På flyget förra veckan ville jag läsa SvD eftersom jag haft för ont om tid för det på morgonen. Men allt som fanns var kvällstidningar och Dagens Industri. Det fick bli Aftonbladet. Där fanns ett reportage av en ung kvinnlig reporter om hennes erfarenheter att vara ute bland folk, förklädd och trovärdigt sminkad till en äldre kvinna. Med käpp. Det var intressant att på så sätt erfara skillnaderna i bemötande mot det hon var van vid när hon gick omkring som sig själv. Unga kvinnor betedde sig förekommande och artigt mot henne. Men de flesta, särskilt halvgamla män, tycktes inte se att hon fanns överhuvudtaget. Läs här.

Nu ser jag ännu ett nyhetsinslag med liknande innebörd, dvs att gamla människor blir som osynliga. På Södersjukhuset låg en stackars äldre patient och var sjuk på akuten, men glömdes bort av alla och när de hittade honom eller henne så var tillståndet allvarligt försämrat och efter några timmar så dog den här gamla människan. Kanske i onödan, kanske tio år för tidigt eller mer? Det framgår inte såna detaljer i artikeln i DN idag, läs här.

Och min tanke är förstås att ingen skulle ha glömt patienten om han/hon varit en ung person med ont i magen som kommit in akut till sjukhuset.

Det är inte tillåtet att låta ålder styra prioriteringen i ett sånt läge. Men det är liksom lite tillåtet ändå. Gamla människor har på något sätt kommit att värderas ned i vårt samhälle. Inte för att jag tror att sjukhuset stöder att sånt händer på deras mottagningar. Men det huserar värderingar i det undermedvetna hos oss människor och de styr vårt handlande. Mer än vi tror. Lek med tanken att personen med ”akut buk” varit en yrkesverksam 37-åring istället. Knappast så troligt att den blivit bortglömd och behövt dö i förtid.

Nej, gamla mänskor ska antingen vara extremt ungdomliga – så att de inte alls verkar gamla – eller också ska de hållas för sig, få mat och medicin och vara nöjda och tysta.