Jag läste Lars Adaktussons krönika i SvD om Humanisterna för lite sen (länk här). Fann den lite lustig – med greppet att byta ut ett ord mot ett annat – och tänkvärd. Själv är jag inte särskilt insatt i vad organisationen H. egentligen har för sig. Har bara noterat att en och annan känd person med god verbal förmåga ibland framträder som medlem i H. och uttrycker åsikter som jag inte står så långt ifrån.

Adaktussons poäng i den förra krönikan – som jag förstod den – handlade om en öppenhet inför tanken att det finns dimensioner i tillvaron som inte förklaras vetenskapligt. Åtminstone om man är en tänkande och kännande människa.

Nu läser jag med viss upprördhet hans nästa krönika i SvD idag. Det visar sig att den förra texten ledde till en rad riktigt råa råsopar från dom som kallar sig humanister. Dom kände sig tydligen påhoppade. Laddningen i deras reaktioner får mig att tänka att de nog också känt sig ”kränkta” av att nån har tyckt nånting om dem.

Jag läser inte så ofta en massa bloggar, men av dem jag nån gång ramlar över är påfallande många verkligt enögda och inskränkta. Det verkar som om några av dem också hör till Humanisterna. Det är lite svårt att få det att gå ihop, tycker jag. Men det kanske är som med andra -ismer, dvs en stor risk att även en rörelse med rumsrena värderingar i programförklaringen attraherar fanatiker. Tyvärr!