I avdelningen för onödig kunskap kan man lära sig att det svenska bokstaveringssystemet – som har mansnamn för alla bokstäver – tidigare hade kvinnonamn för siffrorna. Men det systemet tog man bort för längesen. Nu är det ett, tvåa, trea, fyra osv. Fram tills det togs bort var det Julia för noll, Anna för ett, Beda för två, etc. Du kan se hela listan här på Wikipedia, där jag har hittat den.

Mansnamn för alla bokstäver (utom Ü, Z och Ä) således. H heter Helge och inte Harald, som i alla fall jag trodde. Jag kan inte dom där. Däremot kan jag dem på engelska eftersom det ingick i en navigationskurs jag gick för många år sedan. Där är det Alfa, Bravo, Charlie, Delta osv. osv. Mindre patriarkalt, kan man säga. Finns ett kvinnonamn också: Juliet för J. Och givetvis Romeo för R. På svenska är det Johan och Rudolf. Hm.

Undrar just om det här är uttryck för att vi i Sverige är mer mansdominerade än i andra språkområden? Tittar alltså på hur det ser ut på franska… Och jodå, här använder man namn, liksom i svenska systemet. Men det är en blandning av mans- och kvinnonamn, tex: Anatole, Berthe, Célestin, Desiré, etc. Likadant på tyska: Anton, Berta, Cäsar, Dora etc.

Ett helt annat system finns inom nåt som heter Internationella teleunionen, som är ett organ inom FN. Där finns ett eget bokstaveringssystem med länder eller städer: Amsterdam, Baltimore, Casablanca, Danemark etc. Oslo och Uppsala finns med.

Slutsats: det svenska bokstaveringssystemet utmärker sig negativt i könsmaktsavseendet! Usch!