Category Archive

Idag kan vi läsa i både SvD, DN och BBC News om Doris Lessings tankar om hur Nobelpriset påverkat hennes liv. “Bloody disaster”, säger hon i en BBC-intervju som ska sändas senare idag (BBC Radio 4 kl 1915 brittisk tid). Alltför mycket energi går åt att ställa upp för intervjuer och fotograferande. Och hon kan inte längre göra det hon gjort och, vad man förstår, tyckt om att göra. Skriva!

Ja, vad ska man säga? Var det tur att Svenska Akademien väntade tills hon är så åldrad att det inte kan vara så många oskrivna böcker kvar i henne. Förlusten blir därmed mindre än om samma effekt drabbat henne tidigare i livet?

Eller var det mera dumt att de inte gav henne priset redan på 60- eller 70-talet när hon egentligen kvalificerat sig med råge redan?

Har Svenska Akademien främst räddat sin egen heder genom att till slut tilldela henne priset? Och låtit det kosta denna gamla kvinna, med en av världslitteraturens mest intressanta författargärningar i sitt CV, hennes skrivförmåga?

Hon går till historien som nobelpristagare, det är fint. Akademien slipper skämmas för en miss. Men hennes ålders dagar fördunklas. Var det värt det?

Undrar just hur diskussionerna går emellan akademiledamöterna just nu om den saken.

Som barn blev jag ofta delaktig i något som jag hoppas nutida barn också får vara med om: att lyssna till högläsning. Det var framförallt Mamma som läste för oss. Ibland, när det kom stockholmsbesök, var det vår morfar. Inte lätt komma ihåg hur gammal jag var när jag mötte En Försvunnen Värld (med alla dinosaurerna), Paddan på Paddeborg i Det susar i säven, Nag och Nagaina och Rikki-Tikki-Tavi i Djungelboken, Sard Harker i boken med samma namn, Dina och Dorinda i Det blåser på månen (och Silvertärnan… ), Lorna Doone, Joshua Slocum, Atos, Portos och gänget, Tess of the d´Urbervilles och många många andra.

En bok som vår morfar valde att högläsa ur handlade om Påskön och de egendomliga stenstoderna som finns där. Tror boken hette Aku-Aku. Thor Heyerdahl var det bestämt, om jag minns rätt. Det är några år sedan. Jag kommer att tänka på den idag, när jag ser en nyhetsflash att någon, tyvärr en nordbo, har gett sig på och skadat en av statyerna (läs här och här).

Klåfingrigt och helt utan hänsyn till skillnaden mellan hans egen och statyernas plats i mänsklighetens historia har han tjuvat en bit åt sig själv. Men han åkte dit och kanske får han sona brottet i ett chilenskt fängelse. Hur roligt är det för en ung man, som kanske inte fattade vad han gjorde? Egentligen var det rätt korkat gjort - förstod han inte riskerna för egen del?

Hur lär sig människor egentligen levnadsregler av typen “man-gör-inte-så”? Man skadar inte stenstoderna på Påskön bara för att man inte gör det! Eller hackar i en da Vinci-tavla eller hamrar sönder en Michelangeloskulptur.

Men hur får tabun av det slaget fäste inom en människa? Vad krävs för att det ska kännas så fel och förbjudet så att det får stanna vid en lockande tanke? Om en 26-åring från Finland lyckats ta sig hela vägen till den ensliga Påskön ute i Stilla Havet måste han ju ändå ha en viss kompetens och insikt om hur man tar sig fram här i tillvaron. Ändå bröt han ett tabu och förstörde det oersättliga. Varför?

(Om man tröttnar på att kontemplera den frågan finns ett trevligt alternativ här.)

Att för trettio år sedan för första gången läsa The Golden Notebook (Den Femte Sanningen) var att ta ett steg in till ett nytt skede i livet. Nya tankar kom och de reflektioner som läsningen väckte påverkade mig på ett konstruktivt sätt. Jag började förstå mycket mer av mig själv. Snabbt utsåg jag Doris Lessing till absolut favoritförfattare och fortsatte läsa fler av hennes böcker. Näst på tur kom Children of Violence och The Grass is Singing. Och så har det fortsatt under åren. Den ena efter den andra. Somliga har jag gillat en del, andra har jag gillat kolossalt!

Det finns många bra författare. Det är skönt för oss som tycker om att läsa och som ser bra litteratur som en hjälp att förstå världen och oss själva. Länge har jag önskat att Lessing skulle tilldelas Nobelpriset i litteratur och nu har det skett.

Det är så roligt!!!

SvD.se idag: Första intervjun med pristagaren, Fakta om Doris Lessing

DN.se: “Doris Lessing - äntligen!”

Foto: Per-Åke Uddman. Bilden är från omslaget till Kärlekens Teater, Bokförlaget Trevi 1996, övers. Kerstin Hallén.

I filmen Shadowlands frågar C S Lewis en av sina elever i litteraturkursen varför man egentligen läser böcker. Eleven svarar: “You read to know you´re not alone”.

Jag kommer att tänka på det där när jag ser artikeln om världsomseglaren Roger Nilsson i SvD idag. Han intervjuas om sin kommande bok Mot stormens öga och om sitt sexmissbruk, som boken sägs handla mycket om. Jag förundras inför att någon vill lämna ut sig så totalt till omvärldens kritiska blickar. Att uppnå insikter och komma till rätta med sig själv kan vara stort för en människa, men varför skriva böcker om det?

Men så kommer kopplingen till C S Lewis´ elev. Och det blir en tvärvändning i mina tankar. Självklart kan en sådan bok betyda mycket för andra med samma svårigheter som författarens. Det är modigt och en social gärning i bästa bemärkelse. Lycka till, Roger!

Andra bloggar om: sexmissbruk, bekännelselitteratur