You are currently browsing the category archive for the 'Läkarblogg' category.
Idag skriver Dagens Medicin om den “aktion” som Sjukhusläkarföreningen annonserat. Den går ut på att läkarna under fyra veckor ska skriva avvikelserapporter på alla avvikelser de träffar på eller drabbas av. Aktionen ska inträffa i höst.
Jahaja! Det var ju bra. Att det finns en skyldighet att rapportera avvikelser (gäller alla medarbetare) gör ju att aktionen kan välkomnas av arbetsgivaren. Äntligen, kan dom säga, hakar läkarna på och är med.
Är det så att det är lättare för läkare att ställa upp på den här sortens aktiviteter om det kommer som ett Upp till kamp-upprop från en kollega eller en läkarförening än om det föreskrivs av Socialstyrelsen eller i lokala regelverk? Och varför är det i så fall på det viset???
Att avvikelser rapporteras av dem som ser och vet vad som händer på “verkstadsgolvet” är ett bra sätt att säkert fånga upp risker för att utveckla metoder att förebygga dem. Läkarna inser säkert det sedan länge. Men kanske finns en ovilja att medverka i aktiviteter som inte har en direkt koppling till det medicinska uppdraget. Att göra “icke-patientarbete”. Det har ju hörts en del kritiska synpunkter på lasset av “administrativa uppgifter” som blivit allt tyngre när kraven på dokumentation, signering, läkemedelsordinationer etc. har skärpts.
Det är bra att läkarna själva tar tag i det här nu. Man kan ju gissa att “aktionen” kommer att upplevas positiv av dem själva och att den därför övergår till att vara ett permanent inslag i jobbet. Eller man kan hoppas, i alla fall.
Det är lätt att hålla med om att kvinnor i offentlig sektor med högre utbildning ofta är dåligt betalda, men Vårdförbundets strategi kommer inte att lösa det problemet.
Så skriver DN i dagens ledare. Jag kan bara hålla med. Som jag skrev häromdagen (Hallå igen, Vårdförbundet): det verkar så omodernt att ta till strejk! Det drabbar patienterna. Senast idag skriver SvD om en pojke som väntat på hjärtoperation och hade en tid bokad, som nu har blivit struken till följd av strejken. Hela familjen har fått planera om bara för det. Vill ni verkligen att strejken ska få såna konsekvenser? (Nej, jag trodde nog inte det heller!)
Jag tror mycket mer på en annan framgångsväg, nämligen att satsa på individuell prestationsrelaterad lönesättning. Arbetsgivarna är inte ovilliga - det bevisas av att löneutvecklingen redan varit bättre än avtalen om man ser tillbaka. Det skrev jag också i min förra bloggpost om den här strejken. Men förmodligen krävs då en kulturförändring i kollektivet, nämligen att man uppmuntrar individuell framgång i löneförhandlingarna i stället för att sträva efter att alla ska ha samma. Det vore att se ansvarsfullt och långsiktigt på den här frågan.
Tidigare strejker har inte gett särskilt mycket. Varför pröva samma (dåliga) sätt en gång till? Pröva nåt nytt!! Och sluta strejka nu!
Det har varit många besökare till min bloggpost “Hallå Vårdförbundet“. Den skrev jag nån gång förra året och den handlar om Högskoleverkets rapport som visade att flera av högskolorna inte höll måttet när det gällde sjuksköterskeutbildningen. Plötsligt är det en väldig tillströmning av besökare, som antagligen hittar dit när de ska läsa om det som är aktuellt just nu, nämligen Vårdförbundets strejk. Förmodligen blir de lite besvikna när bloggen visar sig handla om något annat och inte det aktuella de sökte efter.
Känner mig därför synnerligen manad att skriva något om strejken också.
Jag tycker inte om den! För mig känns det så “1900-tal” med en strejk av det slaget. De enda som faktiskt drabbas är patienterna. Och jag tror inte att det är sjuksköterskornas önskan. Faktum är att jag känner mig säker på att de inte vill att det ska drabba någon annan än arbetsgivaren. Men arbetsgivaren tjänar pengar på det istället. Eller sparar åtminstone en del.
Sjuksköterskestrejker har förekommit förut i syfte att påverka lönesättningen. Såvitt jag vet har det haft en marginell påverkan på det avtal som slutits efter strejken. Vad finns det för anledning att tro att det blir mer än marginellt den här gången? Och, kära sjuksköterskor, är det verkligen värt det???
Jag är vare sig ekonom eller planeringsansvarig eller chef eller arbetsgivare. Jag har bakom mig en lång tid som anställd inom landstingssfären. Det jag säger här är personliga tankar, grundade på mina föreställningar om sammanhangen. Såhär tror jag det ligger till:
Marknadskrafterna styr lönesättningen. Kakan är så stor som den är. Landstingen tjänar inte mer pengar genom att betala en personalkategori mer. Dessa pengar måste istället tas någon annanstans i systemet. Så länge det är gott om människor som söker anställning som sjuksköterskor finns det ringa anledning för arbetsgivarna att höja lönerna. När det blir svårare att få tag i personal kommer lönerna att stiga och samtidigt kommer färre tjänster att utlysas. Istället kommer arbetsuppgifter att fördelas om till personal som kostar mindre.
Sjuksköterskeyrket är attraktivt för många, säkert som följd av att det ger sin utövare så mycket tillfredsställelse i sig självt. Och trots att det är så välkänt att lönen är uschlig! Skulle det därmed vara rimligt att Vårdförbundet börjar avråda unga människor från att välja yrket för att på så sätt öka sköterskornas marknadsvärde? Knappast troligt!
Många arbetsgivare har, enligt vad man kunnat läsa i pressen, redan betalat mer i flera år än de centrala avtalen föreskrivit. Jag tror därför att det kan vara en framgångsväg att satsa på de lokala förhandlingarna i kombination med individuell lönesättning! Men jag tror inte ni gör rätt i att strejka!!!
Läs mer:
Jaha, så ska det bli strejk bland sjuksköterskorna och andra medlemmar i Vårdförbundet. Inte så muntert! Förvånas lite över att nyheten kommenteras i så muntra ordalag av några. En strejk kan väl knappast vara något eftersträvansvärt.
Jag tycker nog - utan att vara insatt i alla detaljer - att sjuksköterskornas löner är skruttiga i relation till deras utbildning, kompetens och ansvar. Särskilt gäller det sjuksköterskor med erfarenhet. Men det är verkligen ingen nyhet och i flera nyhetsartiklar påstås att löneutvecklingen generellt varit bättre för sjuksköterskorna än inom arbetsmarknaden i övrigt. En brantare kurva uppåt från ett utgångsläge som inte var helt bra.
Undrar just hur man resonerar när man för det första väljer ett yrke som är riksbekant för klena löner, tackar ja till en anställning med erbjuden lön och sedan börjar bråka om saken. Om det nu är så dåligt, varför inte göra nåt annat i stället? - Jag kan gissa svaret. Yrket har så mycket annat att ge och sjukvården är så spridd i landet så att man har goda chanser att hitta en arbetsgivare där man bor, eller i varje fall inte så väldigt långt bort.
Jag anser att sjuksköterskorna ska avlönas efter förtjänst. Men jag tror inte att det är rätt av dem att strejka. Har svårt att se att det verkligen kommer att leda till bättre löner. Redan har löneutvecklingen varit bättre än de centrala avtalen på flera håll. Det är ju ett tydligt tecken på att arbetsgivarna faktiskt håller med om att avtalsnivåerna varit lägre än de borde! Men medlemmarna i Vårdförbundet tycks inte gilla att det blir olika löner. “Alla ska ha lika” oavsett vad arbetsgivaren har för uppfattning om värdet av ens insatser. På så sätt håller man varann nere på mattan i stället för att stödja det positiva i en stark signal att det finns en koppling mellan prestation och ersättning. Det är bakåtsträvande och kommer säkert att bidra till att lönerna fortsätter att vara lägre än de skulle kunna vara om förbundet och medlemmarna i högre utsträckning välkomnar individuell prestationsbaserad lönesättning.
De enda som riktigt drabbas av Vårdförbundets strejk är förstås patienterna. Och det har jag svårt att tro att syrrorna egentligen önskar.
Så varför strejka? Är det förbundsledningens enda sätt att skaffa sig poäng inför nästa val till förtroendeposterna? Cyniskt och krasst att låta det gå ut över vårdsökande och behövande medmänniskor!
Länk till Dagens Medicin resp e24 och DN. Och till kommentar på Vårdförbundets resp SKL:s hemsida.
Bra inlägg av av Stefan L. Holm i gårdagens Brännpunkt. Det gäller samhällets stöd för människor som drabbats av svår sorg, stöd i form av en möjlighet att inte arbeta och ändå vara försörjd under den tid som kan behövas. Efter artikeln ställs frågan nu om “sorg är sjukdom” och därmed ger rätt till “sjukskrivning”, både i SvD och av regeringens utredare Anna Hedborg. “Alla kan förstå att man inte kan arbeta omedelbart när man förlorat en nära anhörig, men det är inte säkert att sjukförsäkringen ska stå för det. Ska man verkligen kalla sorg för sjukdom?” säger hon.
Nej, det ska man inte. Men det handlar inte om det, fru Hedborg. Sjukförsäkringen ska, om jag förstått saken rätt, användas när arbetsförmågan är nedsatt eller borta till följd av sjukdom. Det har ju hänt att den utnyttjats på ett sätt som verkar ligga utanför, t ex när grupper av anställda plötsligt “sjukskrivit sig” i samband med nån konfliktsituation. När de gjorde det är det inte ofta man hört nån offentligt kritisera det sättet att missbruka försäkringen. “Ska man kalla en konfliktsituation med arbetsgivaren för sjukdom?” kan man undra. Nej, såklart inte. Men sjukförsäkringen har nog snällt betalat.
I jämförelse tycker jag att det är mycket mer rätt att faktiskt sjukskriva en person när en sorg går ut över arbetsförmågan. Att den kan göra det behöver man inte ifrågasätta. Sorgens konsekvenser för ens förmåga både när det gäller arbete och att överhuvudtaget fungera är starkast i början, när det sorgliga just har hänt. Sorgen går kanske aldrig över. Men dess effekter på ens förmåga att fungera som vanligt brukar avta med tiden.
Att halka omkull på köksgolvet är inte skäl att sjukskriva. Men om man bryter benet, och behöver sitt ben för att kunna jobba, så blir det skäl. Sorg är inte skäl att sjukskriva. Men om den påverkar en så att man inte kan jobba så blir det skäl. Behöver det vara så svårt?
Jag är övertygad om att sjukförsäkringen redan idag används för att försörja människor som skulle kunna arbeta om de var beredda att byta yrke eller flytta till en annan ort. Det är cyniskt att hävda att en svår sorgereaktion inte skulle berättiga en människa till sjukskrivning. Till skillnad från svårigheten att få jobb i vissa glesbygder - där sjukskrivningstalen är höga! - så är sorgens effekter på arbetsförmågan nästan alltid temporära.
Dessutom är det ofta så att de som kan hjälpa människor hantera en svår sorgereaktion är proffs inom hälso- och sjukvårdssystemet. Experterna på sorgereaktioner är personer som yrkesmässigt arbetar med att stödja andra i kris, t ex psykologer och terapeuter. De har såvitt jag vet inte rätt att sjukskriva. Kanske borde de få det?
Och om det finns problem med det semantiska, varför inte avsätta en del av sjukförsäkringskapitalet i en särskild “krisförsäkring”?
Ojoj! En läkare misslyckades med ryggbedövning till en kvinna som behövde den för smärtlindring under förlossning. En hel timme hölls det på innan man kallade på hjälp och hon fick mer kompetent vård av nån som behärskade tekniken bättre! Det här kan man läsa om i DN.
Man kan förstås undra över varför nån utsätter en patient för detta så länge utan att förstå att det är fel. Ett tjugotal stickförsök, utan att åstadkomma det man är där för och som en van narkosläkare klarar på första försöket! Lusten att klara sig själv och att prestera bra, ständigt lära sig nytt och utveckla sin förmåga - ja, den är nog en stark drivkraft hos många läkare. Men det måste ju samtidigt finnas en bromspedal som säkerställer att den egna ambitionen aldrig någonsin får gå ut över andra, särskilt inte över patienterna, förstås!
Det är ett tecken på mognad när en läkare ser till patientens bästa OCH till den egna utvecklingen i yrket, samtidigt! Vad ska till för att unga läkare ska lära sig att det inte är prestigeförlust att be om hjälp när de inte klarar en uppgift? Hur ska de få klart för sig att det tvärtom visar på integritet i läkarrollen och genuint intresse för patienten?
Nu ska jag inte skylla på läkarna som är i början av sin karriär. De gör ju som deras förebilder visar dem. Och det är väl där skon klämmer. Den är på många håll ännu så fast rotad hos många läkare, bilden av den allsmäktige som kan allt, aldrig sviktar, aldrig tvekar, aldrig behöver stöd och råd och hjälp. Så länge den här omnipotenta hjälteglorian svävar över läkarna kommer just de aldrig att bli några riktiga hjältar. De är hjältar som släpper prestige och prestationskrav när patientens välbefinnande är i fara!
Läser om nya sätt att ställa diagnos och minns hur det var när datortomografen kom, en gång i tiden. Då sa man att datortomografi skulle revolutionera diagnostiken, genom att det gick att kartlägga förändringar tidigare och man skulle kunna se mycket mer. Minns att vi underläkare (som jag var då, det här är längesedan) skojade och sa att det vore smart att bygga en datortomograf i huvudentrén och låta alla passera in genom den, så vore saken klar när man kommer till mottagningsrummet. Riktigt så blev det förstås inte.
Sedan har vi fått MR och PET och mycket annat. Nu kommer LASER. Lika enkelt som poliskommissarien kan konstatera om du har för mycket promille för att egentligen sitta där bakom ratten genom att låta dig blåsa i hans alkometer, lika smidigt är det att hitta diabetes, njursvikt och astma genom att låta dig andas ut på en laserbelyst spegel. Nyheten beskrivs i SvD idag.
Fiffigt! Ser en framtid där människor har utrustningen i badrummet och när man är klar med tandborsten (om dom använder såna i framtiden?) tar man och andas lite, lyser med sin laserlampa och kollar om man är frisk idag. Ujuj, om det fanns tidsmaskiner!!!
Jaha, nu har jag en länk till en bra debattartikel om fosterdiagnostik igen. Det är hjärtläkaren och medicin-etikern Rurik Löfmark som skriver i Dagens Medicin 6/2-08 om konsekvenserna av den nya metodiken. Den som kallas KUB och har fördelen av att vara non-invasiv, dvs. biverkningsfri. Med metoden kommer ett visst antal skador till följd av fosterdiagnostik att undvikas. Samtidigt kommer - enligt vad förf. bedömer - ett större antal foster med Downs syndrom att aborteras. Resonemangen i artikeln utgår från vad som är känt om hur det är att leva med detta syndrom och hur det är att vara förälder. De utmynnar i funderingar om etiken i denna problemställning. Är det rätt att erbjuda KUB gratis till alla blivande föräldrar, när man ser konsekvenserna så?
Läsvärd!
Och så kanske nån undrar vad jag tycker, jag som skriver den här bloggen? Tja, det är inte så lätt!, tycker jag. Att som unga blivande föräldrar få reda på att ens väntade barn är skadat är säkert en mycket svår sak. Samtidigt är det ju så att även om allting verkar OK när man gör fosterutredningen så kan det fortfarande dyka upp problem senare. Som kanske medför allvarliga konsekvenser för barnet. Det finns aldrig några garantier! Därför tycker jag att man inte alltför snabbt ska bestämma sig för att utreda foster hos alla föräldrar som önskar det utan att samtidigt föra en dialog om vad resultatet betyder. Och hjälpa människor till en beredskap för att saker och ting inte alltid blir som de vill eller tror att de ska bli. För så är ju livet.
Eftersom jag har varit utomlands större delen av januari gick jag miste om första avsnittet av Ternströms tv-serie om hjärtvården. Men det andra såg jag. Och OJ vad jag inte kände igen mig i dialogen mellan läkarna. Sånt där har jag aldrig varit med om under alla år. Det pratas mycket om bristande jämlikhet mellan könen. För mig har läkaryrket alltid framstått som i stort sett jämlikt. Kanske inte alldeles perfekt alla gånger, men i alla fall. (Statistiken pekar t ex på omotiverade löneskillnader mellan män och kvinnor. Men jag tillhör inte dem som drabbades av det, på den tiden jag var anställd.) Inte har jag känt mig mobbad av de manliga kollegerna nån gång. Nej, det kändes inte alls rätt i tv-filmen.
Idag skriver SvD flera artiklar på temat. Det verkar som om de könsskillnader som funnits när det gäller hur patienter har tagits emot och behandlas försvann för flera år sedan.
Man kan fundera över vad det betyder att TV sänder en film i tre avsnitt som i så hög grad verkar vara ett debattinlägg eller ett politiskt brandtal, kanske? Om fakta är fel i bakgrunden så kan ju konsekvenserna också bli fel, om nu människor fäster tilltro till den bild som ges i tv. Vilken betydelse har det att huvudrollen spelas av en person som sitter i Riksdagen och kan förväntas ha tillgång till aktuell information om hur saker och ting fungerar i samhället? Jag har sett nånstans att hennes initiativ till tv-filmen har flera år på nacken. Vad är syftet? Om det är att påverka så att saker och ting förbättras så verkar det vara ett exempel på uttrycket “slå in öppna dörrar”. Och då tappar det ju i intresse, tycker jag.
Jag gillar inte riktigt att se en så skev bild av hur samtalen förs mellan läkarna runt bordet i tv-filmen. Undrar just om det finns kolleger som känner igen sig.
Har tidigare bloggat om fosterdiagnostik och idag vill jag bara tipsa om en mycket bra debattartikel i ämnet. Den är lång men läsvärd för dem som tycker något i denna svåra fråga. Och det är ju en del, vilket jag märkt bl a på kommentarerna i mina bloggposter om abort och om fosterdiagnostik!
Idag skriver prof Rolf Zetterström om denna fråga i Läkartidningen. Bl a får man veta att många av de sjukdomar och avvikelser som kan fastställas genom fosterdiagnostik kan behandlas hos det födda barnet, vilket är ett argument mot att låta en sjukdomsdiagnos hos fostret alltför lättvindigt koppla vidare till beslut om abort. Vidare framgår att expertgrupperna som ligger bakom SBU:s förslag om fosterdiagnostik saknat kompetens att bedöma vad en skada faktiskt innebär - specialisterna på sjukdomar och missbildningar hos små barn har inte ingått. De som kan vara bäst på att ge familjen relevanta råd hur man ska hantera resultatet av diagnostiken har alltså inte tillfrågats.
SvD har haft flera debattinlägg i frågan, t ex Människovärde först vid födseln (3/1 200 
, “Vi vet vad som är ett underbart barn” (3/1 200 och Människan har rätt att födas (11/12 2007). Zetterströms artikel innehåller också fler referenser.
Sammantaget får jag intrycket att det finns mycket att klargöra om hur och när fosterdiagnostik ska användas och många frågetecken kring kopplingen mellan fosterdiagnostik och abort!
Idag tittar jag för första gången på Åsa Nilsonnes blogg. Vet inte varför det tagit så lång tid för mig att hitta dit, borde ha skett för länge sedan. Hittar tankegångar om läkarrollen som på många sätt stämmer med mina egna funderingar. Det är sorgligt att ett yrke som har så mycket positivt att ge sina utövare samtidigt kan fresta på utöver bristningsgränsen. Jag tror att läkare behöver hjälp att hitta sätt att förhålla sig till alla förändringar i sjukvårdens förutsättningar. Särskilt gäller det unga och blivande läkare.
Ett hinder för tillräckligt stöd i vardagen är kraven på effektivitet - det har blivit så lite “luft i systemet” kvar numera, med ökande fokus på ekonomi och produktion sedan början av 90-talet. Men säkert är det en investering snarare än en kostnad att satsa på gott stöd och hjälp till unga läkare att forma den egna yrkesrollen. Man behöver verktyg för att förhålla sig till kraven i jobbet på ett sätt som gör att man klarar av påfrestningarna och så att de stärker en snarare än tvärtom. Landstingen skulle göra klokt i att satsa systematiskt på sådant stöd till läkarna för att långsiktigt säkra tillgången till engagerade och effektiva medarbetare!
Igår skrev jag om att “Doktorsguiden” verkar slarvigt hopkommen med sakfel i registret. Hela upplägget förefaller synnerligen oseriöst! Jag skrev igår till ansvariga (med kopia till Datainspektionen) och påpekade fel om mig. I svar från Datainspektionen idag framgår att killarna bakom “guiden” varit finurliga när de lagt upp sin sajt. För att kringgå Personuppgiftslagens förbud mot personregister av det här slaget har dom skaffat sig ett s.k. “utgivningsbevis“, vilket innebär samma grundlagsskydd som skyddar tidningars rätt att publicera saker. (Se Dagens Medicin 16/1). Enligt Datainspektionen betyder det att Doktorsguiden med sitt slarviga och oseriösa register och alla kompisröstningar på diverse doktorer är fullt lagligt.
Jag fick också svar från en Philip på Doktorsguiden som påstår att de har sina registeruppgifter från “Socialnämnden”. Det bekräftar min bild av att det är slarvpellar och korkbollar som ligger bakom det här tilltaget!
Man får hoppas att människor är tillräckligt klyftiga för att inse att Doktorsguiden är en enda jättebluff! Själv har jag givetvis satt igång att rösta högsta poäng på alla doktorer jag känner och rekommenderar er att göra detsamma!!
Tillägg: Har skaffat mig lite mer kunskaper om utgivningsbevis. Det är den statliga myndigheten Radio- och TV-verket som utfärdat det för Doktorsguiden i aug -07 innan sidan var startad. Nu när den är publicerad granskar verket sajten för att se om den verkligen uppfyller kriterierna. Vi får väl hålla tummarna!
Läser om “Doktorsguiden” i SvD (här och här) och kan förstås inte låta bli att titta på deras sajt för att se om jag är med där. Jodå, jag finns! Med rätt namn och rätt födelseår men fel specialitet. Enligt guiden (En “guide” förväntas känna till fakta och inte leda vilse…) är jag specialist i Allmänmedicin, men det har jag aldrig varit och inte ens övervägt. Långt ifrån den specialitet jag har sedan 1985 och som saknas i guiden. Jag är anestesiolog och hittar flera kolleger utnämnda till specialister i “Narkos”. Det finns dock ingen specialitet med den beteckningen!
Själva idén att på något sätt offentliggöra information om läkare kan vara god. Allmänheten har nytta av att veta något om de läkare den vänder sig till. Men nyttan uppstår förstås bara om den information som ges stämmer med verkligheten. Det gör den självfallet inte när den bygger på att ett litet urval individer lämnar subjektiva omdömen. Och ännu mindre om registret från början innehåller faktafel.
Slarvigt hopkok som inte förtjänar mer uppmärksamhet!
Tillägg: Nu har jag tittat lite mer. Hittar andra kolleger som liksom jag lämnat det kliniska jobbet bakom sig. De är också utnämnda till allmänmedicinare. Det verkar som om de som skrivit ihop det här registret gör så när de inte känner till fakta. Vilka slarvpellar de verkar vara!!
Nu har det gjorts en enkät bland 1200 läkare om dödshjälp. Här ställdes frågan till 1200 läkare om de skulle kunna tänka sig att förse en terminalt sjuk person som lider svårt med så mycket starka läkemedel av smärtlindrande slag så att det räcker att ta livet av sig. 34 procent av läkarna svarade ja på det. Bland äldre läkare var det 40 procent som svarade ja. Det här berättas i Dagens Medicin idag.
Den som har gjort enkäten är samme läkare som för några månader sedan presenterade nya riktlinjer för avslutande av livsuppehållande behandling. Är han ute på korståg nu för att visa att det är rätt att hjälpa folk att dö??
Den gången handlade det om Svenska Läkaresällskapets riktlinjer för sådant avbrytande. Och det nya i riktlinjerna rörde sig kring patientens rätt att begära det, oavsett om han/hon var terminalt sjuk eller inte. Jag har bloggat (något irriterad, faktiskt) om detta tidigare. Eftersom jag tycker det är svårt att föreställa mig att läkare ska söva ner personer som inte är i ett terminalt tillstånd för att strax senare kunna stänga av respiratorn och avbryta den behandling som håller personen vid liv.
Nu känns det som om dr NL är ute och grumlar begreppen. Men det är bara en känsla. Jag tror inte alls att han har några sådana avsikter. Han håller nog bara på och forskar lite på läkarnas etiska kompass.
Det har inte varit främmande för mig, när jag tjänstgjorde inom intensivvården, att dundra på med rejäla doser till en terminalt sjuk person för att ta bort smärta och lidande och acceptera att det kunde påskynda döden. Det har aldrig känts som dödshjälp och är det inte heller. Vård av terminalt sjuka har inte med dödshjälp att göra. “Terminal” - det är slut redan, rent semantiskt. Men vi menar väl “slutskede”, allt hopp ute, bara lindring kvar.
Det är förstås inte särskilt klargörande. När börjar terminalskedet? Hur tydligt definierat var det i enkäten?
Datorn jobbar snabbare när man defragmenterar den. Före är bilden ett sammelsurium av olika färger, efter visas en vackert blå homogen liggande stapel, som tecken på att alla filer vilar hela och obrutna på disken.
Finns det någon självklar längtan inom oss efter en tillvaro som är som en defragmenterad hårddisk? Där allt på ytan ser likadant ut?
Kanske en väldigt långsökt bild… men den dök bara upp när jag tänkte på gårdagens Brännpunktsinlägg om samhällets strävan att sålla bort olikhet (”rensa bort icke önskvärda människor”, som det står i ingressen).
I min barndom fanns “den store Svartingen” och så var det han som var liten och blåaktig (antagligen ett hjärtfel?) och tanten (Häxan?) med låda på ryggen i raska steg uppför en backe och vidare mot skogen. Han som behövde två pallar att sitta på vid matbordet eftersom han var så fet så en inte räckte till och så att det inte funkade med en stol och ryggstöd. Och barnen på andra sidan gatan som bodde i nån sorts slum och hade något onämnbart hängande mellan näsan och överläppen…
Varför denna exposé över småstadslivet på 50-talet? Tja, kanske en illustration till min känsla av att olikhet finns och det kan vara klokt att bejaka den. Ett samhälle som inte tacksamt välkomnar och respekterar de människor som är olika som vill leva i fred med sin omgivning, det samhället är ett kyligt och hemskt fängelse. Hoppas vi inte är på väg dit!
Läs Svante Linussons debattartikel i SvD.se.
Seminariet på Riksstämman om avbrytande av livsuppehållande behandling (förkortas LUB!) visade att det är fler än jag som reagerat mot de nya etiska reglerna. Mitt intryck är att saken är långtifrån färdigpratad.
Även om det i etisk mening är samma sak att sätta ut en medicin eller avbryta dialysbehandling på individens önskan som att avbryta respiratorbehandling, så är det stora skillnader psykologiskt. Både för patienten, anhöriga, omgivande personal och inte minst för den läkare som utför åtgärden. För egen del skulle jag känna det som dödshjälp, vilket inte är tillåtet enligt svensk lag och inte heller tillåtet enligt det normsystem jag “vuxit upp i” som läkare. Frågan är så svår - jag är inte motståndare till att människor själva ska få bestämma över sin behandling. Men varför ska det vara sjukvårdspersonal som tvingas utföra handlingar som strider mot deras samvete, yrkesheder och hela deras inre världsbild av vad som är rätt och vad som är fel?
Skönt därför att några tunga röster höjdes i dagens symposium på riksstämman, där podiet var laddat med försvarstal och uppenbarligen berett på opposition. Men, i min mening, inte försedda med tillräckligt övertygande argument!
Häromdagen skrev Dagens Medicin om forskning som visat att små barn pricksäkert kan skilja mellan vem som är god och vem som inte är det. Länk till artikeln här och till originalartikeln i Nature här. Skulle förstås vilja veta mer om hur försöken gjorts och kanske mest hur urvalet av försökspersoner var. Man kan ju föreställa sig att de små barnen, som lyckades välja det goda framför det onda, förmodligen hade en trygg relation till en eller båda föräldrarna. Mycket har ju faktiskt hunnit hända i ett barns liv på den fronten, även under de första månaderna som det var frågan om här. Det väcker förstås frågan hur samma försök skulle utfalla hos små barn där anknytningen till vårdaren/föräldern varit mindre bra. Det man lyckades visa var att även riktigt små barn bedömer andra utifrån vad de iakttagit av deras handlingar. Om det saknas goda förebilder att jämföra med är det förmodligen svårt att träffa rätt, vare sig det gäller en experimentsituation eller real life. Hur kopplingen ser ut till våldstendenser, isolering, fanatism och liknande vågar jag inte spekulera i.
Imorgon börjar Svenska Läkaresällskapets riksstämma i Älvsjö och pågår resten av veckan. Två seminarier handlar om sällskapets nya rekommendationer ang. avbrytande av livsuppehållande behandling, som jag skrivit om tidigare (länk här). Ska bli intressant att ta del av, särskilt den diskussion som kan visa om fler än jag ifrågasätter delar i förslaget.
Ibland skulle det vara skönt att ha en välkalibrerad inre kompass som visade på vad som är rätt och fel. Om det nu överhuvudtaget går att påstå att ett är rätt och ett annat är fel. Vi som inte är 6 månader och sitter i en trygg famn när vi gör våra val får väl finna oss i att gå på pumpen ibland, att hamna i konflikt med andra eller att bara känna oss väldigt osäkra.
Ännu ett fall av mishaps i vården går till allmänt åtal. För en tid sedan fälldes en sjuksköterska som räknat fel på dosen, vilket ledde till ett barns död. Nu står en läkare inför rätta för att ha begått misstag i samband med en operation och patienten dog med svår hjärnskada. Läs mer i Dagens Medicin här och här. Fallet är inte avgjort ännu och kanske blir resultatet friande, kanske berodde dödsfallet på sjukdomen, inte misstag vid operationen. Men man kan fundera över hur såna saker hanteras när det gäller perspektiven Ansvar och Påföljd.
Är det en sak för tillsynsmyndighet och ansvarsnämnd? Eller är det i själva verket en rättssak som ska avgöras i domstol?
Jag tycker inte att det är alldeles enkelt. Sveriges Läkarförbunds ordförande har protesterat mot rättegångsförfarandet. Hon menar att det är HSAN:s sak att bedöma och utdela ev. straff. I allmänhetens ögon kanske detta förefaller lite för “internt”, lite för “priviligierat”.
Vad tycker jag själv då? Tja, inte helt säker. Som läkare kan jag tänka att det finns massor av ting som man riskerar göra fel i jobbet, varav de flesta inte får några konsekvenser av betydelse för någon. Allra minst patienten. Men de där stora misstagen, de som leder till svåra konsekvenser, nja, då tycker jag nog att det är en utveckling i rätt riktning när rättssystemet blandar sig i saken. Samtidigt är det knepigt! Människor kan drabbas av oavsiktliga konsekvenser av vård, även när ingen begått något fel. Läkemedelsbiverkningar är ett vanligt exempel. Skador kan ske därför att någon gör fel pga av okunskap. T ex händer det att unga läkare lämnas att arbeta mer självständigt än de egentligen har kompetens till. Vems ansvar är det då om en patient kommer till skada när läkaren inte ens kände till risken? Vad ryms inom juridiken?
Man kan förstås hoppas att det professionella ansvaret tas med större allvar när man som sjukvårdsproffs riskerar ställas inför rätta och där ta konsekvenserna av det man gör i sin yrkesutövning. Och att det i sin tur leder till att frågor om patientsäkerhet, prestige i yrkesrollen, arbetskamraternas ansvar att öppna munnen och reagera när de ser något konstigt, etc. etc. lyfts upp till öppen diskussion i vården. Det behövs nog.
Till det kan läggas frågan om kostnadsansvar, som kd i Sthlms läns landsting nu föreslår ska läggas på vårdgivaren. Det skulle nog också skärpa uppfattningar om professionellt ansvar och arbetsgivarens roll i organiseringen av vården!
Andra bloggar om: sjukvård, patientsäkerhet, felbehandling, läkare, ansvar
SvD: Landstinget tar över behandlingen
DN: Patient med dödlig sjukdom får behålla medicin
Aha! Nu tar SLL sitt ansvar. Det var ju bra. Kan de ha sett vad jag skrev i min blogg igår? 
Idag får vi veta att det planeras riktlinjer för ett nationellt ansvar för den här sortens läkemedelskostnader. Det låter mycket rimligt. Egentligen borde det nog finnas mer av nationellt perspektiv i sjukvården överhuvudtaget. Idag råder tämligen stora skillnader mellan landstingen i den vård som erbjuds befolkningen. Rehabilitering för vissa grupper är ett av flera exempel. Och ändå föreskriver Hälso- och sjukvårdslagen HSL “lika villkor”. Eftersom lagen avser hela Sverige så tycker man att den borde manifesteras i likadana åtaganden hos landstingen. Men så är det inte alls. Jag tror vi skulle tjäna på att få ett nationellt ansvarstagande i sjukvården, både som skattebetalare, patienter och medarbetare!
Andra bloggar om: sjukvården, läkarblogg, landsting, prioriteringar, HSL
SvD: Dyr sjukdom ett hinder till vård
DN: Patient med dödlig sjukdom “för dyr”
En mycket ovanlig sjukdom, en mycket dyr men effektiv medicin, en människa som hotas av svår ohälsa och för tidig död om behandlingen avbryts. Ett sjukhus med budgetbegränsningar. En ansvarsfull sjukhusdirektör.
Det är en berättelse (se länkar ovan) om en person vars hälsa hänger på fortsatt behandling med ett läkemedel som sjukhuset inte har råd att betala! Så vem ska betala? Någon ska göra det, förstås. I vårt land har vi råd att se till så att en person med behov av det slaget får dem tillgodosedda. Prioriteringsreglerna inom sjukvården anger väldigt tydligt att sådant ska prioriteras före en väldig massa annat (som kostar mer, totalt sett). Så här står det Prioriteringsgrupp I är (bl a): Vård av sjukdomar som utan behandling leder till varaktigt invalidiserande tillstånd eller för tidig död.
Det är alltså lätt att se att den här killen har rätt enligt lagen att få sin behandling. Om det krävs att andra, lägre prioriterade behov, får stå tillbaka så à la bonheur!
Kruxet gäller enbart vem som ska öppna plånboken. Men det är också enkelt. Det är landstinget som har ansvaret enligt lagen. Kära landsting ifråga! Det är bara att betala!
Andra bloggar om: sjukvård, prioriteringar, Hunters disease
Fängelse blev det för plastikkirurgen i södra Sverige i tingsrätten (Dagens Medicin). Det kanske överklagas och vi vet inte hur det går till sist, förstås. Men av det man läst i tidningen om den historien förefaller det ju finnas fog för en fällande dom. Jag har baxnat något inför insikten att mannen använde propofol till patienter utan att en medarbetare övervakade patientens vakenhet, andning och cirkulation. Ett risktagande på patientens bekostnad, som är både oskickligt och farligt. Läkemedlet slår ut medvetande och andning mer eller mindre och kan därmed orsaka allt möjligt elände om det används fel. Rätt använt är det förstås ett utmärkt narkosmedel.
Händelsen (SvD 23/8) kan ses som ett olycksaligt möte till följd av olycksaliga begär. Varför är det så viktigt för unga kvinnor att hålla på med skönhetsoperationer för att bikinitrosan ska se tjusigare ut på magen? Varför utsätter man sig för riskerna att opereras, när man inte måste? Det tycks ju bli allt vanligare, både bland kvinnor och män enligt SvD 27/8.
Och vad är det för läkare som ägnar sig åt det som hände i Malmö? Mina funderingar kring det landar i att det är en person med snedvriden kvinnosyn och störd personlighet som valt sitt yrke för att tillgodose de egna behoven, inte för att vara en proffsig läkare i sina patienters tjänst. Tycker det är riktigt knasigt! Och jag undrar hur arbetskamraterna känner sig nu. De, som haft möjlighet att förhindra det här om de varit lite mer lyhörda för signalerna de uppfattade att något var åt skogen fel.
Andra bloggar om: läkarblogg, plastikkirurgi, utseendefixering
Salus Ansvar, med gammal koppling till Sveriges Läkarförbund och därmed försäkringsbolag för väldigt många läkare, har engagerat Schyman för att hjälpa dem med jämställdheten. Vad säger ni om det, läkare? Kanske SLF hakar på och så kan vi alla bli jämställda på det rätta sättet.
Andra bloggar om: läkarblogg, schyman, jämställdhet, dåligt omdöme
Enligt ett regeringsbeslut ska sjukvårdens ersättningssystem utvecklas. Som ett led i det kommer 2 pilotprojekt att testa P4P - Payment for Performance. Det innebär att en bonus kopplas till ett prestationsmål. Den som når målet - t ex en mottagning - får mer pengar. Målen formuleras i termer av medicinska resultat och betonar kvalitet, snarare än kvantitet. Det är ett sätt att styra sjukvård så att den blir effektivare, dvs bättre på att ge god och säker vård.
Givetvis har man lånat idén från USA och England. Enligt Läkartidningen tycks det dock inte finnas några säkra belägg för att det faktiskt blir bättre. Möjligen dyrare.
I Sverige planeras pilotprojekt i Skåne resp Mälardalen. Det ska bli intressant att följa vad som kommer ut av det. En distriktsläkare, som liksom jag läst artikeln i LT, gör reflektionen i en kommentar till denna, att det enda som säkert kan förbättra vården är att plocka bort alla politiker och tjänstemän som försöker styra den. Vem ska då styra vården? undrar jag. Läkarna? Jag känner mig inte lika säker som vederbörande distriktsläkare. Läkarnas inflytande är inte så litet idag och alla vet att det finns mycket som inte fungerar riktigt bra. T ex ringer SKL:s varningsklockor för risken att kvinnor systematiskt behandlas med lägre prioritet än män (DN 31/8).
Personligen tror jag det är vettigt att skapa en närmare koppling mellan verksamhet och ekonomi. Därför ska det bli spännande att se hur projekten utfaller.
En helt annan sak, som också blir spännande, är när vi i framtiden (hoppas det inte dröjer länge!) kan se en öppen redovisning av medicinska resultat, väntetider och andra kvalitetsmått på nätet för de mottagningar och sjukhus vi är beroende av! Hörde nyligen att ortopedkliniken på Huddinge har ett års väntetid för undersökning av en remitterad anförvant. Ett år! Och inte hade de godheten att informera henne om vårdgaranti och rätten att söka vård i annat landsting. Den kunskapen fick hon skaffa sig själv och ordna hjälp via landstingets kansli för vårdgarantifrågor.
92 procent av dem som söker ersättning för vård utomlands får sin ansökan beviljad enligt SvD. Mycket av det är tandvård, men för dem som söker sjukvård i utlandet (ca 40% av beviljade ansökningar) påstås motivet oftast vara de långa väntetiderna i Sverige. Vi måste bli effektivare! och jag tror knappast det kan ske utan politiska krafttag och proffsiga tjänstemän.
Andra bloggar om: sjukvård, vårdkvalitet, patientsäkerhet, styrning av sjukvård
Ett försvar för att det ska vara inte bara tillåtet utan även påbjudet för den offentliga sjukvården att utföra omskärelser på små pojkar är att det kan vara ett sätt att skydda dem mot de oskickliga och farliga ingrepp de annars skulle utsättas för. Med stor risk för allvarligare konsekvenser än enbart själva stympningen i sig (som är illa nog). Jag har fört fram detta i tidigare inlägg om omskärelser.
Att som barnläkaren Bengt Björkstén i SvD igår försvara ingreppet med argumenten 1. att ritualen är central inom vissa religioner samt 2. att det inte rör sig om en stympning… det är något helt annat. Jag håller inte med!
Så här skriver kirurgen Dan Holmlund i sin debattartikel Manlig omskärelse inte medicinskt motiverad, Läkartidningen 2007-04-12.
Inom all medicinsk verksamhet anses det bättre att förebygga skada än att ingripa när skadan väl är skedd. Skadorna efter omskärelse är omfattande: död, partiell penisampuation, skador på meatus urethrae, strikturer, psykiska skador hos barnet och modern. Oavsett vem som utför ingreppet kommer det att leda till komplikationer, men sterilitet och anestesi bör vara minimikrav.
Det går inte att blunda för detta globala medicinska och kirurgiska problem, som drabbar miljoner pojkar i framför allt judiska och muslimska familjer.
Det finns starka påtryckargrupper som vill förbjuda – kriminalisera – ingreppet. Starka religiösa ledare är emot detta och söker därför stöd i bl a vår syn på religionsfriheten. Många icke-bokstavstroende judar och muslimer synes dock svikta. Endast ca 40 procent av judiska gossebarn omskärs idag.
Om ingreppet kriminaliseras riskerar vi att få samma problem som med de kriminella aborterna, och dit vill vi inte komma. Då förefaller det rimligare att satsa på att informera om komplikationsriskerna och om att även små barn känner och upplever smärta.
Synen på ritualer kan alltså förändras. Om medicinsk indikation saknas är det läkares plikt att bidra till att påverka attityder på det sätt som uppenbarligen sker i judiska familjer. Särskilt viktig är denna läkarplikt när det gäller små barn, vars föräldrar kanske inte alls alltid förstår vad som faktiskt är bäst för barnet men ändå har makt (och “rätt”) att bestämma. Mycket bättre vore om varje person får bestämma för sig själv.
Skillnader i förekomst av vissa sjukdomar hos vuxna män räcker inte som argument att utföra ingrepp innan barnet är så stort att han kan bestämma själv. Det finns fler sätt att undvika sjukdomar av detta slag.
Det enda jag håller med Björkstén om är att ingreppet ska utföras på ett medicinskt säkert sätt - om det alls måste ske. Därför kan jag ge stöd åt dem som förespråkar att landstingen ska erbjuda det. Men bara under en övergångstid, tills föräldrarnas attityder har förändrats och de låter barnen bestämma själva!
Andra bloggar om: omskärelser, ritualer, patientsäkerhet
Barnkirurgen Peder Drott skriver idag på SvD Brännpunkt om rituell omskärelse av små pojkar. I debattartikeln drivs tesen att det är principiellt fel och inget för sjukvården att hålla på med. Nej, det kan man ju hålla med om.
Samtidigt finns argumentet att om inte den offentliga sjukvården sysslar med detta så kommer fler pojkar att bli utsatta för ingreppet under mindre säkra betingelser.
Frågan är vilket som ger små gossars penis det bästa skyddet. Att ta ansvar för en säkert utförd omskärelse och samtidigt försöka påverka attityder för att få föräldrar att sluta upp med den här traditionen? Eller att förbjuda sjukvården att syssla med detta och därmed lämna de små att utsättas för klumpigt utförda ingrepp?
Det finns faktiskt argument för det förstnämnda förhållningssättet. Några av dem kan återfinnas via mina tidigare inlägg om omskärelser här.
Andra bloggar om: rituell omskärelse, sjukvården, patientsäkerhet
För många år sedan hade Pekka Langer och hans fru ett myspysigt radioprogram tillsammans där de uppmanade oss alla till kärvänliga kontakter med sin slogan “Krrrama OM varandra!”
Det där ska man nog passa sig för i dessa dagar. Stafylokocker av den mest illasinnade typen sprids via hudkontakter och den s.k. sjukhussjukan är nu en smittorisk var som helst i samhället, inte bara på sjukhus. Artikel om saken i SvD och DN 26/7.
MRSA - en akronym vars betydelse kan bli att vi måste börja använda skyddshandskar när vi går och handlar, tar bussen till jobbet eller hälsar på hos gamla vänner??
När jag var kandidat på infektionskursen i mitten av 1970-talet kom en man in till sjukhuset och sa att han hade maskar i huvudet. Det fanns ett sår på tinningen och han sa att han sett ett vitt huvud röra sig där. Såret hade han fått när han slogs omkull av en våg vid bad någonstans i Västindien. Det hade läkt men gått upp igen. Hade han sett i syne eller var det verkligen möjligt att det kunde finnas något i hans sår? Inget syntes när man undersökte honom, till en början. Bara ett litet sår och rodnad i området runt omkring.
Det blev så småningom en del oro kring det här fallet. En av specialisterna tipsade oss kandidater om att det fanns fluglarver som kunde äta sig igenom vävnaden, t o m genom ben. De kallades “american screw-worm” för att de liksom kunde skruva sig fram. Egentligen var det fluglarver som utvecklats ur ägg som en fluga passat på att lägga när den hade turen att hitta ett öppet sår.
Tinningen ligger nära hjärnan och för oss framstod mannens belägenhet som väldigt riskabel. Det tyckte nog de riktiga doktorerna också. De bestämde operation!
Två kandidater skulle få vara med och jag var en av dem som drog vinstlott. Vid operationen plockade kirurgerna fram inte mindre än fem tjocka vita fluglarver. Mannen hade tur, de hade bara mumsat på mjukdelar under sin mer än månadslånga vistelse i hans kropp.
Kanske var det samma art som bosatte sig hos den man SvD skrev om häromdagen! Tur att även han fick rätt diagnos så småningom!
Andra bloggar om: fluglarver, american screwworm, sår
Oj, vad jag inte har tid att skriva i min blogg just nu. Men jag hoppas det blir bättre längre fram. Måste bara komplettera min följetong om “Nyttiga barn” med en liten kommentar, sedan jag läste Cordelias kolumn i torsdags. Funderar över vad det är som gör att man känner sig älskad och välkommen till livet. Cordelia oroar sig för att barn som föds med provrörsbefruktning och matchning för att kunna donera blodstamceller till sjukt syskon kan uppleva att de inte kom till för sin egen skull. Och att det kan skada känsla av egenvärde.
Jag undrar om det är så. Det kan förstås vara det. Och det är en invändning som sagts förut i debatten, först av den barnläkare som startade det hela tidigare i våras med en artikel på DN Debatt 20/3. Om det verkligen blir en sådan konsekvens, tror jag också att man verkligen måste väga risker mot nytta på ett annat sätt än jag givit uttryck för tidigare i bloggposterna om denna sak. (Länkar finns i denna.)
Men, jag tror faktiskt inte riktigt på det. Varför skulle just den drivkraften till barnalstrandet påverka en människa så negativt? Hur många av oss vet egentligen något om varför vi kom till? Bekymrar vi oss mycket om det? Vi finns. Viktigare för vår känsla av egenvärde kanske är hur vi blir bemötta och “bekräftade” av vår närmaste omgivning under uppväxt och mödosam vandring mot mognad till vuxna harmoniska trygga varelser.
Och finns det inte en hel hord av personer som kom till som “kärleksbarn” men blev utan det de behövde under uppväxten och lever med trasiga själar? Utan att känna sig så bra som man borde göra om man blev till för att det var en massa kärlek och inget annat som satte fart på feromoner och hormoner hos föräldrarna?
Tja, inte vet jag. Man kan spekulera. Kanske går det att forska lite närmare om vad det är som gör att vi känner oss bra. Och komplettera den försiktiga attityden till matchning av embryon med lite fakta som uppmärksammar den här sidan av saken också.
Andra bloggar om: matchning av embryon, provrörsbefruktning, självkänsla, människovärde
Hur många av oss frågar om läkaren tvättat händerna innan hon/han rör med dem vid vår kropp? Det verkar finnas goda skäl att göra det:
Spridningen av multiresistenta bakterier ökar (se SvD 29/5). Infektioner till följd av bristande hygien kan få mycket allvarliga konsekvenser! Inte för den som glömde tvätta och sprita händerna, men för dig som patient. Jag skrev om det i mars (14/3) och tjatar om det igen!
Dagens Medicin har flera informativa artiklar som handlar om att det slarvas med hygienen. T ex refererades en rapport som visat att bara 58 procent följde godkända hygienrutiner. Man hade observerat och räknat under en tid efter att man uppmärksammat medarbetarna på hygienreglerna. Innan var resultatet ännu sämre. I höstas beskrev samma tidning en annan studie, som visade liknande skrämmande siffror. Där framgick t ex att var tredje kvinnlig och varannan manlig anställd inte följer de regler som anger hur man ska sköta hygienen i arbetet.
Precis som det blir rabalder när livsmedelsbutiker slarvar med datummärkning borde det bråkas mer om hygienen i sjukvården. Det är svårt att förstå att de som bäst borde veta konsekvenserna av slarv tillåter sig att slarva. Inte kan det väl vara fråga om att man struntar i att konsekvenserna drabbar någon annan, dvs patienten??
Det är inte en struntfråga! Det är en patientsäkerhetsfråga! Den enskilde kan drabbas när personalen överför smitta. Dessutom bidrar nonchalans mot hygienföreskrifter till ökningen av multiresistenta bakteriestammar. Idag läste jag i SvD om att det nu konstateras allt fler fynd av sådana bakterier hos hundar, som kan smitta människor förutom att de blir sjuka själva. Inte bra!!
Du har rätt att skydda din kropp. Säg Stopp! nästa gång och fråga: “Har du tvättat händerna?” innan någon rör vid dig i sjukvården.
Andra bloggar om: läkarblogg, patientsäkerhet, sjukvårdshygien
Känner stark sympati för den drabbade familj vars situation beskrivs i denna artikel i DN och tidigare berörts av SvD och även denna blogg.
Lösningen på problemen kan finnas inom räckhåll, om man får framgång i sin ansökan och med det medicinska förfarandet och har tur. Jag håller tummar!
Jag har svårt att förstå ståndpunkten hos dem som är principiella motståndare till matchning av provrörsbefruktade embryon i syfte att rädda livet på ett äldre syskon. Det rör sig ju om enstaka fall där den enskilda individens liv och hälsa är spelbrickan som kan förloras eller vinnas. Det handlar inte om att ändra synen på människan eller människovärdet i vår kultur.
Det finns många exempel på tillfällen när de flesta av oss anser att det är rätt att avvika ifrån normer och regler för att rädda en människas liv.
Vad sägs till exempel om att köra 90 på en 50-väg när man har sin 11-åring i bilen som drabbats av en allergisk chock efter ett getingstick? Luftvägarna håller på att svullna igen och kvävningsdöden hotar, om man inte kommer snabbt till vårdcentralen eller akuten. Vem skulle bry sig om hastighetsskyltar eller stopplikt vid vägkorsningar då??
Vad sägs om att ta en stekpanna och slå den galning i huvudet som just står med fingret på avtryckaren beredd att meja ner en skolklass med automatvapen? Om du just då råkade komma in och ha en rejäl järnpanna i handen och befinna dig inom räckhåll. Vem skulle klandra dig i efterhand? Skulle du stå där och överväga de etiska konsekvenserna av ett handlande vars syfte är att försätta en annan människa i medvetslöst eller åtminstone ofarligt tillstånd? Knappast!
Principer är en bra sak i tillvaron, ledstänger och riktmärken för vårt handlande. Det är bra att se och fundera över hur vi betraktar människan och människans värde. Men ibland hamnar olika etiska principer ibland i konflikt med varandra. När den ena principen är Att göra gott (t ex rädda liv) kan andra principer behöva stå tillbaka. Om man inte accepterar det riskerar man konsekvenser som man knappast skulle strida för om det handlade om ens egna närstående.
Tidigare inlägg i denna fråga:
23 mars Nyttig barntillverkning
16 apr Nyttig barntillverkning 2
15 maj Nyttig barntillverkning 3 och Nyttig barntillverkning 4.
17 maj Nyttiga barn
Andra bloggar om: läkarblogg, provrörsbefruktning, medicinsk etik, människovärde
Nu har Uppdrag Granskning (och DN) berättat om personer som fuskar och förfalskar för att få jobba som läkare. Det är mycket illa att sådant händer. Man kan undra om myndigheter och arbetsgivare har “noll koll”, i likhet med de exempel som beskrivs på Gabrielles blogg.
Hur ska man vara säker på att den som kallar sig läkare också uppfyller alla kriterier för att få vara det? Jag menar då inte enbart de formella kriterierna. Sveriges Läkarförbund (SLF) och andra är ju emot att den läkare som dömdes för barnpornografibrott ska få inneha läkarlegitimation. Det har jag skrivit om förut här (Lämplig för jobbet? 8/3) sedan detta fall debatterats efter att läkaren som dömts för sådant brott fick behålla legitimationen enligt dom i Regeringsrätten tidigare i år. (Länkar till debattinlägg sist i detta inlägg.)
Idag skickar SLF ut ett nyhetsbrev som bl a länkar till detta, vilket är en rapport från specialistföreningarnas representantskapsmöte (en del i SLF) som ger stöd åt förbundets syn.
Och jag funderar.
För det första måste man inför beslut om legitimering/deslegitimering bättre klara kontrollen av formella kriterier (examensbevis o liknande). Socialstyrelsen jobbar på det.
För det andra måste man kontrollera straffregistret. Görs det?
För det tredje måste man väl då också kontrollera böjelser och intressen! Ty, det är väl inte så att SLF och specialistföreningarna vänder sig emot den här läkaren som följd av själva domen mot honom? I så fall skulle ju barnpornografibrott som försiggår oupptäckta vara OK för förbundet. Det måste väl vara så att förbundet anser att det är aktiviteten i sig, som är så opassande att den motiverar ett hinder för legitimation som läkare?
Då är konsekvensen att det blir nödvändigt att utforma ett mer finmaskigt filter som bättre sållar bort dem som inte uppfyller “tredje gradens kriterier”. Inga barnpornografiintressen tolereras. Frågan är vad mer som kan tänkas behöva bevakas.
Hur är det med sexköp? Det är också ett brott, som förblir oupptäckt i många fall. Statistiken säger oss att var 8:e man någon gång betalat för sex. Många läkare är män. Innebörden är att många läkare gjort och gör sig skyldiga till sexbrott. Hur ser SLF det?
Tänk på hur ett sådant urvalsinstrument skulle behöva utformas för att säkra att de som legitimeras till läkare verkligen uppfyller fackförbundets kriterier! Och ställ frågan om det är rimligt! Jag anser nog inte det. Jag anser inte heller att förbundets starka reaktion mot läkaren som dömdes för barnpornografibrott var balanserad eller adekvat.
För tydlighetens skull behövs det kanske också att jag talar om att jag är emot barnpornografi, att jag inser att priset för sådant betalas av hårt drabbade offer bland de allra mest skyddslösa och sårbara. Jag önskar att alla sådana brott skulle upphöra genast och att det är hemskt att de som tjänar pengar på det gör det på bekostnad av barnen och genom att utnyttja människors böjelser och inre hemliga önskningar.
Länk till Dagens Medicin:debattinlägg 7/2 och svar 14/2.
Andra bloggar om: läkarblogg, läkarlegitimation, barnpornografibrott
I vems intresse skaffar människor barn? Frågan är kopplad till den pågående debatten om matchning av embryon vid provrörsbefruktning när man behöver en perfekt donator till ett svårt sjukt syskon.
Igår kunde vi läsa att kd-ledaren är tveksam till den lag som tillåter detta. Hans motivering handlar om att det är principiellt fel “att en människa används som redskap för att rädda en annan människas liv”. Det kunde vi läsa i SvD och Dagens Medicin igår.
Ja, det låter konstigt att använda en människa! Men är det verkligen det man gör när man tar vara på navelsträngsblod i samband med en förlossning för att kunna använda stamceller i transplantation till en svårt sjuk? Och menar han i så fall att det också är fel att människor av egen fri vilja donerar organ i livet eller efter döden?
Men åter till frågan. Argumentet att det är fel att använda en individ för att uppnå ett visst mål för en annan person tycks bygga på premissen att barn annars kommer till världen för sin egen skull. Men hur sant är det egentligen? Är det inte ett mycket vanligare skäl att man själv vill ha ett barn? Dvs. ren egoism.
Jag hittade en akademisk uppsats om kvinnors skäl att skaffa barn (pdf här). Här kan man lära sig att barnen blir till för att människor vill föra sina egna gener vidare, för att skapa stabilitet i ett förhållande, för att manifestera kärlek i sin relation etc. etc.
Är inte allt detta möjligt att beskriva som att man faktiskt använder barnet i ett visst syfte? Inte barnet som individ, dock. När det föds får det nog automatiskt ett egenvärde - oavsett om det tillkom på normalt sätt eller genom provrörsbefruktning, oavsett om det förekom matchning av embryon eller ej.
Tidigare inlägg i denna fråga:
23 mars Nyttig barntillverkning
16 apr Nyttig barntillverkning 2
15 maj Nyttig barntillverkning 3 och Nyttig barntillverkning 4.
Andra bloggar om: provrörsbefruktning, stamceller, organdonation, transplantation, kristdemokraterna
Jag fick ett par tveksamma reaktioner på mina inlägg tidigare (23/3 och 16/4) om matchning av embryon vid provrörsbefruktning. Det handlar om att skapa möjlighet till stamcellsdonation till ett svårt sjukt äldre syskon.
Jag menar att metoden måste ses som en möjlighet och en riktig väg att gå, en uppfattning som dock inte delas av alla (DN 20/3 och Dagens Medicin 21/3).
Undrar just om dagens reportage i SvD om en familj i denna svåra situation påverkar motståndare till metoden att tänka annorlunda?
Bra kunskapsunderlag Dagens Medicin 12/4.
Andra bloggar om: stamcellsdonation, organdonation, medicinsk etik, provrörsbefruktning
Jag har berört aborter förut (22/4, 4/5) i min blogg. Nu lägger jag hit en liten blänkare om en ny abortrapport från Socialstyrelsen. Rapporten redovisar utvecklingen på området 1975-2006. Den som har intresse av faktaunderlag till sina åsikter kan läsa här (pdf) på styrelsens hemsida. SvD och DN skrev om det häromdagen, båda med tonvikt på rapportens resultat angående tonårsaborter. De ökar!
Andra bloggar om: abort
För några år sedan hände det att ett par unga män, båda studenter vid universitetet, tog sig lite GHB för att förgylla tillvaron. Det slutade med en mycket svår hjärnskada för den ene av dem. Jag medverkade i intensivvården, men det var inte mycket vi kunde göra för honom. Tyvärr, tyvärr!
Så tragiskt och onödigt!
Det är svårt att förstå varför lockelsen till droger är så stark hos många människor som går ut för att ha en trevlig kväll. Kanske mera begripligt om man är tonåring, en tid i livet fylld av sökande och prövande. Men att vuxna personer som t.o.m. har en s.k. ställning i samhället tar droger när de ska festa till… nej, jag förstår det inte! Varför ta sådana risker? Vad är vitsen?
Ökad frihet för drogtillgång och droganvändning är därför en farlig väg. Jag visste inte att detta var ett politiskt mål för vänsterpartiet. Men det är det! Sanslöst!
Andra bloggar om: droger, droganvändning, vänsterpartiet
Hörde på Aktuellt ett intervjuat medicinalråd säga att man avstått från att söka reda på dem som genom blodtransfusioner smittats av hepatit C. Eftersom det “inte var lönt” när man ändå inte hade någon vettig behandling att erbjuda. Nu är det annorlunda. Nu har Socialstyrelsen rekommenderat landstingen att söka personer som kan ha smittats, ta reda på vilka som faktiskt är smittade och försöka hjälpa dem. Men länge har det varit känt att de finns. Och ingen har sagt något.
Hade det inte varit artigt att berätta så snart man visste? Man kunde ju åtminstone säga: “Så snart vi får fram en behandling så hör vi av oss igen. Om du får problem, kontakta oss!”?
När biltillverkare upptäcker ett fel i en ny konstruktion kallar man tillbaka alla bilar och rättar till felet även i de bilar där inga konsekvenser (ännu) uppstått. Borde inte sjukvården när den åsamkar en skada agera proaktivt på liknande sätt, även fast man kanske inte har boten klar?
Vore det inte på sin plats att be om ursäkt och säga att man är ledsen att det inträffat? Istället för att låta människor leva i ovetskap i många år, människor som i några fall (mellan 200 och 2000 enligt SvD) kommer att bli sjuka av sin smitta och sedan - när de hamnar under vård - få reda på att sjukvården sedan länge känt till att de utsatts för smittan?
Vilket gagnar tillit och trovärdighet bäst? Det kan man fundera på.
Andra bloggar om: läkarblogg, sjukvård, medicinsk etik, hepatit C
Helgledig och förkylning och till råga på allt SvD-prenumerant… Nej, jag har trots dessa trösklar faktiskt inte missat DN:s artiklar om “knarkläkarna”. Ska inte lägga länkar här till dem alla, utan nöjer mig med denna, som är en intervju med socialministern med anledning av artikelserien.
Det blir konstigt att hålla igång en läkarblogg och inte kommentera de upprörande reportagen om läkare som förskriver narkotika i övermått. Jag har bloggat om det en gång förut (26/4) och fick då en kommentar som bekräftade tidningens bild.
Känner mig synnerligen övertygad om att ha de allra flesta av mina kolleger med mig när jag bestämt tar avstånd från den minoritet av läkarkåren som missbrukar sin förskrivningsrätt på detta sätt. Det borde inte finnas så många hinder för myndigheterna att sätta stopp för sådant.
Hägglund säger i intervjun att “vi utgår från att läkare är goda”. Jag tror att det är en bra utgångspunkt, de allra flesta läkare är nog “goda”! Men… det finns alltid undantag. Och det som DN skrivit om - omdömeslös och brottslig förskrivning av narkotika - skadar människor. Det ska inte läkare medverka till. Det bidrar också till en brist på förtroende för läkarkåren. Jag hoppas att Sveriges Läkarförbund ser och reagerar!
Andra bloggar om: läkarblogg, narkotika
Sveriges Läkarförbund värnar om allmänhetens förtroende för läkarkåren. Det gör de förstås rätt i, detta förtroende är viktigt för alla och inte minst för patienterna.
För en tid sedan gick ordf ut med emfas och fördömde, med hänvisning till allmänhetens förtroende, att en läkare som dömts för barnpornografibrott fick behålla sin legitimation efter en dom i Regeringsrätten. Läkaren sägs i övrigt ha fungerat väl i sitt yrke och i den debatt som följde på domen var det många som i motsats till förbundet gav stöd till hans rätt att behålla leg. Själv skrev jag ett inlägg på denna blogg.
Nu skriver DN (igår och idag) om att några hundra läkare i Sverige systematiskt missbrukar sin rätt att förskriva läkemedel. De säljer “under bordet” recept på narkotikaklassade preparat, orsakar mycket lidande och död och åsamkar samhället omkring 150 miljoner kronor ökade kostnader. Socialstyrelsen har hittills haft svårt att stoppa det här och ifrågasätter nu om tröskeln att bli av med förskrivningsrätt är alltför hög.
Det är ett allvarligt hot mot patientsäkerheten och allmänhetens förtroende att läkare missbrukar sin ställning i direkt relation med patienter. Möjligen allvarligare än att någon tidigare ägnat sig åt barnpornografibrott men skött sina läkaruppgifter bra.
Det ska därför bli intressant att följa hur Sveriges Läkarförbund agerar i den här frågan.
Gabrielles blogg och Andra bloggar om: läkarblogg, läkare
Intensivvård av hopplösa fall har börjat praktiseras i vårt land, skriver Dagens Medicin idag. Syftet är att rädda organ för donation, vilket är en bristvara. Transplantation av exempelvis hjärta och lungor kan göras endast när en person är hjärndöd och organen hålls vid liv genom intensivvård. Läs mer här.
Det verkar dock inte vara brist på patienter som behöver intensivvård för sin egen skull. Snarare tvärtom. Ibland innebär platssituationen på IVA att planerade operationer ställs in och patienter återgå till väntelistan - hela kedjan ska ju fungera. (Ref. artikel i Sjukhusläkaren 2004).
Landstingen utmärker sig inte precis med överskott på resurser och har svårt att exakt mäta behovet av IVA-platser. Att utöka verksamheten med att vårda hopplösa fall kan alltså orsaka överbelastning.
Men, det är inte det enda eller största bekymret. Vård av hopplösa fall - döende patienter - är olagligt, enligt artikeln i DM. Socialstyrelsen har kommenterat och säger att det är inte tillåtet att vårda en för en annans skull. Det är förstås en helt annan sak när vården från början siktade på bot och bättring, men slutade illa ändå. Då finns tydliga regler för hur intensivvården ska göra för att ta tillvara organ för donation. Och det är tillåtet.
När det gäller det som dagens artikel handlar om, intensivvård av från början hopplösa fall, behövs riktlinjer, som förtydligar hur det ska gå till och utgår från själva meningen med sjukvård. Vi ska inte glömma att organdonation räddar liv! Och det är vad man ska syssla med i sjukvården.
Ställ detta mot något som var aktuellt för några veckor sedan - nya riktlinjer för avbrytande av livsuppehållande behandling! Där förespråkas att läkare ska hjälpa människor att dö när de önskar det, genom att avbryta livsuppehållande behandling även när det inte handlar om livets slutskede. Det är inte sjukvårdens uppdrag.
Andra bloggar om: läkarblogg, intensivvård, organdonation
Tillägg 3/5: Kommentar Soc.styr. gd
Och så kan jag förstås inte låta bli att kommentera rapporten om otillfredsställande standard på sjuksköterskeutbildningen, som kom idag efter en utredning av Högskoleverket. Både SvD och DN kommenterar nyheten.
Häromdagen var det upprört hos Vårdförbundet när man konstaterade att löneskillnaden mellan läkare och sjuksköterskor är avsevärt större än vad de flesta (i en enkätundersökning) anser att den ska vara. (egen kommentar nedan)
Kanske vettigt att förbundet på sin hemsida även lyfter fram uppgiften att cirka 40 procent av sjuksköterskeutbildningarna inte uppfyller högskolestandard! Och vad man anser att det har för betydelse och konsekvenser för fortsatta fackliga prioriteringar.
Andra bloggar om: läkarblogg, vårdförbundet
Ikväll hade Rapport ett inslag om vården vid lungcancer. Cancerfonden har kommit med en rapport, nämnd i DN.se ikväll, som säger att vården är eftersatt. Har inte läst rapporten, men i inslaget på TV sas det att vården ser väldigt olika ut i landet. Att patienter inte får tillgång till den bästa diagnostiken och behandlingen, därför att… ja, varför vet jag inte. Vad det betyder för dessa patienter är ju lätt att räkna ut. Not good!
Som lösning föreslog en företrädare för Cancerfonden att Socialstyrelsen ska skriva nationella riktlinjer för lungcancervård, liksom den gjort för andra stora diagnosgrupper.
Då började jag fundera på Landstingsförbundet. Eller - som det heter numera - Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. De har på senare tid varit flitigt på banan när det gäller patientsäkerheten.
Skulle det inte vara ett fint sätt att hedra de höga idealen i just det avseendet om SKL själv börjar laborera med nationell standard för olika diagnosgrupper? Varför vänta på Socialstyrelsen? Den är ju faktiskt en tillsynsmyndighet utan eget operativt ansvar för rutinsjukvård!
Andra bloggar om: läkarblogg, lungcancer, landstingen, landstingsförbundet
Gråkall dag till ända med en avgående partiledare och en avliden president.
Gladast blev jag av att hitta artikeln om en planerad ny utomhusteater på Rosendal nästa sommar. Till skillnad från Parkteatern kommer man att få betala för biljetterna - men det gör jag nog gärna för möjligheten att få se Shakespeare (eller stavas det Shakspeare?) i ljuva omgivningar en ljum sommarkväll 2008. (Om det nu blir av… bygglov saknas visst än så länge.)
En helt annorlunda nyhet är beskedet att ultraljudsundersökning av foster tycks kunna påverka “häntheten”, fler barn blir inte högerhänta. Om det nu spelar någon roll? Det som kan vara oroande är att detta fenomen antyder att ultraljudet i så fall påverkar fostrets hjärna. Detta i kombination med 1) att ultraljudsapparaterna ger 10 ggr mer energi nuförtiden än tidigare och 2) att det börjar bli vanligt med kommersiellt erbjudna ultraljudsfoton och videofilmer att visa för släkten gör att man nu varnar för ultraljud utan medicinsk indikation, enligt Läkartidningen.
Om Shakespeare var höger- eller vänsterhänt har varit en fråga för forskarna. Det verkar som om den allmänna meningen är att han skrev med höger hand. Oavsett vilket - skriva kunde han!
Läser idag efter tips från Gabrielles blogg Kd-ledarens inlägg på DN Debatt 21/4 om abortlagstiftningen och regeringens intentioner att vidta åtgärder för att minska antalet aborter i Sverige. Att säkra utländska kvinnor rätt till abort i Sverige och att samtidigt arbeta för total minskning av aborterna - det är båda viktiga och riktiga åtgärder (som jag bloggat om tidigare 13/4). Ska inte upprepa resonemangen, men vill rekommendera Hägglunds debattartikel som andas sans och balans i synen på abortfrågan!
Pappornas roll i graviditeter - önskade och oönskade - är ett annat kapitel. Tror inte att det skulle vara möjligt att lagstifta inflytande för pappor/blivande pappor när det gäller aborträtten. M