utgiven 1968
Igår läste jag Karin Thunbergs intervju med Felicia Feldt i SvD. Välskrivet som vanligt av Thunberg och intressant om Felicia, som nu kommer ut med sin bok Felicia försvann. Det är en självbiografiskt färgad roman, men en roman. Den röda tråden i intervjun är Anna Wahlberg, kändisen ni vet som blev så omtalad för Barnaboken en gång i tiden. Hon råkar vara Felicias mamma och får sina råsopar i den nya boken, om jag förstått saken rätt. Och nyss kom nyheten att Felicia ska vara med hos Skavlan nu på fredag. Det blir ju intressant. Då ska förresten Horace Engdahl också delta, vilket jag ser fram emot. Honom har jag haft ett “gott öga till” länge, eftersom jag uppfattat honom snorkig, översittaraktig och irriterande PK, men jag börjar tro att jag har fel. Han har också kommit ut med en ny bok som fått en hel del beröm: Cigarretten efteråt. Säkert läsvärd.
Om Felicia Feldts bok är läsvärd får vi veta om tio dagar när den kommer ut och recenseras. Om vi tror på vad recensenterna tycker, förstås. Själv gillar jag titeln Felicia försvann. Hon råkar ju heta så, författaren, men det är förstås en liten vits på Cornelis´ visa med samma titel. “Felicia försvann, kan någon säga hur, som fågeln ur sin bur. Som isen när det våras. Som kärlek när den såras….” osv osv. Sången finns på en av mina gamla LP, den heter Tio Vackra Visor och Personliga Persson, spelades in 1968 vilket nog är samma år jag fick den i present. Den innehåller också den fina Deirdres samba (Varje kväll vid åtta-tiden går jag stigen nedför berget. Och så hoppar jag på bussen som går till Copacabana… ni vet säkert vilken jag menar) och Somliga går med trasiga skor.
Samma år som Cornelis´skiva fick jag min första Sandemose En flykting korsar sitt spår. Jag har själv skrivit 1968 i den och kan dra slutsatsen att jag nog läst nånting av Sandemose när jag hörde Cornelis sjunga om Felicia. Men visan fick en större mening senare när jag såg kopplingen mellan visans Felicia och Sandemoses. Det var förstås sedan jag kommit att läsa hans Varulven resp. Felicias bröllop, flera år senare.
Egentligen hade jag förstås här tänkt att försöka blogga om vuxna barn som skriver öppenhjärtigt om sina föräldrar. Det har ju hänt förut på senare år att åldrade föräldrar får se ära och heder tagna av sig i sina bokskrivande barns alster. Vad betyder det att man som vuxen, när man lyckats “göra upp med” en svår barndom och skriva av sig känslor och tankar som behövde rensas ut, att man också väljer att ge ut det till allmän försäljning? Varför är det viktigt? Blir det viktigt av det skälet att föräldern råkar ha varit framgångsrik och att man anser att allmänheten behöver få en mer balanserad bild av den kända personen ifråga? Och vad ska allmänheten med den bilden till i så fall? För en allmänhet är ju den kända personen känd för något som inte har med hans eller hennes roll som förälder att göra. Kanske är det annorlunda när det som i Felicia Feldts bok handlar om en mamma som blivit känd för att vara en riktig mammaexpert? Jag vet inte.
Om en bok ska handla om en förälder så är det mer sympatiskt om den är kärleksfull, snarare än nedgörande. Tycker jag. Annars kan man lika gärna ge sjutton i att ge ut den. Skriva den som terapi – ja. Men ge ut – njaääe!
2012-01-11 Korrigering och tillägg: Jag har skrivit att vi får vänta tio dagar på recensioner, vilket är fel. Men det stod så på Weylers förlags hemsida: “Recensionsdag 21 januari”. Hur som helst… idag ser jag recensionen i DN av Felicia Feldts bok. Här kan du läsa den.
Dessutom har jag gjort mig skyldig till ett annat fel: titeln på Cornelis Vreeswijks visa är Felicia adjö.
Svårt det där. Men jag håller inte med dig när det gäller Anna Wahlgrens dotter. AW är guru i många familjer med små barn, något som jag är skeptisk till minst sagt – och var det även innan jag läste nåt om hur AW varit som mamma själv. Det handlar om olika metoder och tekniker som AW lär ut t.ex. om hur man ska få små barn att sova. Barnet ska ligga i egen säng redan som mycket liten baby och helst i eget rum från 5 månaders ålder. Förfärligt, tycker jag! Små barn behöver närhet till sina föräldrar. Nåja, jag ska inte gå djupare i det. Men jag tänker att om Felicias bok kan få unga föräldrar av i dag att se med mer kritiska ögon på AW:s råd så kanske det gynnar många barn. Det skulle alltså tala för att det var bra att ge ut boken istället för att bara skriva den för familjen eller släkten eller bara för sig själv. Eller är det ett förenklat resonemang?
Sen att man som barn bara skulle kunna skriva om en förälder (eller två) enbart om man kan säga snälla saker – nej, håller inte med om det. Fast ok “mer sympatiskt” kanske man kan tycka att det är: det är ju trevligare att läsa sånt som är trevligt än sånt som är otrevligt. Men om det handlar om offentliga personer som paret Myrdal, Gustav Skå Jonsson, Per Gunnar Evander m.fl. där allmänhetens bild av personerna kan raseras – eller åtminstone nyanseras – när ett barn offentliggör “sin sanning” av vad som hänt – så är väl det bra? Även om det är plågsamt. Tänker lite på historieförfalskning här – t.ex. hur Richard III i England skrevs ner av efterföljande kungars historieskrivare. Vi vill väl ändå helst ha så mycket “sanning” det går. Men det var bara en utvikning.
Och för att gå tillbaka till AW: man kan tycka synd om en fortfarande levande förälder att sånt här kommer ut men ska då ett vuxet barn som känner ett starkt behov av att göra sin sanning offentlig vänta många många år innan man kan göra det? Vems liv ska man ta hänsyn till? Jag tycker Anna Wahlgren får ta det här, och hon lever ju dessutom och kan om hon vill gå i svaromål. Undrar lite också vad Felicias syskon har att säga om Felicias bild.
Recension i DN av boken i dag här: http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/felicia-feldt-felicia-forsvann
Ja, dina funderingar har verkligen fog för sig. Som vanligt har jag svårt att ta klar ställning. Men det ÄR annorlunda när den kända personen ifråga är känd just genom sin modersroll och det är just hennes modersroll som kritiseras i boken.
Det där med “sanning” är lite knepigt och luddigt. I Thunbergs intervjutext trycker hon en del på den knappen – man berättar “sin egen” historia. Finns det nån absolut sanning?
Föräldrar är inte bara föräldrar. De har ju ett liv vid sidan av föräldraskapet – jobb, relationer, sig själva, egna ambitioner. Jag tycker om att tänka att ALLA föräldrar vill sina barn väl. De menar väl, men det kan bli fel ändå. För barnet. Det är bra att göra upp med varann, senare i livet. Föräldern får chans att be om ursäkt för tabbar, stora och små, och det vuxna barnet får svar och förklaringar som kanske kanske kan bidra till förståelse och försoning, t o m förlåtelse.
Men jag har väl en fullständigt idiotiskt idealiserad bild, förstås.
Tack för länken till recensionen. Jag såg den i dagens papperstidning och insåg att jag blivit vilseledd när det gäller datum.
Idag finns recension också i SvD (läs här). Bilden av boken är annorlunda än i DN:s recension. Jag blir osäker på om boken är nåt för mig eller inte.
Nej alla föräldrar vill inte sina barn väl. Inte alla mödrar heller. Det kan vara så komplext att modern inte kan knyta an till sitt barn. Modern kan hata sitt barn, vara likgiltig mm mm. av flera orsaker. Det är en myt att mödrar alltid skulle älska sina barn. En myt som drabbar oss som haft mödrar som inte
har kunnat älska oss och levt ut sina olika frustrationer på sitt barn.
Felicias bok kunde vara min egen historia. Jag är djupt tacksam över att hon skrivit den.
Hej Carolin! Tack för din kommentar och välkommen till min blogg. Förstår att det känns bra för dig med boken. Myten att “mödrar alltid skulle älska sin barn” tror jag också är en myt. Men den har haft en stark effekt… barnet anser sig ha rätten att kräva kärlek. Den goda viljan – att vilja sitt barn väl – motsvaras förstås inte alltid av förmågan, precis som du beskriver. Men den goda viljan kanske ändå fanns där?
Om boken hjälper andra i samma situation så är det förstås ett starkt skäl för en skrivare att ge ut den, det kan jag förstå.
Pingback: Stänga dörren « Gabrielles blogg