Nu använder jag nästan samma rubrik som en gång tidigare (april -07), när jag ska skriva om dödshjälp. Förra gången föranleddes det av en allmän debatt om dödshjälp, reportage om kliniken i Schweiz samt att Sv Läkaresällskapets delegation för medicinsk etik utkom med nya riktlinjer. De gick ut på att läkaren skulle ge dödshjälp till personer på deras begäran, även när hälsotillståndet inte innebar att döden var att vänta inom kort av andra orsaker.
Häromdagen skrev jag om Statens Medicinsk-Etiska Råd och deras PM till Regeringen. Det går också ut på att läkare ska bistå människor att dö, eller självvalt livsslut som SMER kallar det.
Idag har SvD Brännpunkt ett inlägg av Anders Arborelius, som också uttrycker tveksamhet – milt uttryckt – mot att byta spår och införa läkares dödshjälp i svensk sjukvårdspraxis. Hans debattartikel är balanserad och saklig och jag håller med honom i stort sett. Läkares uppgift är inte att döda – den är att diagnostisera och behandla sjukdomar, bota och lindra, minska lidande. Inte att döda!
Om det nu är nödvändigt med dödshjälp i Sverige, vilket det tycks finnas en folkopinion för, så är det i alla fall inte något för läkare att hålla på med!
En bloggare har kommenterat Arborelius inlägg genom att varna en katolsk företrädare att överhuvudtaget yttra sig i etiska frågor, med tanke på den katolska kyrkans historia och smutsiga delar i denna. Det var väl onödigt. Vad har det med saken att göra??
5 comments
Comments feed for this article
20 november 2008 vid 15:24
chall
Jag tänkte liknande när jag läste artikeln. Det som är tydligast i de artiklar för assisterat självvalt livsslut (eller vad amn ska kalla det istf självmord) är att personernas ståndpunkter faller i någon av de tre kategorierna
a) anti-kristna (”det här är bara katolska/svenska kyrkan alt. Religionen, som är elak, som vill tycka igen. Vi behöver inte det”)
b) ”alla människor vet vad dom just vill och den Fria Viljan ska för regera” (lustigt nog är Fri Vilja något som atydligen är enkelt och objektivt – inte subjektivt utifrån att ”jag skullle aldrig vija leva om jag var andikappad)
c) att man hela tiden vill det man vill nästa dag (det kan finnas svaga stunder när man vill avsluta allt och vara klar med det – men nästa seknd kanske det är bättre?)
Framförallt har jag problem med att man vill att läkaren ska ”hjälpa”. Om du vill avsluta ditt liv, är det lagligt att göra det. Om ud behöver hjälp med det – tyvärr är det svårare. Och jag ser hellre att man avstår från att döma fängelsestraff men ser till omstänidgheterna OM/NÄR någon hjälper till med dödande – men att man måste se till de etrema omständigheterna – inte att man gör det tll en ”normal” händelse.
Särskilt inte när det kan vara så svårt att säga ”du kommer inte bli bättre” samt ”läakren och de efterlevande tillsammans bestämmer när någon annan ska dö”.
Det blev långt.
20 november 2008 vid 22:33
Anna
Tack, chall, för din kommentar. Ligger mycket i det du säger. Att göra något lagligt påverkar hur vi tänker kring saken. Att låta det vara ett undantag – förståeligt och förlåtligt – är något helt annat. Att läkare i sin vanliga läkargärning ska lindra innebär ibland handlingar som kan sägas vara på gränsen till dödshjälp – ge stora doser smärtstillande läkemedel som kan påskynda död men som behövs för att lindra svår plåga. Det är undantag. Inte samma sak som att någon kan ”beställa” dödshjälp och ha rätt att få det.
Normer blir till lagar. Men lagar kan också bli till normer.
Och det går bra att skriva långt (fast det var väl inte så farligt) när det behövs! Välkommen tillbaka.
28 november 2008 vid 21:11
Ann-Charlotte Nyman
Hej Anna! Jag är för trött för att skriva några kloka kommentarer, men jag läser regelbundet vad du skriver. Har också i kväll reflekterat över det faktum att så fort man skriver ordet ”abort” på sin blogg, så startar kommentarfloden. Det kan man ju roa sig med när man tycker att ingen läser!
Ha det gott!
Ann-Charlotte
30 november 2008 vid 11:28
Anna
Hej Ann-Charlotte! Tack för din kloka kommentar! Ja, det finns vissa saker som triggar debatten särskilt, den saken är klar. Men det kanske ligger i sakens natur att de svåraste frågorna väcker de starkaste känslorna.
När det gäller den här frågan – om dödshjälp – så har ju debatten fortsatt i SvD och i TV o på andra håll. Jag har förstås tänkt hålla tag i frågan lite till här också, men det finns hela tiden annat som pockar på ens uppmärksamhet. Plikter, arbete å sånt.
Men jag tyckte inte om det debattinlägg i SvD Brännpunkt som viftade bort Arborelius inlägg med argumentet att det bara rörde sig om en uppfattning om livets okränkbarhet inom den katolska kyrkan. Och ställde upp jämförelser med abort. (Sådär ja, nu skrev jag a-ordet!) Det är ju en annan sak och ett annat ställningstagande. Men i ärlighetens namn är det intressant att ställa dessa två frågor under lupp vid sidan av varandra. Just nu är jag för trött för att utveckla det. Får försöka återkomma.
01 december 2008 vid 20:56
Ann-Charlotte Nyman
Jag gillade inte heller debattinlägget som viftade bort Arborelius. Och dessutom är det ju så att om inte ens tro bara skall bli en mask, så måste den ju också manifestera sig utåt på något sätt. Och att hävda sin åsikt, exempelvis i frågor kring livets början och slut, är ju något en kyrkans man eller kvinna kan göra utan att kränka andra. Vi har fri abort, men det betyder inte att man inte kan anse att det är fel. Nu debatterar vi dödshjälp och givetvis måste man också kunna få komma med argument mot dödshjälp. Problemet är väl, i vart fall när det gäller abort, att många av ”förespråkarna” menar att om man är mot själva aborten, så är man också emot de kvinnor som väljer att göra abort. Därför blir frågan också så oerhört infekterad.
Sedan är det ju också så att kyrkan inte kan göra rätt. Tiger man i samhällsdebatten, då är det fel. Ger man sig in i samhällsdebatten, då är det också fel. Damned if you do and damned if you don’t.
Ha det bra!
Ann-Charlotte