inte något för läkare att hålla på med!
En bloggare har kommenterat Arborelius inlägg genom att varna en katolsk företrädare att överhuvudtaget yttra sig i etiska frågor, med tanke på den katolska kyrkans historia och smutsiga delar i denna. Det var väl onödigt. Vad har det med saken att göra??
En god vän (tack, J!) tipsade mig om en filmsnutt på youtube. Den visar en föreläsning av hjärnforskaren Jill Bolte Taylor, som här berättar om skillnaderna mellan vänster och höger hjärnhalva. Hon gör det på sitt eget sätt och på ett briljant sätt som får mig att se hela filmen (20 min) i andäktig fängslan. Grejen är att vänster och höger hjärnhalva har helt olika sätt att fungera och att vi kan befinna oss i den ena eller andra. I vänster, där vi oftast är, regisserar vi tillvaron med hjälp av våra kunskaper och erfarenheter. I höger, där vi borde vara mera, upplever vi vår existens i kontakt med alltet, med energiflödet. Med Jills egna upplevelser blir hennes slutsats att vi är inte ett Jag, vi är ett Vi eller ett Vi två.
Jill Bolte Taylor var 37 år när hon drabbades av en blödning i vänster hjärnhalva. En stroke, som det tog henne åtta år att återhämta sig från. I föreläsningen berättar hon om hur det gick till, hur det kändes, vad hon upplevde. Hur det var när den vänstra hemisfären stängdes av, med mute-knappen, och bara höger fungerade. ”Wow, this is coooool!” – så beskriver hon upplevelsen, innan vänsterhalvan kom tillbaka för en kort stund och signalerade att hon borde skaffa hjälp.
Jag ska inte skriva mer om det här. Jag föreslår att du ser filmen istället, om du är intresserad. Mer än 565 000 andra har redan sett den.
Förra året kom Svenska Läkaresällskapets etiska kommitté med förslag till nya riktlinjer som rörde vård i livets slutskede. Där ingick rekommendation att läkare ska medverka till att avkorta livet på personer i behov av livsuppehållande behandling genom att avbryta den, även när döden inte var omedelbart förestående. Exempel är förstås personer med ryggmärgsskador som är respiratorberoende, men annars friska. Om man kan uttrycka saken så. En svår situation, verkligen. Jag skrev om det här i bloggen flera gånger i fjol. (Läs här.)
Nu har SMER, Statens Medicinsk-Etiska Råd, överlämnat en promemoria till Regeringen med liknande innebörd. Läs här. Rådet förespråkar att läkare ska kunna förskriva läkemedel för självmord. I speciella fall, förstås. Det kallas ”Självvalt livsslut i särskilda fall”. Kriterierna är sjukdomar med långdraget svårt lidande fram till en säker död eller svårt lidande hos spädbarn. Däremot stöder man inte att läkare ska avbryta livsuppehållande behandling, typ respirator, kallat ”Aktiv läkarhjälp vid självvalt livsslut” när döden inte är omedelbart förestående. Här går man alltså emot Sv Läksällsk riktlinjer. Samtidigt skriver man att det är viktigt att fortsätta diskutera saken. (Hoppas nu att jag läst tillräckligt noggrant och återgett korrekt innehåll.)
Aha, tänker jag. Det ska vara OK att ge aktiv dödshjälp på distans (dvs. med att skriva ett recept) men inte delta personligen (dvs. söva och koppla bort en respirator). Personligen tycker jag förstås att det känns skönt att veta att man skulle slippa vara med själv. Men i princip är det väl inte så stor skillnad på själva åtgärden. Utan läkarens medverkan inget ”självvalt livsslut” i dessa fall.
Kriterierna skiljer sig också mellan Sv Läksällsk riktlinjer och SMER:s promemoria. Det som får stöd av SMER är dödshjälp vid ett långsamt utdraget döende under svårt lidande. Men vem definierar vad det är? Och hur ska lagen se ut när det gäller personer som inte kan inta läkemedlet själva, utan där en anhörig skulle kunna stoppa det i munnen på en och koppla bort respiratorn när man har somnat men fortfarande andas tack vare apparaten?
Jag välkomnar att PM:et antyder striktare regelverk än Svenska Läkaresällskapet. Men jag är inte säker på att praktiserandet och gränsdragningarna är särskilt enkla att styra resp. formulera.
Hörde ett intressant program i radio i förmiddags. En forskare intervjuades om sina teorier att skapa förutsättningar för att eliminera åldrandet. Idén går ut på att hålla liv i stamcellerna. Forskaren, Stanley Shostak, embryolog, ansåg att det bästa vore om man kunde stanna i den prepubertala fasen. Då, när man upplever glädje åt allt man kan och inte bekymrar sig över några måsten. Enligt honom. En svensk forskare hade inte mycket tilltro till själva hypotesen att stamceller var lösningen. Han var dessutom osäker på om det är nån god idé. En viktig effekt av att vi inte lever för evigt utan hela tiden reproducerar oss är anpassning till förändringar i miljön. Den effekten skulle försvinna om folk fortsatta att leva och leva som glada tonåringar. Sedan kom det intervjuer med åldrade människor. Det verkar inte som om det finns nån större efterfrågan på evigt liv. Flera tyckte det kändes rätt bra att tänka att det snart var färdiglevt. Men så finns det andra som önskar sig en förlängning. Nån hade låtit frysa ner sin döde man i hopp att få tillbaks honom så småningom.
Ja, håhåjaja. Vad ska man säga? En kommentar till de äldres inställning var att vi människor anpassar oss till våra villkor. En dödslängtan hos en 90-åring skulle i så fall bara var resultatet av att personen väntar sig att inte leva så mycket längre. Om det fanns möjlighet och man känt till det tidigare skulle man haft en annan inställning, enligt kommentatorn ifråga.
Programmet kan höras på SR P1 här.
Det där är ju en sån där fråga som man kanske satt och gaggade över i yngre dagar, sena kvällstimmar med likasinnade. Kanske gör ungdomar det fortfarande? Eller har allting blivit så tekniskt och faktabaserat så att den sortens illusioner och fantasier inte längre är kul att pladdra om?
Vi vet inget annat än det vi har nu. Vi som börjar närma oss ålderdomen kan nog i många fall tänka att det är skönt att inte vara ung och osäker längre. Att det känns bra att börja uppleva en viss mognad och självkännedom. Den där inre känslan av att vara ung i sinnet finns ju kvar ändå. På ett trevligt sätt.
Knappast troligt att jag får uppleva forskningens genombrott på den här punkten. Åtminstone inte från nuvarande utsiktspunkt. Jag får väl betrakta det hela från lämpligt moln eller nåt…
Tills vidare är det inte dumt att tänka som Philip James Bailey (1816-1902), som lär ha skrivit den lilla versen
We live in deeds, not years; in thoughts, not breaths; in feelings, not in figures on a dial. We should count time by heart throbs. He most lives who thinks most, feels the noblest, acts the best.
Senaste kommentarer