SvD 24 mars 09

Såg i SvD igår en notis om papegojfiskar i fiskdisken. Handlarens argument för att saluföra den var att den är vacker och lyser upp utbudet. När det stod klart att fisken är en av de viktigaste livlinorna för korallreven i världen drog man öronen åt sig och tog bort den från försäljningen. Det var ju bra gjort.

En stund innan jag såg notisen hade jag varit hos min frisör och som vanligt hamnade vi i samtal om livets stora frågor, denna gång om människors behov av att putsa och förbättra ytan. Skönhetsidealen, som får även unga killar och tjejer att göra plastikkirurgiska ingrepp för att rätta till nåt dom tycker är en defekt i utseendet.

Gemensam nämnare mellan fisknotis och frisörsamtal blev detta med YTA. Har det blivit viktigare för oss nuförtiden att ”det ser bra ut” än att ”det ÄR bra”?? Betyder det i så fall att vi – till skillnad mot fiskhandlaren i det här fallet – också ofta accepterar att det ÄR dåligt, bara det Ser Bra Ut?

Om vi fortsätter på den vägen kommer det kanske att se bra ut ett tag men sen blir det nog dåligt. För den enskilde, för samhället, för hela mänskligheten.

Kanske bättre med hoki och lite karamellfärg??