Category Archive

I höstas hade vi besök av släktingar från andra sidan jorden, en ung kvinna och hennes mamma. Första besöket i det gamla landet Sverige, varifrån en farfar en gång utvandrat (på sitt eget oväntade sätt, men det är en annan historia). Fyra dagar i Stockholm. Vi skrev listor och beskrev och berättade. Kunde inte vara med dem mer än en dag, annars var det jobb som gällde. Men vi träffades på kvällarna. Dagen tillsammans gick vi till Livrustkammaren och de var fascinerade av allt fint. Men vad hade de gjort när de var på egen hand? - Jo, de shoppade. Gallerior hit och varuhus dit. Kläder och skor. Själva shoppingen handlade kanske mer om att titta än att handla, men i alla fall.
Vi var lite förvånade kan jag säga. Inte ens det obligatoriska Vasamuseet fick något besök, än mindre Moderna eller Nationalmuseet.
Nu kan jag förstå att de faktiskt var mer moderna än vi. Läser nämligen i dagens SvD att den framtida turismen kommer att vara… just det, shopping. Resandet minskar (miljö, terrorism etc.) och istället ska vi ta oss till shoppingcentra i vår hembygd.
Där ska vi titta på allt som finns, kanske handla lite också. Genom det ska vi förstå världen. Inte längre resa till andra trakter, länder eller världsdelar bara för att se hur de har det, förstå något om människor och kultur, lära oss om deras historia och deras problem. Och om vi reser så ska vi helst tillbringa mycket tid i deras shoppingcentra. Då är vi moderna turister!
Det påminner mig om Platons grottmänniskor som genom skuggbilder på väggarna förstår sin värld. Det känns som att man nu skapar en grotta i grottan. Fylld av en massa jox vi nog egentligen inte behöver så mycket av.
Inget för mig!

Råkar se ett TV-program om hur forskare använder sig av kackerlackor för att utveckla robotar. Ett exempel är från World Trade Center och räddningsarbetet 11 sep 2001. Man skickade in små robotar i rasmassorna, försedda med videokamera, i letandet efter begravda överlevande. Kruxet är att få dem att klara att ta sig fram på ett oländigt underlag. Brant upp och ner osv. Det kan kackerlackorna. Alltså studerar man deras sätt att balansera kroppen, hur de rör sina ben och sina antenner och t o m vilka delar av hjärnan som aktiveras vid olika utmaningar. De får springa på en oljad glasskiva, ungefär som vi springer på rullband i ett gym. Filmas, undersöks, utsätts för diverse experiment.
Jag har dödat kackerlackor genom att stampa på dem. Minns särskilt ett tillfälle i Cairns i Queensland, Australien. Det var ett hundratal, stora som min tumme. Vi var några okända i natten som där uppförde La Cucaracha. Ingen musik, men många knäppande läten under våra sulor.
Men nu… nu när jag ser de små krypen fastspända i diverse underliga ställningar för att kunna undersökas under lupp och prövas på olika sätt, ja, då kan jag liksom inte låta bli att tycka lite synd om dem.
Det borde jag inte göra! Men jag gör det.
Här är de inte skadedjur. Här är de bara utsatta, utlämnade, skyddslösa. Deras normala skyddsinstinkter, att snabbt (och de rör sig otroligt snabbt!) springa under nånting och rädda livhanken, nej, det fungerar inte i laboratoriet.
Är det bättre att ha ihjäl dem när man möter dem i deras naturliga miljö (dvs. vår naturliga miljö) där kampen så att säga är jämbördig än att utsätta dem för lidande i laboratoriet för att kunna utveckla något som kan rädda människoliv??
Nej, det borde det ju inte vara.
Men känslor förstår man sig inte alltid på.

Idag kan vi läsa i både SvD, DN och BBC News om Doris Lessings tankar om hur Nobelpriset påverkat hennes liv. “Bloody disaster”, säger hon i en BBC-intervju som ska sändas senare idag (BBC Radio 4 kl 1915 brittisk tid). Alltför mycket energi går åt att ställa upp för intervjuer och fotograferande. Och hon kan inte längre göra det hon gjort och, vad man förstår, tyckt om att göra. Skriva!

Ja, vad ska man säga? Var det tur att Svenska Akademien väntade tills hon är så åldrad att det inte kan vara så många oskrivna böcker kvar i henne. Förlusten blir därmed mindre än om samma effekt drabbat henne tidigare i livet?

Eller var det mera dumt att de inte gav henne priset redan på 60- eller 70-talet när hon egentligen kvalificerat sig med råge redan?

Har Svenska Akademien främst räddat sin egen heder genom att till slut tilldela henne priset? Och låtit det kosta denna gamla kvinna, med en av världslitteraturens mest intressanta författargärningar i sitt CV, hennes skrivförmåga?

Hon går till historien som nobelpristagare, det är fint. Akademien slipper skämmas för en miss. Men hennes ålders dagar fördunklas. Var det värt det?

Undrar just hur diskussionerna går emellan akademiledamöterna just nu om den saken.

Två bortglömda blomkrukor stod i källaren. De har inte fått vatten eller ljus sedan i början av november förra året. Nu står de på balkongen och ser ut så här.

Men vad ÄR det?? Äran och en varm vårhälsning till den som knäcker nöten!

Dödstalen som rapporteras från katastrofen i Burma har stigit hela tiden. För två dagar sedan rapporterade Röda Korset att 243 personer omkommit. Idag nämns siffran 100 000. Och man uppskattar att omkring en miljon människor har drabbats. Men också det kan vara en grov underskattning. Det lär bo cirka 24 miljoner i de delar av landet som drabbats värst av cyklonen.

Och militärjuntan ägnar sig åt att försöka rädda sitt eget skinn genom att fortsätta stänga om sig. Måtte denna förfärliga katastrof bli slutet för den!!

Stöd Röda Korsets katastrofarbete via pg 900 800-4. Märk talongen “Burma”.
Du kan också besöka Röda Korsets hemsida och skänka en gåva online: www.redcross.se

Gör det!

Läs mer här.

Idag passerade jag Kungsträdgården i Stockholm. Det var en överraskning att se körsbärsträden stå i blom. Redan nu? Det var tidigt! (tänkte jag). Men när jag gräver bland bilderna från förra året hittar jag denna, som jag tog den 15 april 2007 kl 14.37. Och jag som var säker på att det var i maj.

Skynda skynda dit och titta. Det är underbart men kort!

Monopol har sina förtjänster. Vi kan tycka att det är praktiskt att det finns vissa tjänster här i tillvaron som garanteras genom statlig försorg. En sådan är möjligheten att åka tåg, det är ju populärt också för att det gagnar miljön i jämförelse med bil. Dessutom är det skönt att koppla av i lugn och ro under resan eller arbeta om det passar en.

En baksida av ett monopol är att man inte bryr sig så mycket om vad kunderna - eller brukarna - tycker. De får hålla till godo med det som erbjuds.

SJ har i princip inte längre monopol. Men i praktiken så finns inget annan leverantör av tågresor mellan Stockholm och den stad jag ofta reser till, fram och tillbaka över en helg. Jag har därför en stabil kundrelation med SJ. Till och med så att jag har ett kort som det står SJ på. Med det kortet kan jag resa “biljettlöst”. Det betyder att jag bokar resan på internet, betalar med ett kontokort och får biljetten kodad till mitt SJ-kort. Eller SJ Prio, som det heter. Det är praktiskt att resa biljettlöst. Särskilt praktiskt i samband med påsken, när köerna till biljettautomaterna var långa. Jag kunde gå förbi dem och direkt till tåget, där jag visade mitt Priokort och fick den biljettlösa bokningen kontrollerad.

Men några dagar senare kommer en faktura från SJ. Fakturan “avser en biljettlös resa för vilken det saknades bokning i SJs bokningssystem”. Inom 10 dagar vill de nu ha 746 kronor av mig. Eftersom jag redan har betalat min resa blir jag, för att uttrycka det milt, inte glad.

Efter väntan i telefonkö kommer jag så fram till en person på kundtjänst som efter flera turer med kontroller i systemen till slut annullerar fakturan. Varför har de skickat mig en faktura på något jag redan betalat? Jag får svaret att “det kan bli så när man reser en annan dag eller med ett annat tåg än man bokat”. Jaha. Men det har jag inte gjort. Jag har rest på den biljett jag bokat, rätt tåg, rätt vagn, rätt plats. Så varför? “Nja”, säger rösten på SJ:s kundtjänst. “Det kan bli så ibland”.

Så, vi ska finna oss i att det “kan bli så”. Oväntade räkningar för något vi redan betalat och om vi inte betalar i tid kan det bli betalningsanmärkning och sedan är eländet igång.

SJ har faktiskt skickat mig en bluffaktura. Det gick att rätta till med bortåt 45 minuter i telefon en lördagförmiddag när jag hade annat jag hellre ville göra. SJ ber inte om ursäkt, förklarar inte varför, beskriver inte vilka åtgärder som vidtas för att samma fel inte ska drabba mig igen. De säger istället “Sånt händer”. En axelryckning är vad jag får!

Om det funnits ett alternativ skulle jag genast ha valt att sluta använda SJ överhuvudtaget. Precis som jag väljer bort andra leverantörer som beter sig nonchalant mot mig som kund (vilket har hänt ibland). Men med SJ går det tyvärr inte.

Se upp för SJ! Det kan komma en bluffaktura!

PS. Har skrivit till SJ Kundombudsman. Fortsättning följer.

Som barn blev jag ofta delaktig i något som jag hoppas nutida barn också får vara med om: att lyssna till högläsning. Det var framförallt Mamma som läste för oss. Ibland, när det kom stockholmsbesök, var det vår morfar. Inte lätt komma ihåg hur gammal jag var när jag mötte En Försvunnen Värld (med alla dinosaurerna), Paddan på Paddeborg i Det susar i säven, Nag och Nagaina och Rikki-Tikki-Tavi i Djungelboken, Sard Harker i boken med samma namn, Dina och Dorinda i Det blåser på månen (och Silvertärnan… ), Lorna Doone, Joshua Slocum, Atos, Portos och gänget, Tess of the d´Urbervilles och många många andra.

En bok som vår morfar valde att högläsa ur handlade om Påskön och de egendomliga stenstoderna som finns där. Tror boken hette Aku-Aku. Thor Heyerdahl var det bestämt, om jag minns rätt. Det är några år sedan. Jag kommer att tänka på den idag, när jag ser en nyhetsflash att någon, tyvärr en nordbo, har gett sig på och skadat en av statyerna (läs här och här).

Klåfingrigt och helt utan hänsyn till skillnaden mellan hans egen och statyernas plats i mänsklighetens historia har han tjuvat en bit åt sig själv. Men han åkte dit och kanske får han sona brottet i ett chilenskt fängelse. Hur roligt är det för en ung man, som kanske inte fattade vad han gjorde? Egentligen var det rätt korkat gjort - förstod han inte riskerna för egen del?

Hur lär sig människor egentligen levnadsregler av typen “man-gör-inte-så”? Man skadar inte stenstoderna på Påskön bara för att man inte gör det! Eller hackar i en da Vinci-tavla eller hamrar sönder en Michelangeloskulptur.

Men hur får tabun av det slaget fäste inom en människa? Vad krävs för att det ska kännas så fel och förbjudet så att det får stanna vid en lockande tanke? Om en 26-åring från Finland lyckats ta sig hela vägen till den ensliga Påskön ute i Stilla Havet måste han ju ändå ha en viss kompetens och insikt om hur man tar sig fram här i tillvaron. Ändå bröt han ett tabu och förstörde det oersättliga. Varför?

(Om man tröttnar på att kontemplera den frågan finns ett trevligt alternativ här.)

Vad fascinerande att läsa om delfinen som hjälpte människorna att hjälpa två strandade valar. Det är, enligt intervjun med ett vittne, första gången en sådan händelse bevittnats av människor. Alla som vill dra skiljelinjer mellan människor och djur (och andra djur, snarare) i förmågan att känna känslor och agera moraliskt får sig nog en tankeställare.

Här och här är länkar till reportage.

Har ni sett att Vatikanen har föreslagit 7 nya dödssynder:

• Miljöförstöring
• Genmanipulation
• Knarkhandel
• Abort
• Pedofili
• Bidra till ökade klyftor mellan fattiga och rika
• Samla på sig överdrivet mycket rikedom

De gamla (högmod, girighet, avundsjuka, vrede, orenhet, glupskhet, lättja eller leda) är kvar.

Hm! Det kan bli lite svårt att leva upp till den nya standarden. De gamla dödssynderna har ju fördelen av att vi själva råder över om vi begår dem eller inte. Alla har vi väl känt oss avundsjuka nån gång, men snart kommit på att det var dumt och slutat med det. Och vrede, tja, det är väl ändå något tillfälligt. Inte ett tillstånd man befinner sig i jämt. Men de här nya blir det svårare med. Jag menar, när man handlar mat behöver man bära hem den i nånting. Och plastkassar förstör miljön. Tyvärr gör ju tygkassar det också, fick jag höra i morgon-TV i morse. Många billiga tygkassar belastas av en tämligen miljöovänlig tillverkning. Genmanipulation görs industriellt för att förbättra grödor och skördar och därmed gynna utvecklingen i de s.k. utvecklingsländerna. Abort är lagligt och vanligt lite varstans. Pedofili håller jag med om, det är verkligen en dödssynd. Knarkhandel också. Men hur ska vi kunna påverka om vi genom vårt sätt att leva bidrar till ökade klyftor mellan fattiga och rika i världen? Och vad är överdrivet mycket rikedom sett i ett globalt perspektiv? Har inte Vatikanen självt överdrivet mycket rikedom i form av konstskatter t ex?

Vet inte om kardinalerna planerar skicka ut förslaget på remiss nånstans. Men nog är det knasigt. Det allra bästa sättet att undvika att förstöra miljön är att låta bli att leva. Har de tänkt sig nånting sånt kanske??

Har blivit inspirerad att tänka på musik jag tycker om. Gabrielle skrev i sin blogg om Fredmans epistel nr 81 (Märk hur vår skugga… ) och genast sätter den igång att sjunga i mitt huvud. Vem som sjunger den därinne är osäkert, det är inte jag själv. Kanske är det Cornelis. Men, främst hör jag inom mig melodin, vacker och vemodig. Eller “vedmodig”, som jag sa när jag var liten.

Det är så märkligt och härligt med musik. Ingmar Bergman uttalade djupa tankar om musik, både i sitt omtalade Sommarprogram och vid andra tillfällen. Att musiken har en förmåga att ta sig förbi diverse filter och tala direkt till oss människor. Att den ger oss kontakt med något större utanför oss själva, utanför vår egen begränsade värld. Nånting sånt. Och det ligger mycket i det. Varför skulle människor annars vara så betagna?

Är uppmärksamheten kring Melodifestivalen ett uttryck för det? Eller handlar det mera om det allmänna intresset för kändisar? Jag vet förstås inte det. Själv har jag bara skymtat snuttat ur tv-sändningarna från tävlingen och inte känt mig lockad att höra mer.

Jag tycker om musik i allmänhet och vacker musik i synnerhet. Schuberts stråkkvintett sats 2 har många stjärnor i en tänkt rangordning. Liksom Beethovens pianotrio som brukar kallas Ärkehertigens, den långsamma satsen som inte är bara långsam utan också bryts av högt tempo och dramatik. Jag gillar Beatles och Elvis väldigt mycket också. Och mycket mycket annat.

Det speciella med musik är inte bara att den kan sjunga för sig själv inne i huvet utan också att den lika blixtsnabbt som en doft också kan väcka minnen färgade med känslor och stämningar från långt tillbaka. Just nu kom en Björn Afzeliussång för mig, den som går Du är det finaste jag vet, och jag förflyttas till en småregnig backe i en Folkets park i Blekinge för massor med år sen.

Musik hjälper i den där svåra processen att lära känna sig själv, förstå sig och bli “hel”, som det heter. Tror jag. Vad tror du?

Tjugondag Knut dansar julen ut och hejdå till den, tills nästa gång.

Under tiden finns annat att glädjas åt. Den som har lyckan att få besöka Iguazu och vistas i den omedelbara närheten till massor av vatten som kastar sig ner 80 meter får en upplevelse som aldrig glöms.

Ovan fallen breder Iguazufloden ut sig mellan den brasilianska grönfrodiga stranden och den argentinska. Här kan man vandra rakt ut över vattenytan på en gångbro som tar en alldeles intill Djävulens gap, det hål i lavaplatån där vattnet störtar rakt ned. Man blir rätt blöt i vattendimman som omger denna mest dramatiska del i det stora området som huserar världens största vattenfall. Men det gör inget. Upplevelsen av skönheten och kraften är så stark!

Och man blir stående länge och låter sig fascineras. Och blötas ner ordentligt!!

Det tar en hel dag - minst! - att se vattenfallen i Iguazu. Och då menar jag enbart den argentinska sidan. Dagen innan var vi förstås på den brasilianska där man får överblicken, men inte närheten.

Ett smycke på jordens kropp, väl värt att betrakta och uppleva på nära håll!

Att värmen är skön och solen underbar när vintermörkret ännu håller greppet därhemma är verkligen inte så dumt heller.

Och där ljusen är där är jul, där är jul…

God Jul med en hälsning från Ljushuset på Laxvägen!

En kort bloggpost. Läs Doris Lessings nobelföreläsning istället!

Datorn jobbar snabbare när man defragmenterar den. Före är bilden ett sammelsurium av olika färger, efter visas en vackert blå homogen liggande stapel, som tecken på att alla filer vilar hela och obrutna på disken.

Finns det någon självklar längtan inom oss efter en tillvaro som är som en defragmenterad hårddisk? Där allt på ytan ser likadant ut?

Kanske en väldigt långsökt bild… men den dök bara upp när jag tänkte på gårdagens Brännpunktsinlägg om samhällets strävan att sålla bort olikhet (”rensa bort icke önskvärda människor”, som det står i ingressen).

I min barndom fanns “den store Svartingen” och så var det han som var liten och blåaktig (antagligen ett hjärtfel?) och tanten (Häxan?) med låda på ryggen i raska steg uppför en backe och vidare mot skogen. Han som behövde två pallar att sitta på vid matbordet eftersom han var så fet så en inte räckte till och så att det inte funkade med en stol och ryggstöd. Och barnen på andra sidan gatan som bodde i nån sorts slum och hade något onämnbart hängande mellan näsan och överläppen…

Varför denna exposé över småstadslivet på 50-talet? Tja, kanske en illustration till min känsla av att olikhet finns och det kan vara klokt att bejaka den. Ett samhälle som inte tacksamt välkomnar och respekterar de människor som är olika som vill leva i fred med sin omgivning, det samhället är ett kyligt och hemskt fängelse. Hoppas vi inte är på väg dit!

Läs Svante Linussons debattartikel i SvD.se.

Häromdagen skrev Dagens Medicin om forskning som visat att små barn pricksäkert kan skilja mellan vem som är god och vem som inte är det. Länk till artikeln här och till originalartikeln i Nature här. Skulle förstås vilja veta mer om hur försöken gjorts och kanske mest hur urvalet av försökspersoner var. Man kan ju föreställa sig att de små barnen, som lyckades välja det goda framför det onda, förmodligen hade en trygg relation till en eller båda föräldrarna. Mycket har ju faktiskt hunnit hända i ett barns liv på den fronten, även under de första månaderna som det var frågan om här. Det väcker förstås frågan hur samma försök skulle utfalla hos små barn där anknytningen till vårdaren/föräldern varit mindre bra. Det man lyckades visa var att även riktigt små barn bedömer andra utifrån vad de iakttagit av deras handlingar. Om det saknas goda förebilder att jämföra med är det förmodligen svårt att träffa rätt, vare sig det gäller en experimentsituation eller real life. Hur kopplingen ser ut till våldstendenser, isolering, fanatism och liknande vågar jag inte spekulera i.

Imorgon börjar Svenska Läkaresällskapets riksstämma i Älvsjö och pågår resten av veckan. Två seminarier handlar om sällskapets nya rekommendationer ang. avbrytande av livsuppehållande behandling, som jag skrivit om tidigare (länk här). Ska bli intressant att ta del av, särskilt den diskussion som kan visa om fler än jag ifrågasätter delar i förslaget.

Ibland skulle det vara skönt att ha en välkalibrerad inre kompass som visade på vad som är rätt och fel. Om det nu överhuvudtaget går att påstå att ett är rätt och ett annat är fel. Vi som inte är 6 månader och sitter i en trygg famn när vi gör våra val får väl finna oss i att gå på pumpen ibland, att hamna i konflikt med andra eller att bara känna oss väldigt osäkra.

Gamla grunkor har ibland en egendomlig charm. Bruksföremål med tanke och innehåll men hopplöst omoderna. Inte alltid lätt att veta vad det skulle användas till. Man kan sucka lite över alla dessa gamla grejor. Men om man känner efter noga (mellan suckarna) så hörs en liten pingla och kommer en liten värme farande. Ett knappt hörbart budskap om omsorg och om kärlek till det Vackra Tinget.

Slöläser nyheter på webben och ser i SvD och DN att Richard Gere gör reklam för Kapp-Ahl i kommande reklamfilmer. Budskapet påstås vara att “man duger som man är“. Det låter ju bra och stämmer förstås, inte minst på den stilige och ödmjuke Richard Gere. Om vi andra duger som vi är kan vi väl ha våra gamla paltor och då skulle Kapp-Ahl få färre kunder. Men för dem som förnyar garderoben kan det kanske vara trevligt att veta att de betalar lite till Gere. En knapp i kappan? Eller två? Han är nog inte så billig.

Gere tänker förstås inte behålla gaget, det ger han till välgörenhet. Skönt att åtminstone den där knappens pris går till ett gott ändamål. Kapp-Ahl vill nog ta hand om resten, med välgörande intäkter för dem själva. De vill sälja mycket kläder och behöver tydligen Gere för det. Tycker de inte att de duger som de är, utan den draghjälpen? Själv kommer jag säkert att tycka det är kul med Gere i TV-reklamen. Men köpa kläder på Kapp-Ahl är förstås en helt annan femma.

Andra bloggar om: marknadsföring, reklam, Richard Gere, miljoner

Kul idé till ny uppfinning i Lars Rydings senaste kolumn i SvD. Välformulerat som alltid skriver han om behovet av en relationsnavigator, som visar vägen i tillvaron likt en gps-navigator gör i bilen.

Det finns en hake, förstås. Om någon lyckas uppfinna en sådan mojäng återstår ändå för oss själva att mata in målet. Och det är ofta den svåra biten. Men kanske det räcker att få en positionsangivelse?

Andra bloggar om: tillvaron, relationer, livsmål

Skillnaden mellan konstnärens verk och konstnärens person kom på tapeten genom Cordelias berättelse om sina möten med den store mästarregissören (SvD 13/8). Dagen innan skrev M-P Boëthius om samme mans nazisympatier (SvD 12/8). Och jag kan komma på fler exempel på personer med konstnärliga talanger men uppenbara skavanker i de personliga egenskaperna.

Gäller inte detta förhållande oss alla? Vi kan vara väldigt bra på något och komma att betyda mycket för andra just genom det. Och samtidigt ha sidor som är mindre rumsrena eller rent av till skada för andra i en del sammanhang.

Cordelia konstaterar att IB inte har “rätt” att förlåta sig själv för sina ungdomliga försyndelser (om jag tolkar hennes text rätt). Förlåtelsen måste komma från andra, i det här fallet från nazismens offer, enl CE. Jag tror att det ligger mycket i det. Men, samtidigt tror jag att det är kolossalt viktigt att vi människor förmår förlåta oss själva för sådant vi gjorde när vi begrep mindre än vi gör senare i livet. Om vi inte kan förlåta oss själva känner vi oss nog för evigt förtappade och usla, trots att vi kommit till klarhet och ändrat ståndpunkt. Och det är inte en bra grund att utvecklas till en bra människa. Tvärtom.

Kruxet kanske är att vi bör avstå från att skrodera om det för andra. Att förkasta djupt grundade värderingar, som styrt våra ställningstaganden, är en inre process och en del i den egna utvecklingen mot en “helare” människa. Endast genom vårt sätt att vara mot andra kan vi visa för dem och oss själva att vi utvecklats som människor och lärt oss något av våra egna misstag.

Kanske är det för mycket begärt att vi ska förvänta oss ursäkter från dem som gjorde oss illa? I yrkeslivet får man ju faktiskt stå ut med både det ena och det andra. Ingen kan ändra på någon annan och för min del kan jag tänka om människor jag mött som bemött mig dåligt att jag hoppas att de lärt sig något sedan dess. Och om människor som jag själv kan ha bemött dåligt att de kanske kan förlåta så småningom. Den egna förlåtelsen tror jag är alldeles nödvändig för att man själv ska orka vidare. Andras förlåtelse kan man hoppas på. Men knappast begära!

Andra bloggar om: förlåtelse, värderingar, personlig utveckling, ingmar bergman, nazisympatier

Idag var det boxaren Paolo Roberto som hade Sommarprogrammet. Ett bra program med trevlig musikblandning och framför allt en hel del intressant och sympatiskt prat. Om du missade det finns det på Sveriges Radios hemsida.

Paolo återgav en metafor av Livet mot slutet av sitt program. Jag vet inte om han hittat på den själv eller om den har en annan källa. Oavsett vem som skapat den förtjänar den att spridas vidare och jag återger den här så som jag minns den.

Våra liv karakteriseras av att vi försöker hålla flera bollar i luften samtidigt, närmare bestämt sex stycken: 1. Ekonomin 2. Materiella ägodelar 3. Karriär/jobb 4. Kärlek och Nära Relationer 5. Hälsa 6. Själen.
De första tre bollarna är gummibollar. Tappar vi dem i golvet studsar de, de går inte sönder och vi kan ta tag i dem igen. De sista tre är av finaste kristall. Tappar vi någon av dem går den ikras och kan endast med stor möda bli hel och fin igen.

Enligt Paolo har många av oss här i vårt moderna Sverige tappat bort den sjätte bollen helt och hållet. Jag är inte säker på att jag håller med honom. Det skrivs en hel del om andlighet, t ex på SvD Idag. Det behöver förstås inte betyda att vi klarar att jonglera just den bollen alla gånger, men inte är den väl bortglömd?

Ekonomi och jobb står det dagligen i tidningen om (t ex Leijonborgs förslag om premie till duktiga studenter, se SvD idag) och materiella ägodelar… ska vi bara inte prata om. Kärlek? Tja, dagens Prideparad är bara ett av många exempel på hur budskapet “Kärleken är störst” trumpetas fram. Även om det kan vara svårt ibland tror jag att de flesta av oss försöker leva så att vi värnar om de människor som betyder mest för oss.

Bilden av människan som försöker hålla alla dessa bollar i luften samtidigt beskriver rätt väl hur det kan vara i tillvaron, tycker jag. Det fina i Paolo Robertos beskrivning är just den stora skillnaden mellan bollar av gummi och bollar av kristall. Kanske skulle vi lite oftare låta gummibollarna studsa på egen hand en stund och koncentrera oss på de skörare för att lära oss hur de ska hanteras så vi inte riskerar tappa dem?

Andra bloggar om: Paolo Roberto, kärlek, relationer, stress, många bollar i luften, den moderna människan

På en månad hinner man med en del. Bland annat att fotografera denna okända skönhet i brasilianska Paraná.

Jobb, omsorger om familjemedlemmar, långresa, virusinfektioner, bröllop och mycket annat har prioriterats före bloggandet. Och ibland har jag funderat över om jag nånsin skulle komma att återvända till tangentbordet i just det här sammanhanget. Varför hålla på att tycka en massa saker? Det finns ju så många andra som gör.

Det skrevs en del om nedläggning av bloggar, minns jag, då i början av sommaren(t ex här). Inte ska väl jag sälla mig till den skaran som slutar blogga? Nej, inte riktigt än.

Badhus på Riddarfjärden - Nej tack! Avbryt projektet snarast. Flytta det nån annanstans i en vattenyta med mindre central belägenhet. Idén må vara god i vissa avseenden, men platsen? Helt fel!!! Läs Gabrielles blogg och denna länk till Nätverket Rädda Riddarfjärden!

Såga BMI? - Nej. Bättre använda gammalt hederligt commonsense! Flera (exempel här och här) har skrivit om att larmrapporter om ökad fetma etc hänger samman med att BMI är ett opålitligt mått och varnar för att gå på den niten. Trams, tycker jag. Det vet vi väl själva när våra ‘love handles’ börjar välla omkring över linningen mer än de borde. Själv ser jag allt fler feta omkring mig i butiker och på gatorna. Det syns mer nu på sommaren. Och jag behöver inte veta några BMI-värden för att avgöra det. Ta ansvar för hälsan och se upp vad barnen stoppar i sig! Det tycker jag verkligen! (Och planerar som bäst för att eliminera några egna onödiga kilon, så det så!)

Betyg i skolan? - Javisst! Och varför vara så rädd för det? Är det inte en riktigt ymnig källa till glädje och stärkt självkänsla att få en bekräftelse på sin prestation? Även för den som inte presterade bäst i gruppen? Var och en kan ju jämföra sig med sig själv över tiden. Framöver - i arbetslivet - kommer prestationer att värderas, alltså är det lika bra att vänja sig vid det och inse att det finns en koppling mellan satsat engagemang och den kompensation som kommer sedan i form av betyg eller lön eller bonus eller befordran osv osv.

Slut för idag. En paranablomma till, bara!

Andra bloggar om: Riddarfjärden, BMI, betyg, Brasilien

Efter ett uppehåll som blev längre än avsett är det dags att skriva i bloggen igen. Nu tänker jag först på Sommarprogrammet med skådespelaren Michael Nyqvist i förrgår. Om ni inte lyssnade på det så föreslår jag ett besök på Sveriges Radios hemsida där programmet finns.

Jag har tidigare i bloggen skrivit om matchning av embryon vid provrörsbefruktning för donation av stamceller. En invändning mot en sådan åtgärd är att det nya barnet kan få problem med sin självkänsla, när det längre fram förstår något om hur det kom till.

I sitt sommarprogram berättade Michael om när han som sexåring fick besked av sina föräldrar att han inte var deras biologiska barn. Och hur det påverkade honom att långt långt senare söka sina rötter.

Kanske inget direkt samband med frågan om självkänsla efter en provrörsbefruktning där embryot matchas för donation och barnet senare kan komma att ifrågasätta om det tillkom för sin egen skull eller för sitt syskons. Men det finns förstås ett par tydliga slutsatser: att vi människor behöver veta något om vårt ursprung för att känna oss bra med oss själva och att vi har stor potential att förstå och acceptera det som skedde i vår tillkomsthistoria, när vi så småningom fått grepp om fakta.

Jag tror att samma sak gäller för dem som tillkom som provrörsbefruktade matchade embryon också.

Det ställer en annan fråga på sin spets: hur ska man se på samkönade pars barn när de tillkommit genom konstgjord befruktning med anonym förälder? Om jag inte har alldeles fel för mig är det tillåtet med anonym spermadonation i ett av våra grannländer (kanske flera?) och det är inte ovanligt att lesbiska par skaffar barn på så sätt. Hur ska de barnen få tag i den viktiga pusselbit i sitt liv som Michael Nyqvist så beslutsamt sökte och fann?

Andra bloggar om: Michael Nyqvist, barn, självkänsla, identitet, Sommar, provrörsbefruktning

Läste Sahlins debattartikel på SvD Brännpunkt häromdagen. Den polemiserar mot regeringens förslag om vårdnadsbidrag. Skillnaden i perspektiv blir så tydlig: den ena vill ge föräldrarna ekonomiskt stöd att bestämma själva, den andra menar att pengarna styr hur människor bestämmer och att vårdnadsbidrag är en piska in i “kvinnofällan”. (Läs också Fru Bråttoms blågg).

Föreställningar om konsekvenser av en viss aktivitet styrs verkligen starkt av inre bilder av verkligheten och det egna perspektivet - snarare än genom en mer filosofisk analys ur olika synvinklar.

Tänker också på det där tv-programmet som blev så känt när statsministern utsattes för ett practical joke för lite sen. Och att practical jokes i sig själva är väldigt roliga. För den som gör det och den som står vid sidan och tittar på. Men inte för den som blir utsatt för det.

Allt hänger på perspektivet!

Hur lätt är det t ex inte att vara principiellt fördömande kring provrörsbefruktning och matchning av embryon - när man själv inte drabbas av konsekvenserna av sitt ställningstagande? (Ska inte upprepa allt om den saken, har skrivit så många ggr förut om det.)

Har människor i vår tid blivit mindre empatiska? Håller vi på att utvecklas till självbespeglande psykopater som ger fanken i hur saker uppfattas och påverkar våra medmänniskor?

Vart har medkänslan tagit vägen?

Tv spelar in i smyg när en person står i sin trädgård och någon kommer dit och beter sig som en påtänd eller psykotisk oinbjuden inkräktare (SvD och DN). Tror sjutton att man blir rädd! Efter allt som hänt med oprovocerade våldshandlingar i vårt land på senare år! (Verkar som om uppståndelsen kring TV-programmet nu sätter stopp för fortsatta inspelningar. Det var väl bra, men de kunde ju ha fattat det själva långt tidigare, tycker jag!)

Hur mycket inlevelse behövs för att fatta att det INTE är roligt för den som blir utsatt för det och tror att det är på riktigt?

Det fanns inget att vara rädd för, men rädsla är inte alltid något rationellt, säger Robert Aschberg till DN.

Nej, just det! Man spelar på människors känslor med öppna ögon, verkar det! Och har mage att prata om “moralpanik”. Skäms!

Fram för mer empati, medkänsla och uppmärksamhet på andra människors sätt att se saker! Det gäller både politiska ledare, tv-producenter och oss alla!

Andra bloggar om: perspektiv, empati, practical joke

Snabbt kastade jag mig på telefonen för att boka tid för TBE-spruta nr 3. Såg nämligen en blänkare om att de centrala lagren av vaccin är tömda. I ljuset av att fästingarna sprider sig alltmer och att det årliga antalet TBE-insjuknade har fördubblats sedan 90-talet så känns det väldigt viktigt att ha skydd mot infektionen. 40-130 per år enligt en källa, men ifjol var det 465 personer som drabbades! Och cirka 20-40% får bestående skador.

Det finns ingen behandling mot viruset… utom vaccin i förebyggande syfte. Det lär fungera bra.

Skydd mot själva fästingen får man ordna på egen hand. Lärde mig en gång att det är bra att spana in alla delar av kroppen innan man lägger sig på kvällen. Då har man chans att träffa på de små innan de bitit fast, vilket de tydligen föredrar att göra när det blir sen kväll och lite svalare.

Kanske är det också särskilt upplagt för en riktig fästingsommar, nu när vintern och våren varit så korta och milda? Experterna spår rekordår sommaren -07.

Som kandis (medicine kandidat, heter det egentligen) såg jag en gång en patient med TBE, dvs en infektion i hjärnan. Det var avskräckande på alla sätt, ändå har det dröjt till förra året innan jag kom iväg för att vaccinera mig.

Tydligen är det många som tänker på samma sätt, annars skulle väl lagren ha räckt. Hur har de det egentligen med beslutsunderlaget på SBL?

Min vårdcentral har vaccin hemma! Det finns nog gott om det lite varstans, enligt DN. Jag och många andra kan därför se fram emot att möta fienden utan fasa när både den och vi vistas barfota i gräset i sommar!

Andra bloggar om: fästingar, vaccination, sommar, TBE

Gråkall dag till ända med en avgående partiledare och en avliden president.

Gladast blev jag av att hitta artikeln om en planerad ny utomhusteater på Rosendal nästa sommar. Till skillnad från Parkteatern kommer man att få betala för biljetterna - men det gör jag nog gärna för möjligheten att få se Shakespeare (eller stavas det Shakspeare?) i ljuva omgivningar en ljum sommarkväll 2008. (Om det nu blir av… bygglov saknas visst än så länge.)

En helt annorlunda nyhet är beskedet att ultraljudsundersökning av foster tycks kunna påverka “häntheten”, fler barn blir inte högerhänta. Om det nu spelar någon roll? Det som kan vara oroande är att detta fenomen antyder att ultraljudet i så fall påverkar fostrets hjärna. Detta i kombination med 1) att ultraljudsapparaterna ger 10 ggr mer energi nuförtiden än tidigare och 2) att det börjar bli vanligt med kommersiellt erbjudna ultraljudsfoton och videofilmer att visa för släkten gör att man nu varnar för ultraljud utan medicinsk indikation, enligt Läkartidningen.

Om Shakespeare var höger- eller vänsterhänt har varit en fråga för forskarna. Det verkar som om den allmänna meningen är att han skrev med höger hand. Oavsett vilket - skriva kunde han!

I SvD skriver idag Peter Sylwan om Djävulseffekten, den psykologiska mekanism som tycks kunna generera ondskan i vem-som-helst av oss. Drivkraften är grupptrycket - vår inneboende längtan att “höra till”, att vara accepterade och en-i-gruppen. Häromdagen (19/4) skrev jag om hur viktigt det är att lyssna på den inre rösten i “magen” som säger till när något är fel. Och att våga sätta ner foten sådana gånger.

Men det är väl inte så enkelt… Ingen av oss är kanske så modig och stark när det verkligen gäller. Kanske vi alla följer med gruppen, bara för att vi så gärna vill bli sedda och uppskattade. Det är väl en sak att sitta i en vänkrets runt ett middagsbord och diskutera en fråga. Då kan åsikter brytas mot varann riskfritt. Men, när det verkligen gäller allvar, när det verkligen är en risk att ha en avvikande åsikt… hur många av oss vågar då ta steget och säga “Nej, stopp, det här är jag inte med på!”?

Tänker på skandalen i Abu-Ghraibfängelset när amerikanska soldater torterade och skändade irakiska fångar. Tänker på f.d. kommunalpolitikern som framträdde i SvD häromdagen och berättade om sin delaktighet i Motalaskandalen.

Det är lätt att stå utanför och döma. Men hur stark är man själv när det verkligen handlar om att ta risken att bli utstött och isolerad från de enda omkring en som man känner trygghet hos?

Undrar just hur stor betydelse denna psykologiska mekanism har för de människor som - inte utan framgång - här hos oss bär fram främlingsfientlighet som politisk idé?

Andra bloggar om: främlingsfientlighet, civilkurage, politik och samhälle

Två helt olika saker i dagens tidning väckte tankar om signalsystemet mellan magen och foten. Jag menar, när man känner i magen att något är fel kan man sätta ner foten.

Den ena handlar om skandalen i Motala i mitten av 90-talet. Då när flera i kommunledningen åkte dit för diverse slösaktighet med allmänna medel i form av lyxresor, välfuktade middagar med fruar osv. Idag ger SvD en bild av en av de inblandade och hans tillbakablickar.

Den andra rör ett aktuellt rättsfall där kvinnojouren i Tranås har åtalats sedan de tillsammans med skolan medverkat till att gömma barn för en pappa. En pappa som tidigare faktiskt tilldömts vårdnaden om barnen. Det här skriver SvD om både i en nyhetsartikel och en ledare.

Jag tror att de flesta av oss har en liten röst i Magen som säger till när det är dags att sätta ner Foten och säga “Stopp! Det här är fel. Så här ska det inte vara!”

Varför fungerade det inte i Motala och Tranås? Vad är det för störningar på linjen som hindrar Foten att höra när Magen ryter?

Jag tror att det handlar om grupptryck och vår inneboende längtan att höra till, att vara med de andra, att inte avvika. Det är svårt att ställa sig upp i en enig grupp och säga Nej!

Men det behövs ibland! När det gäller Motala är saken avgjord och straff avtjänade för länge sedan. När det gäller Tranås vet jag inte än vad som var rätt eller fel. Men det kan vara så att några tänkt och känt att det var fel, men hängt med ändå.

Vad kan man göra för att förhindra sånt?

Har inga bra svar. Kanske bara en uppmaning åt oss alla att Lyssna på Magen, håll Foten i beredskap och se upp för Grupptrycket!

Äntligen hittar jag DN-artikeln om den unga läkaren som utsattes för tufft bemötande av sköterskorna. Känner igen mig så väl. Av artikeln förefaller det som om läkaren arbetade vid ett litet sjukhus (inte så många ST tydligen). Själv hamnade jag på ett av landets universitetssjukhus i början av 80-talet. Med mer än ett års erfarenhet av anestesi tyckte jag att jag kunde något. Det tyckte inte sköterskorna. Det tog två månader och bemötandet var ungefär det som beskrivs av “Klara”. Tufft. Sedan blev de snällare och vi fick ett bra samarbete.

Jag glömde inte bort min erfarenhet och har nog alltid efter det, sedan jag så småningom blev senior läkare, hållit ögon och öron öppna för förekomsten av mobbing. Det är begripligt att erfarna narkossköterskor känner sig provocerade av ung doktor, som inte har lika mycket kompetens i det praktiska anestesiarbetet i början. Men det ursäktar inte ett ovänligt bemötande. Det är därför jätteviktigt att äldre läkare är på alerten, ger stöd till sina yngre kolleger och talar förstånd med de sköterskor som beter sig dumt. Mitt intryck är att det ändå har minskat med åren, det går lättare nuförtiden. Det gör mig ledsen att det överhuvudtaget förekommer fortfarande.

Tror att det är viktigt att hitta ett bra sätt att hantera svårigheterna, för de finns nog alltid där i mötet mellan en erfaren professionell sköterska och en påläst men grön ung doktor, som ska agera arbetsledare och ha medicinskt ansvar! Våga tala öppet om det. Primärt ansvar att lyfta dessa frågor finns hos cheferna, men det är nog inte ovanligt att de - som i “Klaras” berättelse - istället duckar. Trots alla ledarskapskurser är det tyvärr alltför många chefer som har mycket kvar att lära!

Andra bloggar om: läkarliv, läkare, sjukvården

Nu när Påsken snart är över och våren fått göra tillfällig halt för nattens snöfall kommer den sorgliga nyheten att sd gått om kd i den senaste opinionsmätningen, typ Hur skulle du rösta om det var val idag? Inte så muntert precis!

Samtidigt läser jag om att människan blivit allt mindre våldsbenägen (SvD).

Det är paradoxala nyheter… mänskligheten är mindre mordisk men det (fredliga) kristdemokratiska partiet får färre sympatier och det främlingsfientliga (läs: aggressiva!) sd får fler!

Man kan glädjas med forskningen som visar att mänsklighetens blodtörst tycks ha minskat. Kanske är det fysikens lagar om balans som då skapar en sådan tillströmning till det där partiet, vars åsikter tycks ha pyrt fram ur en sällsynt rutten och illa luftad lerjord?

Tillägg 11 april: Efter tips från Gabrielles blogg (tack!) kan jag komplettera med en länk till artikeln om hur våldet har minskat. Tänkvärd!

Långfredag. Man borde kanske skriva något vackert och våraktigt, men något annat föll mig in denna dag. Hörde Matteuspassionen på radio och den vackra psalmen O, Huvud blodigt sårat. Den påminde mig om när jag som litet barn (jo, man sjöng psalmer i småskolan varje dag och särskilt kring Påsk) greps av tungsinne och djupt känt medlidande med Jesus och hur sorglig just den psalmen var. Jag grät, mitt hjärta blödde för Jesus som gått ett så grymt öde till mötes.

Nog om det. Tanken som föll mig in idag var hur lätt det är att ta vara på - eller snarare exploatera - barns emotionella omedelbara ställningstaganden. Är det så det går till när unga människor, flickor och pojkar, går i döden som självmordsbombare? Därför att de som små barn en gång reagerat med blödande hjärta och den vuxna omgivningen tog vara på tillfället till taktisk hjärntvätt?

Är en sådan hantering av barn verkligen förenlig med religionen i fråga? Det är hur som helst inte särskilt sympatiskt!

Skolstart när som helst under skolåret föreslås nu på sina håll. Tja, det har väl sina fördelar. Och kanske också nackdelar.

Långt bort i tiden, på 1950-talet, gick jag med min mamma för första gången till skolan. Det var visst strax före påsk och jag var sex år, skulle fylla sju till hösten. Nu skulle jag få prova på att gå i skolan i förväg. “Fröken” hette Gunhild och var snäll. Hon visade oss ett bord i ett hörn av klassrummet. Där hade skolbarnen - som var ute på rast eller kanske slutat för dagen - byggt en modell av ett samhälle. Det var små hus och bilar och träd. Och i ett hörn stod en älg och spanade. “Fröken” sa Älllg på hälsingska, dvs med brett ä och ett fett tjockt L. Jag blev skrämd och imponerad!

Rektorn godkände och jag fick börja efter påsk, i ettan med de andra som gått hela året. Och på sommaren satt jag med skrivböcker (jodå, med lutningslinjer) och övade skrivstil! Det blev godkänt för mig att börja tvåan till hösten, några veckor innan jag blev sju år.

Inte vet jag om min skoltid blivit annorlunda om jag istället kommit samtidigt med jämnåriga. Länge förblev jag något av en udda figur i klassen och avståndet till klasskamraterna försvann först när vi kom upp i gymnasiet. Så upplevde jag det! Jag var sjutton när jag tog studenten men då spelade åldersskillnaden inte längre roll. Vilken roll den exakt spelade fram tills dess är svårt att veta. Kanske skulle känslan av utanförskap ha varit den samma även om jag fått börja i vanlig ordning?

Det var ett klokt beslut av mina föräldrar och rektorn att låta mig börja i förtid. Alternativet hade varit att tråkas ut under ett första läsår med inlärning av sådant jag redan lärt mig. Det hade jag gjort eftersom min två år äldre syster tog sig för att läsa och skriva med mig hemma, som en del i vår lek tillsammans. Och hur skulle det ha varit att komma läs- och skrivkunnig till en första klass där de flesta andra kunde mindre? Nej, det hade nog varit mycket sämre!

Med en klok individuell bedömning av barnets kunskaper, ambitioner och lust att få börja skolan så kan individuell skolstart vara en bra idé.

Och aldrig glömmer jag Älllgen!!

Det var inte roligt att förstå häromdagen att systemdisken kraschat. Som tur var hade de en liknande till bra pris hos en återförsäljare jag nöjd handlat av tidigare. Bara tråkigt att jag lät timmarna gå i väntan på den utlovade hämtleveransen eftersom det visade sig att de inte kunde hålla vad de lovat. Förlorade timmar som jag istället kunnat ägna mig åt att köpa hos någon som kunde leverera genast, för att kunna komma igång med installationer och allt.

“Jovisst, den kommer att finnas här klockan femton!” Kan man tolka det på så många sätt? Idag, när jag undrar vad de är beredda att göra för att kompensera mig (de säger nu att de kanske i bästa fall kan ha en åt mig i morgon… kanske) så får jag bara veta att det är “sånt som händer” och “vi har tusentals försändelser och ordrar varje dag”.

Aha! En utfästelse är alltså inte något man som kund (hos det företaget) ska bry sig om! Då tänker i alla fall inte jag handla där mera!

Undrar just om den försäljaren gjorde sitt bästa i företagets intresse när han låtsades som om en utfästelse bara skulle betraktas som ett av många möjliga scenarier, och kanske ett synnerligen osannolikt sådant också. Tog han ansvar för det han som försäljare måste antas “ha” ansvar för - dvs. kundkontakt och kundtillfredsställelse?? Nja…

En annan som tycktes skylla ifrån sig var “ordföranden” i gårdagens mångomtalade intervjuprogram i TV. Read the rest of this entry »

Nästa år kan fosterdiagnostik göras tillgänglig för alla gravida i Stockholm, skriver SvD. Och berättar också i ett reportage om paret som valde att fullfölja trots att provet visade Trisomi 21, Downs syndrom.

Jag associerar till Aldous Huxley och Brave New World förstås. Vart är vi egentligen på väg?

Det är en riktigt knepig fråga, detta med fosterdiagnostik i ett samhälle där rätten till fri abort sedan länge är en självklarhet. Detaljerade upplysningar om den blivande lilla människan (ja, jag vet! - det var en riktigt emotionell formulering… ) som i ökande utsträckning läggs fram för värdering och ställningstagande. Svåra beslut för det enskilda paret och “sluttande plan” för oss alla…

Det blir bara värre och värre i Zimbabwe. Var det detta som var målet när befolkningen skakade av sig kolonimakten?

De afrikanska folkens frihetskamp var något som engagerade känslomässigt när man var ung på 60-talet. Och så blir det såhär. Jag blir riktigt ledsen!

Läste Per Wästberg när jag var yngre och påverkades att känna starkt med den frihetslängtan som fanns i de koloniserade länderna. Det europeiska styret över “kolonier” verkade inte höra till den moderna tiden. Doris Lessing har också behandlat ämnet i flera böcker, även på senare år. Korruption och systematiskt förräderi mot den egna befolkningen hör till vardagsmaten. Och det tycks bara bli värre och värre.

Hoppas att EU och Sverige kan bidra till att utvecklingen vänder i Zimbabwe!

Lite underlag här och här.

Många planerar långt i förväg. Som t ex när man lämnar in intresseanmälan vid nya husbyggen flera år före det första spadtaget. För en del handlar det om att planera en bekväm och praktisk lösning för framtiden som pensionär. Villa eller lägenhet? Sverige eller spanska solkusten?

Nu börjar det bli dags att ta ställning till Jorden eller Månen? Om några år börjar de bygga, enligt SvD. Härlig pensionärstillvaro med möjligheter att flyga, spela pensionärssquash och åka berg- och dalbana.

Frågan är bara: Vill man bo på fram- eller baksidan? Från framsidan kan man betrakta sitt gamla hem från avstånd och tänka tillbaka på alla strävsamma år på Moder Jord. Utsikten från baksidan blir något helt annat. Undrar just vilket som blir populärast!

Själv tänker jag stanna på Jorden. Månen är trevlig att titta på och det är ingen dum sysselsättning när man är pensionär, tror jag.

Nu har NASA beslutat avskeda den astronaut som försökte ge sig på en kollega i nån sorts kidnappingattack, skriver DN. Samtidigt pågår debatt lite mer i skymundan om huruvida en svensk läkare, dömd för barnpornografibrott, ska få behålla legitimationen. Flera läkare har i Dagens Medicin gett sitt stöd till kollegan som dömts medan läkarnas fackförbunds ordförande fördömer och kräver deslegitimering.

Det finns både likheter och skillnader mellan dessa fall. NASA-astronauten företog sig diverse aktiviteter i akt och mening att åsamka sin rival skada - men det blev väl inte så mycket av det. NASA väljer att säga upp avtalet med astronautens arbetsgivare, som tycks vara marinen (eller vad det kan heta) med motiveringen att man (inom NASA) saknar rutiner för att hantera en situation av den här typen. Ungefär som ett avsked, alltså. Motiveringen förklaras inte närmare än så.

Läkaren i fråga har tydligen ägnat sig åt sin “hobby” i form av surfande på nätet och betittande av bilder - men inte själv varit involverad i någon aktivitet i faktisk kontakt med ett offer. På det viset liknar fallet astronautens. Det framgår i Dagens Medicin, att flera instanser har valt samma fördömande ståndpunkt som Sv Läkförb ordf, bl a tunga aktörer som Socialstyrelsen och Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd HSAN. Vad arbetsgivaren gjort vet jag inte. Nu har Regeringsrätten uttalat sig och beslutat att han får behålla legitimationen.

Det tycks handla om hur man ser på kopplingen mellan en persons omdöme och karaktär å ena sidan och lämpligheten för arbetsuppgifter å den andra. Även om själva handlingen inte har någon direkt koppling till ansvarsområdet i jobbet.

Är det rätt att döma ut en professionell person från möjligheten att utöva sitt yrke pga vad man känner till om den personens tankar? Vart leder det oss i så fall?

Det är knappast kriminellt att tänka kriminella tankar. Däremot är det kriminellt att t ex förfalska namnteckningar. Uppdrag Granskning berättade om en läkare som fuskat sig fram bl a genom det förfarandet. I det fallet saknades saklig grund att ta ifrån vederbörande legitimationen. Men här förespråkas det av bl a Soc.styr.

Var går gränsen?

Jag har inga bra svar. Tycker att det vore underbart om alla läkare var omdömesgilla personer utan avvikande böjelser eller dolda drömmar om hemligheter som de flesta av oss har svårt att acceptera! Men läkarna är väl som alla andra… “it takes all sorts”.

Hur kan man vara så tvärsäker i sitt ställningstagande som Sv Läkförb ordförande beskrivs vara??

Imorgon är det Internationella Kvinnodagen. En allmänt bra idé, tycker jag. Men jag är inte särskilt förtjust i flåshurtig feminism och känner ringa samhörighet med de tankar som förs fram av landets mest kända feminister (inga namn här men ni vet nog några…).

När jag var något yngre än vad jag är nuförtiden såg jag till att alltid ha röda strumpor den 8 mars. Oftast var det sockor i sandalerna - eller jordskor under några år - som var mina arbetsskor. En liten markering. Behövde inte mera, trots att jag arbetat i ett utpräglat mansdominerat yrke. Åtminstone var det mansdominerat då (3 av 4 kolleger var av manskön).  Lustigt nog var det inte så ovanligt att männen reagerade starkare än kvinnorna, som mest såg det som en kul grej. En del män i min arbetsmiljö på den tiden tycktes tolka min markering som utslag av något mystiskt, något obegripligt och kanske t o m hotfullt! Uttrycken för det kom i form av lite raljerande kommentarer och ifrågasättanden.

Numera är jag inte så noga med att ha röda strumpor den 8 mars. Istället kanske jag markerar på ett mer osynligt sätt, genom att ägna tankar åt jordens kvinnor och följa det som berättas i media om hur man uppmärksammar dagen därute i stora världen.

Jag är inte anhängare av den teoretiska modell som benämns könsmaktsordning! Det kanske inte ska avfärdas som struntprat, men det är inte långt ifrån. Jag tror mer på att det är andra och mer komplexa krafter bakom de skillnader som finns mellan mäns och kvinnors löner och andra villkor på arbetsmarknaden. Några av dem har koppling till de skillnader som konstituerar könet, men de flesta kan förklaras på annat sätt. Och att lägga skuld på män är ju fullständigt galet. Alla män var ju en gång små pojkar vars mödrar hade inflytande över deras värderingar. Eller???

Kanske är det bara trötthet? Min hjärna levererar ingenting att skriva om… jag som hade så många tankar jag skulle dela med mig av. Förnuftet säger mig att det är tillåtet att vara oinspirerad ibland, man måste inte jämt vara så påhittig och finurlig. Tröttheten förklarlig, okay, jag får väl vila då. Men det vore så roligt att ha nåt klyftigt att klämma hit den här tisdagkvällen. Jag får väl ställa mig framför en spegel och rita åttor i luften en stund. Kanske det hjälper??

Varför blogga om läkarrollen? Tja, säg det! Man får sina tankeställare av den här artikeln i BMJ. Read the rest of this entry »

Tågresa genom Sverige eller åtminstone en del därav. Toaletten avstängd pga att den proppats igen av papper, enligt högtalarröst redan vid start på Sthlm Central. Den andra toan i nästa vagn fungerar. Men det går inte att låsa dörren! Alltså hålla hårt i handtaget och klara sig med en hand i de s.k. bestyren. Nåja, det går att överleva. Jag kommer att tänka på resor med diverse olika bussar i Sydamerika för tjugo år sedan. Komforten är absolut bättre på X2000 men toalettillgängligheten ungefär densamma. Och utsikten avsevärt sämre!

Lektyr ombord är medhavd bok men en stund ägnas ändå åt en av kvällstidningarna som erbjuds här i Just Nu 1 klass! Här är en helsida med stackars världskändisartist som tydligen håller på att krackelera i sin själ. Var det så bra att bli så känd? Man undrar. Jag undrar också varför det är så smaskigt för kvällstidningar att frossa i det som uppenbart är en personlig tragedi. Äcklas å det gruvligaste och byter till min bok!

När jag byter tåg i Nässjö finns där två funktionärer i blå jackor som det står “Informationsvärd” på ryggen på. De lämnar perrongen i samma rulltrappa som jag och syns sedan inte till. Tre, nej fyra, personer frågar mig på den andra perrongen om tåget där är det tåg de söker. Trots att jag inte har skylt på ryggen.

Nu gick ett lågprisflygbolag i konkan och en massa människor får betala en gång till för sin resa. Lågprisbolaget hade tydligen inte återförsäkrat sina bokade resenärer hos andra. Samtidigt talas det om att man försökt rädda ekonomin genom nyemission. Kanske är det många som ser sina pengar flyga iväg den vägen också!  Undrar just om ägarna också får lätta på börsen?

Nu har jag raderat mina första inlägg i min första blogg. Tyckte nämligen att de var urtrista! Och vad ska då andra tycka. Självklart vill jag att de som läser tycker att det INTE är urtrist. Jag bryr mig om vad andra tycker. Hur skamligt är det?? - Nej, vi är nog många som tänker så.

Eftersom det har varit 50 besök på min blogg utan att någon har orkat kommentera det jag skrivit så gör jag omtag nu. Vi får väl se hur det går!

Har sett andras bloggar och beundrat flotta inspirerande tekniska finesser. Åå, när jag blir så duktig. Måste kämpa! Godnatt!