You are currently browsing the category archive for the 'Politik och samhälle' category.
Nog är det en skön känsla när man konstaterar hur många som tycker lika som man själv. Protester mot “Lex Orwell” kommer från alla möjliga håll, inte minst från borgerliga politiker ute i landet.
Nu senast läser jag prof Per Bauhns reflexioner om det stötande i att jämställa “vänner” och “fiender” på det sätt som sker genom FRA-lagens “alla-ska-med”-filosofi.
Det kommer mail från när och fjärran - nåja, inom landet i alla fall - och bland mina favoritbloggar skrivs enträget om denna sorgliga svikargärning från vår riksdag, t ex här.
Jag fick svar från några av de riksdagsmän jag mailade dagen före omröstningen i onsdags. Men det var lite platt och oengagerat. Vilket får mig att tvivla på att de tänker ducka under partipiskan en gång till, om frågan ställs på sin spets igen. Och det kanske sker??? Läs här.
Har de senaste dagarna tänkt skriva av mig min frustration över förslaget om obligatorisk arbetslöshetskassa. Men inte haft tid eftersom jag jobbat så mycket…
Jag tycker hjärtligt illa om förslaget av både principiella och personliga skäl. Jag skulle omfattas av det och risken att jag blir arbetslös är så liten så den nästan inte finns!
Man kan ju tänka att en arbetslöshetsförsäkring är som en sjukförsäkring och ska omfatta alla. Men jag tycker inte det. Sjukdom är något som händer utanför ens egen kontroll. Oftast är det så, även om en del sjukdomar har nära koppling till livsstil eller riskbeteende. Men regelverket är sådant att även den som lever hårt med sin kropp och själ - rökt hela sitt liv, druckit för mycket alkohol, stressat sönder sig i jobbet eller ägnar sig åt en skadedrabbad sport - har rätt till sjukvård inom försäkringen. Det är rätt.
Arbetslöshet kan också hända utanför ens egen kontroll. Men varaktigheten kan många av oss påverka. Kanske inte alla, dock. Därför, anser jag, är det vars och ens personliga beslut att vara medlem i a-kassa eller inte vara det. Det är bara personen själv som kan ta ställning till kostnad-nytta-relationen mellan a-kasseavgiften och risken för arbetslöshet i den egna livssituationen. Om risken finns att man blir arbetslös så länge att det hotar ens försörjning, då kan det vara värt en del att skaffa sig en ekonomisk (relativ) trygghet om det faktiskt inträffar. Hur mycket det är värt måste relateras till hur stor risken är. Det går inte att dra alla över en kam, som Littorins utredare föreslår. Det vore därför renhårigare att benämna utredningsförslaget som en ny skatt.
Gör som Linder och Rayman skriver i SvD.
Förpassa förslaget till papperskorgen eller något bortglömt arkiv!
Dödstalen som rapporteras från katastrofen i Burma har stigit hela tiden. För två dagar sedan rapporterade Röda Korset att 243 personer omkommit. Idag nämns siffran 100 000. Och man uppskattar att omkring en miljon människor har drabbats. Men också det kan vara en grov underskattning. Det lär bo cirka 24 miljoner i de delar av landet som drabbats värst av cyklonen.
Och militärjuntan ägnar sig åt att försöka rädda sitt eget skinn genom att fortsätta stänga om sig. Måtte denna förfärliga katastrof bli slutet för den!!
Stöd Röda Korsets katastrofarbete via pg 900 800-4. Märk talongen “Burma”.
Du kan också besöka Röda Korsets hemsida och skänka en gåva online: www.redcross.se
Gör det!
Läs mer här.
Det är lätt att hålla med om att kvinnor i offentlig sektor med högre utbildning ofta är dåligt betalda, men Vårdförbundets strategi kommer inte att lösa det problemet.
Så skriver DN i dagens ledare. Jag kan bara hålla med. Som jag skrev häromdagen (Hallå igen, Vårdförbundet): det verkar så omodernt att ta till strejk! Det drabbar patienterna. Senast idag skriver SvD om en pojke som väntat på hjärtoperation och hade en tid bokad, som nu har blivit struken till följd av strejken. Hela familjen har fått planera om bara för det. Vill ni verkligen att strejken ska få såna konsekvenser? (Nej, jag trodde nog inte det heller!)
Jag tror mycket mer på en annan framgångsväg, nämligen att satsa på individuell prestationsrelaterad lönesättning. Arbetsgivarna är inte ovilliga - det bevisas av att löneutvecklingen redan varit bättre än avtalen om man ser tillbaka. Det skrev jag också i min förra bloggpost om den här strejken. Men förmodligen krävs då en kulturförändring i kollektivet, nämligen att man uppmuntrar individuell framgång i löneförhandlingarna i stället för att sträva efter att alla ska ha samma. Det vore att se ansvarsfullt och långsiktigt på den här frågan.
Tidigare strejker har inte gett särskilt mycket. Varför pröva samma (dåliga) sätt en gång till? Pröva nåt nytt!! Och sluta strejka nu!
Nyheten att Ulrica Schenström tackar nej till KU:s inbjudan har kommenterats lite varstans. Intervju med den upprörde socialdemokraten Morgan Johansson i Dagens Eko etc. Och från fler håll sägs att det är unikt att göra som US valt att göra, nämligen att erbjuda sig att svara på frågorna via mail istället för på plats. Johansson säger:
Eftersom vi inte kan fråga henne direkt och sedan ställa följdfrågor, så försvåras vår granskning
Men snälla nån då! Kan ni inte visa medlidande?! Inte nog med att hon redan lagt korten på bordet och fått plikta med sitt jobb som statssekreterare. Nu vill socdem att hon ska få skämmas en gång till inför KU och alla som gillar att frottera sig i andras olycka.
Att US gjorde bort sig ordentligt när hon drack för mycket tillsammans med fel man på fel plats och vid fel tidpunkt, det har hon säkert hunnit ångra många gånger redan. Det är osunt att använda KU för att plocka politiska poäng ifall det går så personligt ut över någon som inte längre har en offentlig position. Och knappast vad den institutionen är till för. Kallhamrat, cyniskt och hårdhjärtat att begära att hon ska sitta och berätta om det offentligt.
Låt henne svara på frågor via mail istället. Det går väl att maila de fördjupande följdfrågor som det talas så mycket om och få svar direkt? Chat kanske är ännu bättre? Eller har ni ingen uppkopplad dator på KU?
Man sparkar inte på den som ligger!!!
Läs mer här.
Det har varit många besökare till min bloggpost “Hallå Vårdförbundet“. Den skrev jag nån gång förra året och den handlar om Högskoleverkets rapport som visade att flera av högskolorna inte höll måttet när det gällde sjuksköterskeutbildningen. Plötsligt är det en väldig tillströmning av besökare, som antagligen hittar dit när de ska läsa om det som är aktuellt just nu, nämligen Vårdförbundets strejk. Förmodligen blir de lite besvikna när bloggen visar sig handla om något annat och inte det aktuella de sökte efter.
Känner mig därför synnerligen manad att skriva något om strejken också.
Jag tycker inte om den! För mig känns det så “1900-tal” med en strejk av det slaget. De enda som faktiskt drabbas är patienterna. Och jag tror inte att det är sjuksköterskornas önskan. Faktum är att jag känner mig säker på att de inte vill att det ska drabba någon annan än arbetsgivaren. Men arbetsgivaren tjänar pengar på det istället. Eller sparar åtminstone en del.
Sjuksköterskestrejker har förekommit förut i syfte att påverka lönesättningen. Såvitt jag vet har det haft en marginell påverkan på det avtal som slutits efter strejken. Vad finns det för anledning att tro att det blir mer än marginellt den här gången? Och, kära sjuksköterskor, är det verkligen värt det???
Jag är vare sig ekonom eller planeringsansvarig eller chef eller arbetsgivare. Jag har bakom mig en lång tid som anställd inom landstingssfären. Det jag säger här är personliga tankar, grundade på mina föreställningar om sammanhangen. Såhär tror jag det ligger till:
Marknadskrafterna styr lönesättningen. Kakan är så stor som den är. Landstingen tjänar inte mer pengar genom att betala en personalkategori mer. Dessa pengar måste istället tas någon annanstans i systemet. Så länge det är gott om människor som söker anställning som sjuksköterskor finns det ringa anledning för arbetsgivarna att höja lönerna. När det blir svårare att få tag i personal kommer lönerna att stiga och samtidigt kommer färre tjänster att utlysas. Istället kommer arbetsuppgifter att fördelas om till personal som kostar mindre.
Sjuksköterskeyrket är attraktivt för många, säkert som följd av att det ger sin utövare så mycket tillfredsställelse i sig självt. Och trots att det är så välkänt att lönen är uschlig! Skulle det därmed vara rimligt att Vårdförbundet börjar avråda unga människor från att välja yrket för att på så sätt öka sköterskornas marknadsvärde? Knappast troligt!
Många arbetsgivare har, enligt vad man kunnat läsa i pressen, redan betalat mer i flera år än de centrala avtalen föreskrivit. Jag tror därför att det kan vara en framgångsväg att satsa på de lokala förhandlingarna i kombination med individuell lönesättning! Men jag tror inte ni gör rätt i att strejka!!!
Läs mer:
SJ har skickat mig tre blomstercheckar som kompensation för att de gjort fel, se tidigare bloggpost häromdagen. Det tog ganska precis två veckor för dem att ge besked. Jag accepterar det. Dessutom var de snabba med att besvara mitt klagomål till att börja med. Då utfäste de sig att återkomma och det gjorde de alltså också. Sammantaget ett positivt intryck och man får hoppas att de instruerar sin personal i Kundtjänst att ta kundernas missnöje på lite mer allvar än det jag mötte.
Nu väntar jag med spänning på hur en annan leverantör av tjänster ska agera, till vilken jag sänt in en förfrågan som de inte besvarat. Det handlar om SEB, en av landets största banker. Jag har ett betalkort med anknytning till dem, men är annars inte kund där. Men jag vill förstås gärna ha e-faktura och autogiro, så jag mailade en fråga hur proceduren ser ut för att få det ordnat. Omedelbart kom då ett automatiskt svarsmail med ett ärendenummer och upplysningen att de kommer att svara, men det kan dröja till nästa dag. Så här ser det ut:
“Normalt återkommer vi till dig med svar samma dag som vi går igenom inkomna e-brev (vardagar 8:30 -17:00) men vid hög arbetsbelastning eller vid sent inkommet e-brev kan du få vänta till nästa dag.”
Det kom inget svar den dagen och inte heller nästa. Faktum är att det har gått en månad utan något svar från SEB. Så jag skriver och frågar igen. Inom minuter kommer ett nytt automatsvar där de utfäster sig att svara och att det kan dröja tills nästa dag.
Nu har det gått tre dagar och inte ett livstecken. Vad har de för sig på SEB egentligen? Vill de inte ha kvar sina kortkunder?
Jaha, så ska det bli strejk bland sjuksköterskorna och andra medlemmar i Vårdförbundet. Inte så muntert! Förvånas lite över att nyheten kommenteras i så muntra ordalag av några. En strejk kan väl knappast vara något eftersträvansvärt.
Jag tycker nog - utan att vara insatt i alla detaljer - att sjuksköterskornas löner är skruttiga i relation till deras utbildning, kompetens och ansvar. Särskilt gäller det sjuksköterskor med erfarenhet. Men det är verkligen ingen nyhet och i flera nyhetsartiklar påstås att löneutvecklingen generellt varit bättre för sjuksköterskorna än inom arbetsmarknaden i övrigt. En brantare kurva uppåt från ett utgångsläge som inte var helt bra.
Undrar just hur man resonerar när man för det första väljer ett yrke som är riksbekant för klena löner, tackar ja till en anställning med erbjuden lön och sedan börjar bråka om saken. Om det nu är så dåligt, varför inte göra nåt annat i stället? - Jag kan gissa svaret. Yrket har så mycket annat att ge och sjukvården är så spridd i landet så att man har goda chanser att hitta en arbetsgivare där man bor, eller i varje fall inte så väldigt långt bort.
Jag anser att sjuksköterskorna ska avlönas efter förtjänst. Men jag tror inte att det är rätt av dem att strejka. Har svårt att se att det verkligen kommer att leda till bättre löner. Redan har löneutvecklingen varit bättre än de centrala avtalen på flera håll. Det är ju ett tydligt tecken på att arbetsgivarna faktiskt håller med om att avtalsnivåerna varit lägre än de borde! Men medlemmarna i Vårdförbundet tycks inte gilla att det blir olika löner. “Alla ska ha lika” oavsett vad arbetsgivaren har för uppfattning om värdet av ens insatser. På så sätt håller man varann nere på mattan i stället för att stödja det positiva i en stark signal att det finns en koppling mellan prestation och ersättning. Det är bakåtsträvande och kommer säkert att bidra till att lönerna fortsätter att vara lägre än de skulle kunna vara om förbundet och medlemmarna i högre utsträckning välkomnar individuell prestationsbaserad lönesättning.
De enda som riktigt drabbas av Vårdförbundets strejk är förstås patienterna. Och det har jag svårt att tro att syrrorna egentligen önskar.
Så varför strejka? Är det förbundsledningens enda sätt att skaffa sig poäng inför nästa val till förtroendeposterna? Cyniskt och krasst att låta det gå ut över vårdsökande och behövande medmänniskor!
Länk till Dagens Medicin resp e24 och DN. Och till kommentar på Vårdförbundets resp SKL:s hemsida.
Monopol har sina förtjänster. Vi kan tycka att det är praktiskt att det finns vissa tjänster här i tillvaron som garanteras genom statlig försorg. En sådan är möjligheten att åka tåg, det är ju populärt också för att det gagnar miljön i jämförelse med bil. Dessutom är det skönt att koppla av i lugn och ro under resan eller arbeta om det passar en.
En baksida av ett monopol är att man inte bryr sig så mycket om vad kunderna - eller brukarna - tycker. De får hålla till godo med det som erbjuds.
SJ har i princip inte längre monopol. Men i praktiken så finns inget annan leverantör av tågresor mellan Stockholm och den stad jag ofta reser till, fram och tillbaka över en helg. Jag har därför en stabil kundrelation med SJ. Till och med så att jag har ett kort som det står SJ på. Med det kortet kan jag resa “biljettlöst”. Det betyder att jag bokar resan på internet, betalar med ett kontokort och får biljetten kodad till mitt SJ-kort. Eller SJ Prio, som det heter. Det är praktiskt att resa biljettlöst. Särskilt praktiskt i samband med påsken, när köerna till biljettautomaterna var långa. Jag kunde gå förbi dem och direkt till tåget, där jag visade mitt Priokort och fick den biljettlösa bokningen kontrollerad.
Men några dagar senare kommer en faktura från SJ. Fakturan “avser en biljettlös resa för vilken det saknades bokning i SJs bokningssystem”. Inom 10 dagar vill de nu ha 746 kronor av mig. Eftersom jag redan har betalat min resa blir jag, för att uttrycka det milt, inte glad.
Efter väntan i telefonkö kommer jag så fram till en person på kundtjänst som efter flera turer med kontroller i systemen till slut annullerar fakturan. Varför har de skickat mig en faktura på något jag redan betalat? Jag får svaret att “det kan bli så när man reser en annan dag eller med ett annat tåg än man bokat”. Jaha. Men det har jag inte gjort. Jag har rest på den biljett jag bokat, rätt tåg, rätt vagn, rätt plats. Så varför? “Nja”, säger rösten på SJ:s kundtjänst. “Det kan bli så ibland”.
Så, vi ska finna oss i att det “kan bli så”. Oväntade räkningar för något vi redan betalat och om vi inte betalar i tid kan det bli betalningsanmärkning och sedan är eländet igång.
SJ har faktiskt skickat mig en bluffaktura. Det gick att rätta till med bortåt 45 minuter i telefon en lördagförmiddag när jag hade annat jag hellre ville göra. SJ ber inte om ursäkt, förklarar inte varför, beskriver inte vilka åtgärder som vidtas för att samma fel inte ska drabba mig igen. De säger istället “Sånt händer”. En axelryckning är vad jag får!
Om det funnits ett alternativ skulle jag genast ha valt att sluta använda SJ överhuvudtaget. Precis som jag väljer bort andra leverantörer som beter sig nonchalant mot mig som kund (vilket har hänt ibland). Men med SJ går det tyvärr inte.
Se upp för SJ! Det kan komma en bluffaktura!
PS. Har skrivit till SJ Kundombudsman. Fortsättning följer.
Häromdagen skrev jag i min blogg om Påskön med funderingar hur någon kan få för sig att vandalisera en av öns stenstoder. Nu ser jag att den lokale borgmästaren har föreslagit en riktigt handgriplig bestraffning av den unge finländske man som utförde dådet. Den som tar ett öra från en stenstaty bör själv bli av med sitt öra, säger borgmästaren i Hanga Roa enligt den här notisen i SvD
Är det rimligt? Nja, knappast i våra dagar. Lika lite som det är rätt att avrätta en person som dömts för mord, så som de gör i Kina och USA. Men det är klart, så länge de håller på med det så kanske det ligger nära till hands för Påskön att föreslå “Öra för Öra”.
Igår hörde jag en debatt mellan Frida Johanson Metso, ordförande i Liberala ungdomsförbundet, och Stefan Holm, guldmedaljerad höjdhoppare. Den handlade förstås om OS i Kina. Frida förespråkar bojkott, Stefan tror inte på det. Det var heta känslor från båda sidor, mest tydligt hos Frida som tog vara på sin debattvana och använde lite knep för att provocera sin motståndare. Stefan, som jag oftast uppfattat som en riktigt lugn typ, hade lite svårt att möta sin kontrahents retoriska debattgrepp. Du kan höra debatten här.
Men själva frågan, då? Att den kinesiska diktaturen skiter i mänskliga rättigheter är inget nytt. Men hur ska idrottsmän ställa sig till OS? Vad vore vitsen om Stefan Holm struntar i att åka dit? Själv menar han att alla OS-bojkotter hittills varit helt verkningslösa och en bojkott i Kina bara skulle leda till att de själva får glänsa och framstå som stora och starka när brist på motstånd från andra framstående idrottare öppnar för deras egna att ta medaljer. Det låter inte så fel. Motargumentet, att deltagande på något sätt legitimerar diktaturen är kanske inte alldeles fel heller. Men en bojkott skulle bara ha effekt om den stöds av flertalet länder och det vet säkert Frida J M också. Den som egentligen bär ansvar för att diktaturen i Kina får den här chansen att glänsa är förstås olympiska kommittén, som en gång bestämde sig för att ge spelen dit. De som vill tävla i olympiska spel råder inte över den saken!
Ett argument från LUF-ordföranden var att alla inklusive näringslivet och företagen borde inta tvärläge och inte ha med Kina att göra. Då inställer sig genast en annan fråga: hur många av oss tar vara på möjligheten att köpa kläder, elektronik och annat som är Made in China till ett pris som vida understiger det som skulle vara om produkterna hade producerats här, med svenska löner till dem som gör jobbet? Gissar att också Frida och andra som hetsar mot Kina-OS äger ett antal grunkor som tillverkats billigt i Kina. Och så länge hon och vi andra gärna köper det i butikerna så är det svårt att föreställa sig att företagen skulle sluta handla med Kina.
OS-kommittén har bestämt och nu gäller det att förhålla sig till det. En bra grej är förstås att göra nåt spektakulärt, som Steven Spielberg. Hoppa av ett uppmärksammat engagemang i relativt sent skede. Reinfeldt skulle kunna göra detsamma och det tycker jag han borde. Nu när människor dödas i Tibet och Kina visar sitt stålvassa ansikte i full trots mot den fria världens protester borde han ge sjutton i att resa dit. Han kan väl åka en annan gång istället? Flera kommentatorer har sagt att det är obligatoriskt att protestera när västledare gör statsbesök hos kinesiska potentater. De blir sura, enligt t ex Lars Danielsson i intervju i radion igår, men det är spel för gallerierna. De bryr sig inte.
Jag tycker Stefan Holm och alla andra duktiga idrottskvinnor och -män ska åka dit och tvåla till sina kombattanter på banan, det som är deras grej. Jag tycker att de ska passa på att visa vad de tycker om den kinesiska terrorn på det sätt de kan. Och jag tycker att alla i kretsen runt dem ska vara mycket tydliga i alla uttalanden så att ingen kan fås att tro att de är där för att de på något sätt gillar Kina.
Den olympiska kommittén ska sluta försvara sitt beslut och istället erkänna att de gjort ett misstag, be Tibet och världen om ursäkt och visa att de fattar att det visst finns koppling mellan idrott och politik. Om det inte fanns, varför skulle man då prata så mycket om OS i Berlin 1936?
Har ni sett att Vatikanen har föreslagit 7 nya dödssynder:
- Miljöförstöring
- Genmanipulation
- Knarkhandel
- Abort
- Pedofili
- Bidra till ökade klyftor mellan fattiga och rika
- Samla på sig överdrivet mycket rikedom
De gamla (högmod, girighet, avundsjuka, vrede, orenhet, glupskhet, lättja eller leda) är kvar.
Hm! Det kan bli lite svårt att leva upp till den nya standarden. De gamla dödssynderna har ju fördelen av att vi själva råder över om vi begår dem eller inte. Alla har vi väl känt oss avundsjuka nån gång, men snart kommit på att det var dumt och slutat med det. Och vrede, tja, det är väl ändå något tillfälligt. Inte ett tillstånd man befinner sig i jämt. Men de här nya blir det svårare med. Jag menar, när man handlar mat behöver man bära hem den i nånting. Och plastkassar förstör miljön. Tyvärr gör ju tygkassar det också, fick jag höra i morgon-TV i morse. Många billiga tygkassar belastas av en tämligen miljöovänlig tillverkning. Genmanipulation görs industriellt för att förbättra grödor och skördar och därmed gynna utvecklingen i de s.k. utvecklingsländerna. Abort är lagligt och vanligt lite varstans. Pedofili håller jag med om, det är verkligen en dödssynd. Knarkhandel också. Men hur ska vi kunna påverka om vi genom vårt sätt att leva bidrar till ökade klyftor mellan fattiga och rika i världen? Och vad är överdrivet mycket rikedom sett i ett globalt perspektiv? Har inte Vatikanen självt överdrivet mycket rikedom i form av konstskatter t ex?
Vet inte om kardinalerna planerar skicka ut förslaget på remiss nånstans. Men nog är det knasigt. Det allra bästa sättet att undvika att förstöra miljön är att låta bli att leva. Har de tänkt sig nånting sånt kanske??
Jag har brukat ha röda strumpor på mig varje 8 mars sen många år. Och nu står jag här utan (dvs. jag har strumpor, men de är inte alls röda). Är bortrest och har inga såna med mig. Vilken miss! Har gillat att på detta sätt manifestera Den internationella kvinnodagen, även om det kan tyckas vara ett löjligt sätt. (En del manliga kolleger blev faktiskt lite provocerade av det. Och det var ju skojigt!) Men, men… man kan ju faktiskt tänka på det ändå.
Tycker inte att det är så lätt att förstå dem som offentligt utnämner sig själva till “feminister”. Vad ÄR en feminist?? Både Schyman och Anders Borg kallar sig feminister, men menar de samma sak? Etiketter av det slaget är så mångtydiga. Därför avstår jag. Men jag tycker att det är fel att kvinnor ska ha sämre villkor än män, bara för att de är kvinnor. Om det är så att de har sämre villkor därför att de inte lika tydligt visar att de presterar lika bra, ja då får de väl försöka bli tydligare då.
Jag tror att den där “strukturella könsmaktsordningen” som alla pratar om sitter lika fast förankrad i många kvinnor som i många män. Kvinnor tror att de måste bete sig si och så för att vara “som en kvinna ska vara”. Ta bara allt det här fnuttandet med modedetaljer, märkesväskor, läppglans, tuttinuttröst, bara magar, gullighet och allt det där som man hoppades att unga kvinnor kunde lägga av redan långt borta på 60-talet. Och också gjorde, kring -68, i många fall. Men nu är det tillbaka.
Skyll inte på männen om kvinnor kommer i skymundan. De ställer sig där själva, då och då!!
Bra inlägg av av Stefan L. Holm i gårdagens Brännpunkt. Det gäller samhällets stöd för människor som drabbats av svår sorg, stöd i form av en möjlighet att inte arbeta och ändå vara försörjd under den tid som kan behövas. Efter artikeln ställs frågan nu om “sorg är sjukdom” och därmed ger rätt till “sjukskrivning”, både i SvD och av regeringens utredare Anna Hedborg. “Alla kan förstå att man inte kan arbeta omedelbart när man förlorat en nära anhörig, men det är inte säkert att sjukförsäkringen ska stå för det. Ska man verkligen kalla sorg för sjukdom?” säger hon.
Nej, det ska man inte. Men det handlar inte om det, fru Hedborg. Sjukförsäkringen ska, om jag förstått saken rätt, användas när arbetsförmågan är nedsatt eller borta till följd av sjukdom. Det har ju hänt att den utnyttjats på ett sätt som verkar ligga utanför, t ex när grupper av anställda plötsligt “sjukskrivit sig” i samband med nån konfliktsituation. När de gjorde det är det inte ofta man hört nån offentligt kritisera det sättet att missbruka försäkringen. “Ska man kalla en konfliktsituation med arbetsgivaren för sjukdom?” kan man undra. Nej, såklart inte. Men sjukförsäkringen har nog snällt betalat.
I jämförelse tycker jag att det är mycket mer rätt att faktiskt sjukskriva en person när en sorg går ut över arbetsförmågan. Att den kan göra det behöver man inte ifrågasätta. Sorgens konsekvenser för ens förmåga både när det gäller arbete och att överhuvudtaget fungera är starkast i början, när det sorgliga just har hänt. Sorgen går kanske aldrig över. Men dess effekter på ens förmåga att fungera som vanligt brukar avta med tiden.
Att halka omkull på köksgolvet är inte skäl att sjukskriva. Men om man bryter benet, och behöver sitt ben för att kunna jobba, så blir det skäl. Sorg är inte skäl att sjukskriva. Men om den påverkar en så att man inte kan jobba så blir det skäl. Behöver det vara så svårt?
Jag är övertygad om att sjukförsäkringen redan idag används för att försörja människor som skulle kunna arbeta om de var beredda att byta yrke eller flytta till en annan ort. Det är cyniskt att hävda att en svår sorgereaktion inte skulle berättiga en människa till sjukskrivning. Till skillnad från svårigheten att få jobb i vissa glesbygder - där sjukskrivningstalen är höga! - så är sorgens effekter på arbetsförmågan nästan alltid temporära.
Dessutom är det ofta så att de som kan hjälpa människor hantera en svår sorgereaktion är proffs inom hälso- och sjukvårdssystemet. Experterna på sorgereaktioner är personer som yrkesmässigt arbetar med att stödja andra i kris, t ex psykologer och terapeuter. De har såvitt jag vet inte rätt att sjukskriva. Kanske borde de få det?
Och om det finns problem med det semantiska, varför inte avsätta en del av sjukförsäkringskapitalet i en särskild “krisförsäkring”?
Statliga myndigheter finns för att “tillämpa de lagar och utföra den verksamhet som Riksdag och Regering har beslutat om”, som det står på regeringens hemsida. Det är inte lätt att förstå hur det går ihop med vad som tycks hända på Migrationsverket. Det knycks pengar för privat bruk, det festas på tjänsteresor på ett regelvidrigt sätt, det slarvas med sekretessen och man ägnar sig åt åsiktsregistrering och selektiv bestraffning. Palestinavänner är OK, Israelvänner är det inte!
Har verkligen Riksdag och Regering beslutat att det ska vara så? Och vad tycker statsrådet om saken?
Det förvånar att det här tillåts ske under nuvarande regim. Att det gjorde det i den förra är mindre förvånande! Men grundlagen ger oss rätt att tycka vad vi vill. Förekommer det grundlagsbrott på Migrationsverket??
Läs mer här: Merit Wager i SvD idag, Merit Wagers blogg, Bloggaren Dexion, Regeringens hemsida om grundlagarna
Senaste nytt på SvD är tingsrättens fängelsedom av sångaren Beltran. Två år blev det, med vittnesmål och utan teknisk bevisning. Hårda pix för en offentlig person, för vem som helst. Två år! Men förstås skönt för målsäganden att det blev en fällande dom. Man kan ju hoppas att andra 18-åringar drar lärdom och låter bli att gå till medelålders mäns hotellrum mitt i natten för att få massage.
Nu har domen inte vunnit laga kraft än och hovrätten kanske får säga sitt. Lite tidigt alltså att som några kommenterande bloggare öppna champagnen och låta skadeglädjen flöda.
Eftersom jag har varit utomlands större delen av januari gick jag miste om första avsnittet av Ternströms tv-serie om hjärtvården. Men det andra såg jag. Och OJ vad jag inte kände igen mig i dialogen mellan läkarna. Sånt där har jag aldrig varit med om under alla år. Det pratas mycket om bristande jämlikhet mellan könen. För mig har läkaryrket alltid framstått som i stort sett jämlikt. Kanske inte alldeles perfekt alla gånger, men i alla fall. (Statistiken pekar t ex på omotiverade löneskillnader mellan män och kvinnor. Men jag tillhör inte dem som drabbades av det, på den tiden jag var anställd.) Inte har jag känt mig mobbad av de manliga kollegerna nån gång. Nej, det kändes inte alls rätt i tv-filmen.
Idag skriver SvD flera artiklar på temat. Det verkar som om de könsskillnader som funnits när det gäller hur patienter har tagits emot och behandlas försvann för flera år sedan.
Man kan fundera över vad det betyder att TV sänder en film i tre avsnitt som i så hög grad verkar vara ett debattinlägg eller ett politiskt brandtal, kanske? Om fakta är fel i bakgrunden så kan ju konsekvenserna också bli fel, om nu människor fäster tilltro till den bild som ges i tv. Vilken betydelse har det att huvudrollen spelas av en person som sitter i Riksdagen och kan förväntas ha tillgång till aktuell information om hur saker och ting fungerar i samhället? Jag har sett nånstans att hennes initiativ till tv-filmen har flera år på nacken. Vad är syftet? Om det är att påverka så att saker och ting förbättras så verkar det vara ett exempel på uttrycket “slå in öppna dörrar”. Och då tappar det ju i intresse, tycker jag.
Jag gillar inte riktigt att se en så skev bild av hur samtalen förs mellan läkarna runt bordet i tv-filmen. Undrar just om det finns kolleger som känner igen sig.
Kan inte låta bli att kommentera det jag just ser i SvD.se om Mugabes utfall mot Sverige och vår statsministers reaktion att det är hedrande att räknas till Mugabes kritiker. Ja, kan bara hålla med.
Men Mugabe har starka vänner. Kina är en av supportrarna (stora pengar!) och håller honom under armarna - om jag rätt tolkar det jag läst i andra sammanhang. Därför tycker jag att EUs statsministrar nu ska enas om att rekommendera en EU-bojkott av de olympiska spelen nästa år om inte Kina tydligt tar avstånd ifrån förtrycket i Zimbabwe. Där, bäste statsminister, har du ett uppslag att bygga på om du får ordet igen i Lissabon.
Läser om (i SvD här) att tyska polisen stoppat två ungdomar från att genomföra en skolmassaker. Nyligen skedde en liknande sak i Finland. Och det var visst nåt här hos oss i vårt trygga Sverige också.
Våld mot skolkamrater och lärare tycks locka vissa (förvirrade) ungdomar. Det handlar ju inte bara om hårda ord eller slag. De här har av nån anledning tillgång till vapen som dödar eller skadar svårt. (Vem förser dem?)
Vem tar reda på bakgrunden? Varför gör de detta? Det första man slås av är tanken att de kopierar vad andra gjort före dem. Massakern i Columbine, t ex. Vad är det som får unga människor att se sådana händelser som något man ska ta efter och göra om, i sin egen närhet? Varför saknar de spärrar mot sådana handlingar?
När jag var tonåring fanns gott om optimism i världen. Åtminstone var det min upplevelse. Vad som helst var möjligt, bara man jobbade på och var duktig. Men idag verkar det vara på ett helt annat sätt.
Vilken roll spelar alla dessa katastrofhot som kablas ut mer eller mindre dagligen? När FN säger att vi står inför en katastrof för jorden, snart, i närtid… påverkar det då unga människor att verkligen tappa modet och livslusten?
Det känns så sorgligt. Världen är vad vi gör den till. Jag önskar att de istället skulle känna tilltro till sin egen förmåga att förändra. Inte ge upp! Och inte vilja döda!!
SvD » Inrikes » Allt fler lämnar kyrkan
Ser att SvD skriver om att människor går ur Svenska Kyrkan. Och bjuder in läsarna att kommentera. Det verkar vara många som har känt behov att uttrycka sig om saken. Här är mitt bidrag.
Jag gick ur Svenska Kyrkan som vuxen. Det var inte av ekonomiska skäl. Mitt skäl var att jag inte kände anledning att vara medlem där. Varför skulle jag vara det, om jag inte delade deras syn på en rad viktiga frågor? Jag blev medlem i den församlingen när jag föddes eller döptes eller nånting sånt, för länge sedan. Ingen har frågat om jag vill vara med. Däremot blev det starka reaktioner när jag gick ur. Det kom brev med halvt hotfull ton som beskrev allt jag skulle gå miste om när jag inte längre ville vara medlem. Inte helt behagligt att mottaga, kan jag försäkra. Får mig att associera…
Det finns många kristna församlingar att välja på om man vill vara medlem i en sådan. Man måste inte välja just Svenska Kyrkan. Men på något sätt har det blivit konstigare att man väljer att stå utanför än att man väljer att stanna inne. Varför det är så vet jag inte. Det är inte längre en statlig kyrka, som det var tidigare. Det är en i raden av många kyrkor/församlingar (eller vad det rätta begreppet nu kan vara).
Människor tycker om kyrkobyggnaderna och ceremonierna. Det kan jag också tycka om. Det hör till vårt kulturarv och jag går gärna in i kyrkor när jag besöker nya städer eller orter. Bröllop och begravningar passar bra i dessa lokaler, det kan man inte förneka. Men det har väldigt lite att göra med Svenska Kyrkan. Det har mer att göra med kristendomen och dess betydelse i vår kultur. Vilket är något annat.
Men, av kommentarerna på svd.se att döma förefaller det som om många förväxlar Svenska Kyrkan med kristendomen. Så kan det gå när människor vant sig vid en statlig institution sedan länge.
Många minns att en svensk minister för några år sedan utnämnde vårt västra grannland till “den sista sovjetstaten“. Idag kan vi läsa om hur illa en person kan råka ut i vårt land, på ett sätt som manar till ompekning av Rosengrens epitet till vår sida Kölen. Jag tänker på Lars Adaktussons kolumn i dagens SvD, där han beskriver konsekvenser av ett stelbent myndighetsmakeri. Den som sköter sig kan, som en direkt följd av myndigheters rutiner i deras kontakter med oss samhällsvarelser, få svårt att bevisa sin lämplighet som kreditkortsinnehavare m.m. Det är inte första gången man läser om sådant och det är varje gång lika skrämmande.
Myndigheterna är till för att tjäna oss, i den meningen att de ska verkställa demokratiskt fattade regler för hur vi ska bete oss för att samhället ska fungera och utvecklas. Men exemplen i Lars´ kolumn visar något annat, som mer liknar ett system som är till för sin egen i stället för medborgarnas skull.
Usch och fy för sådant!!
Kommer att tänka på Svea Hund, Hasse-och-Tages revy på Göta Lejon, långt bort på 70-talet. Där förekommer en scen om myndigheter och befolkning, utmålade som föräldrar och barn. Och Tage säger: “de enda som är myndiga är myndigheterna”.
Det var kanske värre då, förr! Men det är inte anständigt eller acceptabelt att personer i Sverige oförskyllt ska drabbas av betalningsanmärkningar som vidhäftar som en stämpel i pannan i flera år och för med sig en rad svårigheter! Jag tror inte det är sköna fina Norge som är den sista ni-vet-vad…
Lyssnar på nyheterna i P1 Morgon. Ett reportage handlar om ett dilemma av typen Catch 22: Två flyktingar från Afghanistan har varit tvungna att sluta arbeta, eftersom de av Migrationsverket i våras nekades uppehållstillstånd och väntar på avvisning. Då får man inte jobba. De har inte avvisats än, eftersom UNHCR avråder från att sända tillbaka flyktingar till Afghanistan. Nu kan de inte längre försörja sig själva. De har arbetat, de har betalat skatt (”6-7000 kr/månad” säger en), de talar utmärkt svenska. Staten säger: “Det är kommunernas ansvar”. SKL (Kommunförbundet) säger: “Det är kristallklart att Migrationsverket (staten) har ansvar”. En kommunföreträdare kallar det för en ‘kafkasituation’.
Studion får besök av migrationsministern, som säger att kommunen är betalningsskyldig. Skyldigheten gäller mat, dvs 70 kronor om dagen. Men resten då? Nej, när man har fått ett avvisningsbeslut så ska man ut.
Ministerns uttalanden präglas av saklighet. Han talar om reglerna och låter som en fullfjädrad tjänsteman. Intrycket är att de individuella människoödena inte berör honom överhuvudtaget. Ingen medkänsla med dilemmat att sakna försörjningsmöjlighet i vårt land i kombination med ett läge i hemlandet som gör att UNHCR avråder människor från att komma dit! Och att den svenska polisen uppenbarligen tar intryck och avvaktar med avvisningen.
Det känns obehagligt att lyssna till! Och jag tänker att somliga tror att man kan diktera verkligheten genom regler. Andra vet att det inte förhåller sig så.
Det hade varit klädsamt av ministern att åtminstone i en bisats beklaga dessa människors situation. Det gjorde han inte!
SvD: Körkortsprov kan privatiseras
SvD: Läsare: “Så dumt det kan bli”
Det är 1 1/2 månads väntetid till uppkörning för körkort. Och det motiverar åtgärder, bl a ett regeringsförslag att trafikskolorna själva ska ta hand om examinationen. Eller snarare hjälpa Vägverket, som utfärdar licensen. Trafiken skadar 22500 personer och dödar 440 personer per år (avser år 2005 enligt Statistisk årsbok 2007). Det är alltså rimligt att hävda att körkortet och fritt fram att köra bil är frågor av viss betydelse. Klokt av regeringen att intressera sig.
Men, varför är 6 veckors väntetid något att hetsa upp sig över? I sjukvården får man inte sällan vänta både 6, 12 och 36 veckor på att få hjälp med något som kan vara en mer eller mindre daglig plåga. Några av dem kanske skadats i trafiken.
Att det här och där är långa väntetider i sjukvården är förstås inte ett argument för att ungdomar ska behöva vänta på att köra upp. Det menar jag inte. Men det ger åtminstone lite proportioner i diskussionen.
Varför är det så hemskt att behöva vänta en tid? Det är väl inte dumt att hinna öva mera inför uppkörningen, särskilt med tanke på att ca 20-30 procent kuggas vid första försöket!
En och en halv månad!? “Big deal!”
De flesta av oss tycker nog att 117 857 kr är väldigt mycket pengar, särskilt om vi talar om skattade pengar. Med en skatt på 30 procent motsvarar det 168 367 kronor i bruttolön. Det tar ungefär ett år för den som har en medelinkomst i Sverige att dra in den summan. Men då måste man spara vartenda öre av lönen efter skatt. Och det är ju få som har möjligheter till det. Kanske klarar man att spara en 1/4 av lönen?? Då tar det fyra år.
Men det finns ett enklare sätt, som beskrivs i SvD idag. 3,3 miljarder kronor i obetalda studielån för 28000 personer kan efterskänkas av CSN, som upplever det alltför kostsamt och komplicerat att driva in dessa studieskulder. Det kanske inte är alldeles rättvist eftersom det gäller exklusivt dem som flyttat från Sverige (och tog skulden med sig). Tänk att få betalt för att flytta härifrån!! (Det är förstås inte klarlagt vad som händer om eller när man kommer tillbaka.)
Om man istället stannar kvar efter sin utbildning (och därmed bidrar till landets utveckling och försörjning) så gäller det att bita ihop och tjäna in pengarna. Man kan inte bara bita ihop förstås. Man måste ju svälja också. Förtreten, menar jag! Särskilt mycket oxfilé, gåslever eller annan lyxmat lär det ju inte bli.
Andra bloggar om: studielån, utlandssvenskar, CSN
SvD: Dyr sjukdom ett hinder till vård
DN: Patient med dödlig sjukdom “för dyr”
En mycket ovanlig sjukdom, en mycket dyr men effektiv medicin, en människa som hotas av svår ohälsa och för tidig död om behandlingen avbryts. Ett sjukhus med budgetbegränsningar. En ansvarsfull sjukhusdirektör.
Det är en berättelse (se länkar ovan) om en person vars hälsa hänger på fortsatt behandling med ett läkemedel som sjukhuset inte har råd att betala! Så vem ska betala? Någon ska göra det, förstås. I vårt land har vi råd att se till så att en person med behov av det slaget får dem tillgodosedda. Prioriteringsreglerna inom sjukvården anger väldigt tydligt att sådant ska prioriteras före en väldig massa annat (som kostar mer, totalt sett). Så här står det Prioriteringsgrupp I är (bl a): Vård av sjukdomar som utan behandling leder till varaktigt invalidiserande tillstånd eller för tidig död.
Det är alltså lätt att se att den här killen har rätt enligt lagen att få sin behandling. Om det krävs att andra, lägre prioriterade behov, får stå tillbaka så à la bonheur!
Kruxet gäller enbart vem som ska öppna plånboken. Men det är också enkelt. Det är landstinget som har ansvaret enligt lagen. Kära landsting ifråga! Det är bara att betala!
Andra bloggar om: sjukvård, prioriteringar, Hunters disease
Det är inte lätt att skriva något om 11 september. Men tankarna kommer förstås av sig själva och hågkomsten av den dagen 2001. Och den dagen 2003 också, förresten. Sådana dagar som finns i tydligt minne, till skillnad från en massa andra dagar. Vad jag gjorde, hur jag fick veta, vad jag kände.
Terrorangreppen på WTC och Pentagon ser ut som steget in i en ny och hårdare värld. Men när jag tänker så tillämpar jag väl bara det som vi människor så gärna gör, försöker skapa struktur för att saker ska bli begripliga. Världen är densamma och hård har den väl alltid varit, mer eller mindre för människor på olika platser. Det som idag händer med våld och hot om våld när konstnärer uttrycker sig genom att avbilda religiösa ikoner skulle väl ha hänt även för tio år sedan, om nån kommit på tanken att göra en rondellhund med koppling till Muhammed. Eller nåt liknande.
Det är förstås hedervärt att hålla fast vår frihet att tänka, säga och skriva vad vi vill (med undantag för vissa saker som står i lagen). Men det är inte säkert att det kommer att kännas lätt. I Mobergs Rid i natt får Svedjebonden lämna hus och hem för att klara att hålla fast vid sina principer och sin syn på den fria människan. Frågan är om vi ska räkna med ett liknande pris för våra ideal? Läs Sofia Nerbrands utmärkta kolumn i SvD häromdagen.
Andra bloggar om: 11 september, yttrandefrihet, terrorism, frihet
Det berättas att män och kvinnor reagerar olika när det kommer ett oväntat beslut från Dem Som Bestämmer. Män frågar: Vem har bestämt det? Kvinnor frågar: Varför har man bestämt så?
Nu tänker jag som den kvinna jag är och frågar: Varför ska Statens kulturinstitutioner betala marknadsmässiga hyror till hyresvärden Staten? Om Staten i egenskap av hyresvärd ser en kulturinstitution (t ex Ostasiatiska museet) som vilken hyresgäst som helst, vad kan man då säga om Statens sätt att värna och förvalta sådana ting som ingår i vårt kulturarv?
Hård kritik framförs idag på SvD Brännpunkt. Konsekvenserna av det obegripliga beslutet förefaller allvarsamma.
Och jag kommer att tänka på Dennis Potter´s Cold Lazarus, en otäck framtidsvision om ett kärlekslöst och hårt samhälle där allt är kommersialiserat och Kultur och Bildning borta ur bilden.
Undrar om Staten har värderat konsekvenserna av sitt beslut och hur den i så fall ser på en sådan utveckling?
Andra bloggar om: kultur, kulturförstöring, marknadskrafter
Bilden har jag fotograferat i ett tempel i Shanghai 2005. Den föreställer en arg kung.
Att begripa vad som egentligen styr människors beteenden är inte lätt. Kroppens behov av det ena och det andra är förstås en sak för sig. Men det är uppenbart att det finns väldigt olika sätt att förhålla sig till andra saker och att drivkrafterna att göra si eller så är synnerligen individuella. Exempelvis handlar dagens artikel i SvD om hur människor använder pornografi. Stor skillnad mellan pojkar och flickor i den enkät som redovisas i artikeln. Det är väl troligt att det finns en könsbundenhet i drivkrafterna just när det gäller hur man förhåller sig till sexualitet.
En annan sak är förstås vad ett samhälle önskar när det gäller människors beteenden och val. Jag har skrivit förut om rituell omskärelse av små pojkar. Samhällets ansvar för liv och hälsa kan motivera att det är tillåtet, för att undvika att det sker på ett okontrollerat sätt. Vilket är just vad som händer om det är förbjudet, visar erfarenheten.
Det räcker alltså inte att stifta lagar för att påverka vad människor faktiskt gör.
Nu är det på tapeten att införa förbud för vissa dömda brottslingar att läsa pornografi. Det har också sagts att det ska bli förbjudet att avsiktligt se på vissa pornografiska bilder på internet (barnpornografi). Hittills gäller förbudet (om jag har fattat saken rätt) innehav, inte ett enstaka besök på en sajt. Men förslaget innebär att man petar i yttrandefriheten! Och det är illa, om vi vill fortsätta att ha ett öppet och demokratiskt samhälle. Läs mer i dagens ledare i SvD.
Jag tror att det är viktigt att se att staten inte ensam har ansvar för hur vi beter oss. Vi har själva också ansvar att bidra till upprätthålla normer och det i en ständig diskussion om vad som är moraliskt rätt eller fel. Här skiftar ju uppfattningarna kolossalt men en fri diskussion om dessa ting måste vara bättre än att staten bestämmer och straffar. Gränsen mellan vad som ska lagstiftas om och vad vi själva ska ta ansvar för måste också alltid diskuteras.
Jag föredrar ett “fritt samhälle” före ett där allting är reglerat i lagar, som människor i många fall ändå inte kommer att följa. Ju fler uddlösa lagar, desto mindre trovärdighet! Beteenden som i vår kultur anses moraliskt fel påverkas nog bäst med upplysning, öppen debatt och ibland terapi i det individuella fallet.
I den bästa av världar skulle våra makthavare vara de visaste personerna, alla skulle följa deras lagar och ingen skulle bete sig på ett sätt som skapade skamkänslor, bröt ned personen eller skadade andra. Men vi lever inte i en sådan värld!
Andra bloggar om: yttrandefrihet, lagstiftning, moral
Enligt ett regeringsbeslut ska sjukvårdens ersättningssystem utvecklas. Som ett led i det kommer 2 pilotprojekt att testa P4P - Payment for Performance. Det innebär att en bonus kopplas till ett prestationsmål. Den som når målet - t ex en mottagning - får mer pengar. Målen formuleras i termer av medicinska resultat och betonar kvalitet, snarare än kvantitet. Det är ett sätt att styra sjukvård så att den blir effektivare, dvs bättre på att ge god och säker vård.
Givetvis har man lånat idén från USA och England. Enligt Läkartidningen tycks det dock inte finnas några säkra belägg för att det faktiskt blir bättre. Möjligen dyrare.
I Sverige planeras pilotprojekt i Skåne resp Mälardalen. Det ska bli intressant att följa vad som kommer ut av det. En distriktsläkare, som liksom jag läst artikeln i LT, gör reflektionen i en kommentar till denna, att det enda som säkert kan förbättra vården är att plocka bort alla politiker och tjänstemän som försöker styra den. Vem ska då styra vården? undrar jag. Läkarna? Jag känner mig inte lika säker som vederbörande distriktsläkare. Läkarnas inflytande är inte så litet idag och alla vet att det finns mycket som inte fungerar riktigt bra. T ex ringer SKL:s varningsklockor för risken att kvinnor systematiskt behandlas med lägre prioritet än män (DN 31/8).
Personligen tror jag det är vettigt att skapa en närmare koppling mellan verksamhet och ekonomi. Därför ska det bli spännande att se hur projekten utfaller.
En helt annan sak, som också blir spännande, är när vi i framtiden (hoppas det inte dröjer länge!) kan se en öppen redovisning av medicinska resultat, väntetider och andra kvalitetsmått på nätet för de mottagningar och sjukhus vi är beroende av! Hörde nyligen att ortopedkliniken på Huddinge har ett års väntetid för undersökning av en remitterad anförvant. Ett år! Och inte hade de godheten att informera henne om vårdgaranti och rätten att söka vård i annat landsting. Den kunskapen fick hon skaffa sig själv och ordna hjälp via landstingets kansli för vårdgarantifrågor.
92 procent av dem som söker ersättning för vård utomlands får sin ansökan beviljad enligt SvD. Mycket av det är tandvård, men för dem som söker sjukvård i utlandet (ca 40% av beviljade ansökningar) påstås motivet oftast vara de långa väntetiderna i Sverige. Vi måste bli effektivare! och jag tror knappast det kan ske utan politiska krafttag och proffsiga tjänstemän.
Andra bloggar om: sjukvård, vårdkvalitet, patientsäkerhet, styrning av sjukvård
Kan inte låta bli att imponeras när jag läser DN-artikeln om Percy Barneviks nya liv. Efter att ha avgått (avsatts kanske) med buller och bång, skandal och skam målad i girigbukiga färger har han engagerat sig i ett biståndsprojekt för att hjälpa andra till ett rikare liv. Och därmed också sig själv. Och han satsar egna pengar, mycket pengar (E24.se 1/6).
En självpåtagen samhällstjänst som botgöring för begångna synder? Själv säger han enligt DN att “det är det största jag gjort”.
1,3 miljoner nya jobb i Indien var 5-årsmålet. Det nås kanske redan på 4 år. Och Afrika står näst på tur.
Dags att förlåta och ära en person som så tydligt visar att han vill och kan mer än bara berika sig själv. En avsatt minister har redan följt det goda exemplet (se E2.se 6/7). Något för strandvägsdirektörerna att ta efter?
Andra bloggar om: Percy Barnevik, företagsledare, girighet, rikedom, bistånd
Lyssnar på Studio Ett i P1 där en fd högt uppsatt regeringstjänsteman intervjuas om sin kommande bok. Nu vill han ge sin egen bild av vad han gjorde och inte gjorde under tsunamikatastrofen. Hans trovärdighet ifrågasattes under lång tid av media, men inte bara där. Också högt uppsatta jurister med full insyn i alla uppgifter hade svårt att uttrycka tilltro. Vad de flesta i befolkningen tror och tänker är svårt att veta.
Kanske finns nu en stark längtan hos många bokläsare att ta del av hans egen beskrivning, för att därmed kanske komma sanningen närmare? (Om det nu är tänkbart, eftersom förf är identisk med den vars trovärdighet bedömts - hur säger man? - “otillräcklig”.) Rusning till boklådorna. Klirr, klirr i kassan.
Han har givetvis rätt att skriva för att tjäna på det och vi andra har rätt att avstå från att köpa. Jag kommer förmodligen att avstå. Det är orätt om en person i förtroendeställning först för människor bakom ljuset och sedan dessutom tjänar pengar på det. För att den f.d. statssekreteraren ska undgå misstankar om någonting sådant föreslår jag därför att han snarast deklarerar att allt överskott av bokförsäljningen oavkortat kommer att skänkas till tsunamins offer. I så fall kan det finnas åtminstone ett gott skäl att köpa boken.
Andra bloggar om: Lars Danielsson, tsunami, trovärdighet, girighet
Ett försvar för att det ska vara inte bara tillåtet utan även påbjudet för den offentliga sjukvården att utföra omskärelser på små pojkar är att det kan vara ett sätt att skydda dem mot de oskickliga och farliga ingrepp de annars skulle utsättas för. Med stor risk för allvarligare konsekvenser än enbart själva stympningen i sig (som är illa nog). Jag har fört fram detta i tidigare inlägg om omskärelser.
Att som barnläkaren Bengt Björkstén i SvD igår försvara ingreppet med argumenten 1. att ritualen är central inom vissa religioner samt 2. att det inte rör sig om en stympning… det är något helt annat. Jag håller inte med!
Så här skriver kirurgen Dan Holmlund i sin debattartikel Manlig omskärelse inte medicinskt motiverad, Läkartidningen 2007-04-12.
Inom all medicinsk verksamhet anses det bättre att förebygga skada än att ingripa när skadan väl är skedd. Skadorna efter omskärelse är omfattande: död, partiell penisampuation, skador på meatus urethrae, strikturer, psykiska skador hos barnet och modern. Oavsett vem som utför ingreppet kommer det att leda till komplikationer, men sterilitet och anestesi bör vara minimikrav.
Det går inte att blunda för detta globala medicinska och kirurgiska problem, som drabbar miljoner pojkar i framför allt judiska och muslimska familjer.
Det finns starka påtryckargrupper som vill förbjuda – kriminalisera – ingreppet. Starka religiösa ledare är emot detta och söker därför stöd i bl a vår syn på religionsfriheten. Många icke-bokstavstroende judar och muslimer synes dock svikta. Endast ca 40 procent av judiska gossebarn omskärs idag.
Om ingreppet kriminaliseras riskerar vi att få samma problem som med de kriminella aborterna, och dit vill vi inte komma. Då förefaller det rimligare att satsa på att informera om komplikationsriskerna och om att även små barn känner och upplever smärta.
Synen på ritualer kan alltså förändras. Om medicinsk indikation saknas är det läkares plikt att bidra till att påverka attityder på det sätt som uppenbarligen sker i judiska familjer. Särskilt viktig är denna läkarplikt när det gäller små barn, vars föräldrar kanske inte alls alltid förstår vad som faktiskt är bäst för barnet men ändå har makt (och “rätt”) att bestämma. Mycket bättre vore om varje person får bestämma för sig själv.
Skillnader i förekomst av vissa sjukdomar hos vuxna män räcker inte som argument att utföra ingrepp innan barnet är så stort att han kan bestämma själv. Det finns fler sätt att undvika sjukdomar av detta slag.
Det enda jag håller med Björkstén om är att ingreppet ska utföras på ett medicinskt säkert sätt - om det alls måste ske. Därför kan jag ge stöd åt dem som förespråkar att landstingen ska erbjuda det. Men bara under en övergångstid, tills föräldrarnas attityder har förändrats och de låter barnen bestämma själva!
Andra bloggar om: omskärelser, ritualer, patientsäkerhet
Barnkirurgen Peder Drott skriver idag på SvD Brännpunkt om rituell omskärelse av små pojkar. I debattartikeln drivs tesen att det är principiellt fel och inget för sjukvården att hålla på med. Nej, det kan man ju hålla med om.
Samtidigt finns argumentet att om inte den offentliga sjukvården sysslar med detta så kommer fler pojkar att bli utsatta för ingreppet under mindre säkra betingelser.
Frågan är vilket som ger små gossars penis det bästa skyddet. Att ta ansvar för en säkert utförd omskärelse och samtidigt försöka påverka attityder för att få föräldrar att sluta upp med den här traditionen? Eller att förbjuda sjukvården att syssla med detta och därmed lämna de små att utsättas för klumpigt utförda ingrepp?
Det finns faktiskt argument för det förstnämnda förhållningssättet. Några av dem kan återfinnas via mina tidigare inlägg om omskärelser här.
Andra bloggar om: rituell omskärelse, sjukvården, patientsäkerhet
Råkar använda ett latinskt citat igen, nu för att filosofera en smula kring abortdebatten. Hätska inlägg i diverse bloggar har följt på artiklar och svarsartiklar i SvD Brännpunkt (5/8: Inlägg 12/8: Inlägg + Svar direkt 16/8: Inlägg, Svar).
Ut desint vires, tamen est laudanta voluntas. (Om förmågan saknas ska man ändå lovorda den goda viljan). Om det är omöjligt att komma överens om vad en abort är, kan man ändå med lite god vilja göra ett försök att lyssna och försöka förstå argumenten!
Finns en “god vilja” till förståelse av motståndarens värdering och ställningstaganden i abortdebattörernas hjärtan och hjärnor? Det är så starka ord hos somliga, inte minst hos en del bloggare och bloggkommentatorer!
Varför inte en gång för alla fastslå att debatten präglas av mycket olika syn på vad en abort faktiskt är. Å ena sidan (hos “abortförespråkarna”) avlägsnandet av något ur kvinnans kropp. Ett något, som kvinnan inte önskar ha kvar i sin kropp. Å andra sidan (hos “abortmotståndarna”) utsläckandet av ett liv. Ett liv som saknar egen röst att hävda sin rätt att leva.
Det kommer aldrig att bli lugn och konsensus i uppfattningen/förståelsen av en aborts betydelse. Varför inte dämpa tonen, lyssna och försöka förstå argumenten? Acceptera att man har olika värderingar och tillåta andra att se annorlunda på denna svåra fråga.
Och man kan i alla läger reflektera kring frågan om 35 000 aborter verkligen är nödvändiga i ett land med upplyst befolkning, god tillgång på preventivmedel och ett födslotal på ca 100 000 per år??
Mina tidigare inlägg i abortdebatten här.
Andra bloggar om: abort, värderingar
Skillnaden mellan konstnärens verk och konstnärens person kom på tapeten genom Cordelias berättelse om sina möten med den store mästarregissören (SvD 13/8). Dagen innan skrev M-P Boëthius om samme mans nazisympatier (SvD 12/8). Och jag kan komma på fler exempel på personer med konstnärliga talanger men uppenbara skavanker i de personliga egenskaperna.
Gäller inte detta förhållande oss alla? Vi kan vara väldigt bra på något och komma att betyda mycket för andra just genom det. Och samtidigt ha sidor som är mindre rumsrena eller rent av till skada för andra i en del sammanhang.
Cordelia konstaterar att IB inte har “rätt” att förlåta sig själv för sina ungdomliga försyndelser (om jag tolkar hennes text rätt). Förlåtelsen måste komma från andra, i det här fallet från nazismens offer, enl CE. Jag tror att det ligger mycket i det. Men, samtidigt tror jag att det är kolossalt viktigt att vi människor förmår förlåta oss själva för sådant vi gjorde när vi begrep mindre än vi gör senare i livet. Om vi inte kan förlåta oss själva känner vi oss nog för evigt förtappade och usla, trots att vi kommit till klarhet och ändrat ståndpunkt. Och det är inte en bra grund att utvecklas till en bra människa. Tvärtom.
Kruxet kanske är att vi bör avstå från att skrodera om det för andra. Att förkasta djupt grundade värderingar, som styrt våra ställningstaganden, är en inre process och en del i den egna utvecklingen mot en “helare” människa. Endast genom vårt sätt att vara mot andra kan vi visa för dem och oss själva att vi utvecklats som människor och lärt oss något av våra egna misstag.
Kanske är det för mycket begärt att vi ska förvänta oss ursäkter från dem som gjorde oss illa? I yrkeslivet får man ju faktiskt stå ut med både det ena och det andra. Ingen kan ändra på någon annan och för min del kan jag tänka om människor jag mött som bemött mig dåligt att jag hoppas att de lärt sig något sedan dess. Och om människor som jag själv kan ha bemött dåligt att de kanske kan förlåta så småningom. Den egna förlåtelsen tror jag är alldeles nödvändig för att man själv ska orka vidare. Andras förlåtelse kan man hoppas på. Men knappast begära!
Andra bloggar om: förlåtelse, värderingar, personlig utveckling, ingmar bergman, nazisympatier
När vi nu bytt sida finns det stora möjligheter för breda lösningar som bryter blockpolitiken. (SvD 9/7)
Vadå “bryter blockpolitiken”?? De två moderaterna i Sundbyberg, som plötsligt gick över blockgränsen till socialdemokraterna har ett svårbegripligt resonemang. Vad menar de egentligen med att deras byte av block skulle kunna bidra till att bryta blockpolitiken? Menar de att det i framtiden ska vara ett sätt att åstadkomma pragmatiska lösningar att några folkvalda byter sida så att det block hamnar i majoritet som för stunden tycks ha den bästa organisationen eller det bäst trimmade ledarskapet? Konstigt!
Att man kan (och också har rätt att) byta åsikt är väl självklart! Men att byta från (m) till (s) är inte ett byte av ståndpunkt i en enskild fråga. Det är att uttrycka stöd för en mycket annorlunda syn på fundamentala värden än den värdegrund som motiverade väljarna att rösta fram dem. Människosynen, synen på samhällets ansvar, synen på kollektivet versus individen!
Att “bryta blockpolitiken” innebär, som jag ser det, att man samarbetar över blockgränsen. Inte snedsteppar över och byter till motståndarlagets tröja. Den enda förklaringen är väl att de två är och har varit socialdemokrater innerst inne hela tiden?!
Där fick ni fikon, ni sundbybergare som satsade er röst på dem….
Andra bloggar om: Sundbyberg, moderaterna, socialdemokraterna, kommunalpolitik, fikon
SvD: Kanske hade utskällda Winberg rätt om män
Nej men hu då! Så illa kan det väl ändå inte vara!?
För min del tycker jag det är mycket illa när människors liv styrs av annat än deras egna val när det gäller sådant som går att välja. (En del styr ju ingen över.) Var och en måste själv få göra sina egna prioriteringar i livet så långt det är möjligt.
Jämställdhet mellan man och kvinna handlar både om värderingar/attityder och lagstiftning. Lag och regler ska ge förutsättning för fritt val, inte diktera tvingande val!
Kvinnan måste ha rätt att välja att skaffa barn med en man som inte vill ta ut sin pappaledighet. Om hon hellre vill ha barn med någon som vill det så kan hon ju se till att göra det!
Andra bloggar om: jämställdhet, pappaledighet, att styra sitt liv
Läser dagens Brännpunkt i SvD om strängare straff vid s.k. “hatbrott”. Våldsbrott döms hårdare när motivet är kopplat till offrets grupptillhörighet. Åklagaren Alhem försvarar detta med argumentet att vissa individer behöver starkare skydd än andra.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker men rent instinktivt känns det fel, tycker jag. Jag trodde att det var den kriminella handlingen som var kriminell, inte den kriminella tanken.
När vi var barn planerade vi (bara på skoj) att lägga surströmmingar under ett grannhus i syfte att skrämma bort dem som bodde där, eftersom vi tyckte att de inkräktade på vårt lekområde. Jag kan tänka samma eller liknande tankar som vuxen och tycker att jag har rätt till det, så länge jag inte vidtar någon konkret åtgärd.
Att tänka mordiska tankar eller att hävda att man ska sälja fångar till sadister för att plåga dem (se kommentarer till mitt föregående inlägg) kan knappast vara kriminellt, eller hur?
Jag tror det är viktigt att skilja på tanke och handling i bedömning av vad som är brottsligt och vad som är tillåtet i en kultur där yttrandefrihet och religionsfrihet påstås råda.
Andra bloggar om: yttrandefrihet, hatbrott
För många år sedan hade Pekka Langer och hans fru ett myspysigt radioprogram tillsammans där de uppmanade oss alla till kärvänliga kontakter med sin slogan “Krrrama OM varandra!”
Det där ska man nog passa sig för i dessa dagar. Stafylokocker av den mest illasinnade typen sprids via hudkontakter och den s.k. sjukhussjukan är nu en smittorisk var som helst i samhället, inte bara på sjukhus. Artikel om saken i SvD och DN 26/7.
MRSA - en akronym vars betydelse kan bli att vi måste börja använda skyddshandskar när vi går och handlar, tar bussen till jobbet eller hälsar på hos gamla vänner??
Gräslig nyhet, den om de oskyldigt dömda som kunde ha friats om FBI inte valt att helt cyniskt låta dem sitta i finkan. Livet ut för två av dem. För de andra nu frihet (efter 33 resp 29 år i fängelse!) och pengar som kompensation. På FBI visste man att männen inte var skyldiga till det mord de dömts för. Men man ville skydda en informatör och tog därför beslut att knipa käft om vad man visste. Med argumentet att det är skillnad på det federala och det delstatliga. Läs artikeln i SvD eller DN!
Cyniskt! är det minsta man kan säga. Och inte kan pengar kompensera. Särskilt inte för de två som hann dö innan saken reddes ut.
Jag kommer att tänka på det här med det personliga ansvaret. Någon eller några inom FBI har vetat sanningen. Individer inom organisationen har med öppna ögon tillåtit att deras medmänniskors liv förstördes. Hur orkar de leva med det moraliska brottet? Och vilket straff ska de ha? De borde väl nu sättas i fängelse på vatten och bröd resten av sina liv?
Men enligt nyhetsartikelns beskrivning så talar man inte i sådana termer. Istället läggs ansvaret på FBI och på staten.
Jag tycker det är orimligt att man ska kunna gömma sig bakom en anonym gigantisk organisation när man medvetet sabbat livet för flera “fellow americans”. Det borde ha funnits ett annat sätt! Det är inte - menar jag - ett amerikanskt fenomen. Det skulle ha kunnat hända nästan var som helst. Det moraliska dilemmat och den moraliska skulden är så stor så ingen orkar riktigt med att ta tag i den. Istället slätar man över, betalar ut mer än 100 miljoner dollar och tror att allt är OK! Fegt och ynkligt!!
Andra bloggar om: FBI, moraliskt ansvar, oskyldigt dömd
På en månad hinner man med en del. Bland annat att fotografera denna okända skönhet i brasilianska Paraná.
Jobb, omsorger om familjemedlemmar, långresa, virusinfektioner, bröllop och mycket annat har prioriterats före bloggandet. Och ibland har jag funderat över om jag nånsin skulle komma att återvända till tangentbordet i just det här sammanhanget. Varför hålla på att tycka en massa saker? Det finns ju så många andra som gör.
Det skrevs en del om nedläggning av bloggar, minns jag, då i början av sommaren(t ex här). Inte ska väl jag sälla mig till den skaran som slutar blogga? Nej, inte riktigt än.
Badhus på Riddarfjärden - Nej tack! Avbryt projektet snarast. Flytta det nån annanstans i en vattenyta med mindre central belägenhet. Idén må vara god i vissa avseenden, men platsen? Helt fel!!! Läs Gabrielles blogg och denna länk till Nätverket Rädda Riddarfjärden!
Såga BMI? - Nej. Bättre använda gammalt hederligt commonsense! Flera (exempel här och här) har skrivit om att larmrapporter om ökad fetma etc hänger samman med att BMI är ett opålitligt mått och varnar för att gå på den niten. Trams, tycker jag. Det vet vi väl själva när våra ‘love handles’ börjar välla omkring över linningen mer än de borde. Själv ser jag allt fler feta omkring mig i butiker och på gatorna. Det syns mer nu på sommaren. Och jag behöver inte veta några BMI-värden för att avgöra det. Ta ansvar för hälsan och se upp vad barnen stoppar i sig! Det tycker jag verkligen! (Och planerar som bäst för att eliminera några egna onödiga kilon, så det så!)
Betyg i skolan? - Javisst! Och varför vara så rädd för det? Är det inte en riktigt ymnig källa till glädje och stärkt självkänsla att få en bekräftelse på sin prestation? Även för den som inte presterade bäst i gruppen? Var och en kan ju jämföra sig med sig själv över tiden. Framöver - i arbetslivet - kommer prestationer att värderas, alltså är det lika bra att vänja sig vid det och inse att det finns en koppling mellan satsat engagemang och den kompensation som kommer sedan i form av betyg eller lön eller bonus eller befordran osv osv.
Slut för idag. En paranablomma till, bara!
Andra bloggar om: Riddarfjärden, BMI, betyg, Brasilien
Oj, vad jag inte har tid att skriva i min blogg just nu. Men jag hoppas det blir bättre längre fram. Måste bara komplettera min följetong om “Nyttiga barn” med en liten kommentar, sedan jag läste Cordelias kolumn i torsdags. Funderar över vad det är som gör att man känner sig älskad och välkommen till livet. Cordelia oroar sig för att barn som föds med provrörsbefruktning och matchning för att kunna donera blodstamceller till sjukt syskon kan uppleva att de inte kom till för sin egen skull. Och att det kan skada känsla av egenvärde.
Jag undrar om det är så. Det kan förstås vara det. Och det är en invändning som sagts förut i debatten, först av den barnläkare som startade det hela tidigare i våras med en artikel på DN Debatt 20/3. Om det verkligen blir en sådan konsekvens, tror jag också att man verkligen måste väga risker mot nytta på ett annat sätt än jag givit uttryck för tidigare i bloggposterna om denna sak. (Länkar finns i denna.)
Men, jag tror faktiskt inte riktigt på det. Varför skulle just den drivkraften till barnalstrandet påverka en människa så negativt? Hur många av oss vet egentligen något om varför vi kom till? Bekymrar vi oss mycket om det? Vi finns. Viktigare för vår känsla av egenvärde kanske är hur vi blir bemötta och “bekräftade” av vår närmaste omgivning under uppväxt och mödosam vandring mot mognad till vuxna harmoniska trygga varelser.
Och finns det inte en hel hord av personer som kom till som “kärleksbarn” men blev utan det de behövde under uppväxten och lever med trasiga själar? Utan att känna sig så bra som man borde göra om man blev till för att det var en massa kärlek och inget annat som satte fart på feromoner och hormoner hos föräldrarna?
Tja, inte vet jag. Man kan spekulera. Kanske går det att forska lite närmare om vad det är som gör att vi känner oss bra. Och komplettera den försiktiga attityden till matchning av embryon med lite fakta som uppmärksammar den här sidan av saken också.
Andra bloggar om: matchning av embryon, provrörsbefruktning, självkänsla, människovärde
Läste Sahlins debattartikel på SvD Brännpunkt häromdagen. Den polemiserar mot regeringens förslag om vårdnadsbidrag. Skillnaden i perspektiv blir så tydlig: den ena vill ge föräldrarna ekonomiskt stöd att bestämma själva, den andra menar att pengarna styr hur människor bestämmer och att vårdnadsbidrag är en piska in i “kvinnofällan”. (Läs också Fru Bråttoms blågg).
Föreställningar om konsekvenser av en viss aktivitet styrs verkligen starkt av inre bilder av verkligheten och det egna perspektivet - snarare än genom en mer filosofisk analys ur olika synvinklar.
Tänker också på det där tv-programmet som blev så känt när statsministern utsattes för ett practical joke för lite sen. Och att practical jokes i sig själva är väldigt roliga. För den som gör det och den som står vid sidan och tittar på. Men inte för den som blir utsatt för det.
Allt hänger på perspektivet!
Hur lätt är det t ex inte att vara principiellt fördömande kring provrörsbefruktning och matchning av embryon - när man själv inte drabbas av konsekvenserna av sitt ställningstagande?