Idag skriver DN om dieten LCHF som har blivit så populär. Är den bra eller farlig? Därom tvista de lärde. Det låter inget vidare bra med höga blodfetter och ökad risk för hjärtkärlsjukdom precis.
Häromveckan var jag på bjudmiddag i ett sammanhang med många personer. En dam mittemot petade bort brödbiten under förrättens räkröra och potatisskålen fick passera orörd. Det var stekt potatis som var jättegod förresten. Servitören uppmärksammade att hon nämnde för sin granne om sin diet, LCHF. En stund senare kommer han in med en assiett med en stor bit smör på. Ungefär så stor som ett halvt litet paket.
Jag blev lite full i fniss i tanken att det var en liten pik från honom och hans kolleger i köket. Men de kanske på fullt allvar tror att man ska äta smör så, som ersättning för potatis. Om de som jobbar med mat tror det, hur många av oss alla andra går då omkring och gör så? Det låter verkligen inte så nyttigt!
Finns det ett litet övermått av tro i modetrenden med LCHF? Att bekänna sig till en tro och övertygelse brukar ju innebära att man försvarar den med näbbar och klor när nån säger att det finns svagheter i argumenten. Fyller LCHF behovet av något att hålla sig till?
Själv har jag ingen aning, men tänker att det är illavarslande tongångar i experternas argument i DN-artikeln. Och mänskligheten har ju länge överlevt på mycket kolhydrater!
”Och mänskligheten har ju länge överlevt på mycket kolhydrater!” (hm, 15 000 myggor kan inte ha fel: blod är gott! Nej, sorry, kunde inte låta bli, kom att tänka på det bara). Jodå för all del, vi har överlevt på kolhydrater, men innan vi började odla säd för att baka bröd av eller göra pasta, eller odla potatis eller sockerrör och sockerbetor (godis, läsk m.m.) var vi ju jägare och överlevde rimligen på betydligt kolhydratfattigare kost – kanske mycket proteiner och fett från djur.
Enklast är väl att aldrig göra nåt extremt åt något håll. Det får bli gamla engelska skolgrammatiken igen: ”too much or too little spoils everything”. Det var väl nåt sånt.
En expertkommentar i DN-artikeln var särskilt tänkvärd, tyckte jag. Den om att man stirrar alldeles för mycket på vikten. Men att man löper risken att bli smal men åderförkalkad i stället för rund och frisk.
Vi kan väl inte jämföra oss med tidigare generationer hur som helst, som jag gjorde. De levde väldigt annorlunda med mycket fysisk aktivitet av nödvändighet jämfört med vårt stillasittande.
Håller med dig om slutklämmen – en bra balans och inga extrema menyval! Det känns rätt för mig också!