En okänd sopran i P2 tar sats i ett stycke ur Turandot. Okänd för mig just i stunden, ska jag säga. Försöker höra vem hon är. Det är lite av en sport att försöka känna igen röster, tycker jag. Ibland har jag rätt. Den här gången tänker jag först Birgit Nilsson, sen Anna Netrebko, som har nånting i rösten som påminner om Birgit. Det är nog Netrebko… Men så kommer mannen. Det är Calaf, den unge mannen som i operan så småningom ska lyckas med vad ingen annan gjort. Och rädda livhanken. Samt ha en hälsosam inverkan på prinsessans kärleksliv. Calaf låter som Jussi Björling. Jag blir lite sur för mig själv. Här ska inte nån komma och låta som Jussi. Vem är han? Det visar sig att det är Jussi. Och Renata Tibaldi.

Elisabeth Söderström hörde jag en gång på stockholmsoperan. Den underbart vackra arian som grevinnan sjunger i Figaros bröllop, hon sitter där i vit peruk och hennes röst är som renaste kristall. Oförglömligt! Läser att hon framträdde på Met för tio år sedan. Då var hon alltså 72 år. Inte dåligt.

Det är härligt att rösterna bevaras så att vi kan njuta av dem också när personen inte längre finns ibland oss. Och vilken nåd det är att de har skänkt oss det, alla dessa hårt arbetande sångare som strävat och slitit och offrat mycket för att uppnå sina mål. Tack Elisabeth, Jussi och alla andra.

Nej, det har verkligen gått trögt med bloggandet den här hösten. Och jag som hade ambitionen att komma igång igen, skriva här och få lite synpunkter och sådär. Men, men… det ville sig liksom inte.
Det spelar ingen roll vad man tänker, det viktiga är att göra det. Och nåt som behövde göras var att ta in blommorna från balkongen. Dom kan ju inte stå där sen när jag ska rigga mina adventsprydnader, en ljusslinga till grannarnas och förbipasserandes glädje (hoppas jag). Och min, förstås. Nej, ner i källarn med dom!
Men usch, vad motigt! Då bekräftar själva handlingen det trista faktum att sommaren faktiskt är slut. Jag får lov att inse att jag mot alla odds (minst sagt, hm!) har försökt att låtsas som om det inte var november och mörker och allt det där.
Så, in med dom, fram med saxen och bort med alla fina blommorna. Men så här såg dom ut igår innan jag genomförde avrättningen, nej, det är fel uttryck. Dom får ju faktiskt en chans nu att återkomma igen, en fjärde säsong. Och dom har sällskap av varann därnere i källarens mörker. Och så kommer jag dit en gång i månaden och skvätter på lite vatten. Och pratar med dom om våren som kommer snart, snart!

13 nov 09

Nu kom Socialstyrelsens rapport med det positiva beskedet att vården gått rätt till och enligt regelverk och alltihop. Det gällde tillsyn av sjukhuset där ett spädbarn dog och en läkare häktades som misstänkt sedan rättsmedicinsk undersökning visat hög halt av sömnmedel.

Men Socialstyrelsens slutsatser betyder inte att ett brott inte har begåtts. Såvitt jag förstår bygger deras utredning på granskning av journaler, lokala riktlinjer och rutiner, intervjuer med personal och chefer osv och fynden ställs mot övergripande regelverk i föreskrifter och medicinska vårdprogram. Om tiopental funnits journalfört hade man kunnat yttra sig om det också. Nu gjorde det inte det och ändå har barnet uppenbarligen fått det. Om alltsammans inte är ett misstag, sammanblandning av prover eller att nån mixtrat med provet.

Alltså för tidigt att som Läkarförbundets ordf. dra en lättnadens suck och slutsatsen att det hela är över. Ska man spekulera om det blir ett åtal? Jag tycker det verkar luta åt det. Något finns som kastar misstankar på den läkare som så dramatiskt anhölls i våras. Vad det är vet vi inte.

Barmhärtighetsmord förekommer. Ett läkemedel i dödlig dos kan ha tillförts i lönndom, senare uppmätt som hög koncentration i blodet hos barnet. Det här kan vara ett barmhärtighetsmord och därför rätt att göra polissak av. Oavsett om vården tidigare skett enligt regler, vetenskap och beprövad erfarenhet. Vilket är det enda Socialstyrelsen kan uttala sig om.

Jag kan tänka att det är bra för alla parter att det blir ett åtal och en rättslig prövning. Alla kort kan läggas fram och den misstänkta läkaren får möjlighet att försvara sig. Det är bra. Utan att veta något om henne överhuvudtaget kan jag föreställa mig att det kan kännas bättre för henne att få tillfälle till det. Hellre än att allt läggs ner och frågetecknet kvarstår.

Läs mer i SvD och Dagens Medicin.

Nu debatteras i hätska ordalag SKL:s rekommendation att rituell omskärelse ska göras inom landstingens hälso- och sjukvård. En opinionsundersökning i Svensk Barnkirurgisk förening visar att två av tre kirurger ställer sig negativa till att medverka. Detta rapporteras i Dagens Medicin som haft flera artiklar i ämnet de senaste månaderna, alla följda av en intensiv och arg debatt i läsarkommentarerna. En sak som tyckarna tycker olika om är huruvida rituell omskärelse är laglig i vårt land eller inte. Såvitt jag förstår är den det när det gäller gossar men inte flickor.

Jag har tidigare skrivit en del i bloggen om rituell omskärelse på pojkar och har nog tyckt att det är rätt att låta den ske i professionella händer. Med motiveringen att oproffsiga metoder som praktiseras utanför sjukvården medför skador och komplikationer som är värre än att bli av med förhuden. Så länge det är tillåtet med omskärelser så måste det väl vara bättre att den görs skickligt än oskickligt. Om sjukvården vägrar medverka ökar riskerna för de småpojkar vars föräldrar inte vill eller törs avstå ingreppet. I princip är det, tycker jag, fel att omskära men här kanske man måste vara pragmatisk snarare än principfast. Det är kollision mellan etiska principer och frågan är verkligen komplex.

Sociokulturella skäl framhålls som viktiga av en intervjuad läkare i radio häromdagen (har tyvärr glömt hans namn). Det, snarare än religiösa. En bra debattartikel av en kirurg för nåt år sen redovisade fakta om judiska familjer, att fler och fler avstår omskärelse. Jag hänvisade till den i ett tidigare inlägg.

Att läkare vägrar operera kanske på sikt kan bidra till förändring av värderingar och att den här traditionen försvinner. Men det kan nog ta tid och många småpojkar riskerar hamna i oskickliga omskärares ”våld” och drabbas svårt.

Kanske vore det bäst att ändra lagen och förbjuda rituell omskärelse även av pojkar?! Fler föräldrar skulle nog då tänka efter en gång till innan de låter det ske. Och för de barn som omskurits bör införas rätten att som myndig ställa föräldrarna till svars och erhålla ett rejält skadestånd. Och en ursäkt.

Idag blev jag berörd av artikeln i DN av en kvinna vars man avled plötsligt. Den handlar om hur det gick till efteråt, på sjukhuset, då hon inte fick den tid och det stöd hon behövde. Åkte hem med mannens kläder i en påse efter några timmar med en ”empatisk akutläkare och sjuksköterska”. Men skulle ha behövt mer tid, mer stöd.

Det är mycket illa att det går till så på ett sjukhus som i sin vision stoltserar med ord som ”mest framstående” och ”de mest nöjda patienterna”.

www.karolinska.se: "Vår vision"

Man frågar sig vem som är patient när en person förs in avliden till sjukhuset efter plötslig död i hemmet. Ses inte närmast anhörig som patient?

För snart tio år sedan jobbade jag fortfarande inom intensivvården och minns att på mitt sjukhus skrevs åtgärdsprogram för sådana situationer. Det finns resurser – sjukhusen har tillgång till präster, psykologer och kuratorer, personer som inte är vårdpersonal och därför inte behöver vända ryggen till för att ägna sig åt levande men sjuka patienter som konkurrerar om deras tid. Att ett av vårt lands ”finaste” sjukhus skulle sakna en plan för hur de tar hand om anhöriga vid fall med plötslig död är en gåta. Det är knappast en resursfråga.

Men såklart, när inriktningen är Forskning och Framtid är det väl svårt att också ha ett varmt hjärta för den som faller utanför dessa spår? Kanske sjukhuset bör lägga till något om den saken i sin självbild?

Har omhändertagandet av anhöriga försämrats i vården idag? Mina insiderbilder av sjukvården börjar bli lite föråldrade. Jag nämnde ovan om åtgärdsplan för anhöriga vid det sjukhus där jag jobbade. Och jag har fler exempel från den tiden om krisgrupper i beredskap att hjälpa människor i den här kvinnans situation. Finns dom inte längre kvar? Vad har hänt?

För en tid sen när jag skulle köpa handsprit på apoteket insåg jag att denna produkt blivit en riktig storsäljare. Massexponerad, slut i den mindre handväskeanpassade förpackningen, flera kunder köpte samma. Och häromkvällen på en middag ute på lokal tar en i sällskapet fram en flaska och skickar runt så att vi alla kan sprita oss före maten. Och det uppstår ett litet samtal om vikten av hygien, hur vi beter oss när vi åker tunnelbana och undviker att ta i saker som andra tagit i etc.

Det är förstås bra. Att hålla undan för smitta via händerna, menar jag. Och de flesta av oss tänker nog att det är mer eller mindre riskfritt. Man kanske torkar ut huden en smula, men det är ju lätt åtgärdat.

Riskfritt? Glöm det! Om man inte låter spriten torka på händerna kan man börja brinna! Det har hänt flera gånger rapporterar Dagens Medicin här. En liten varning utdelas härmed. För det är ju inte avsikten att elda upp bakterier och virus. Eller att handgripligen flambera maten när man går på krogen.

Det kunde ha varit en sommardag. Lite kyla i luften och mörkt redan vid halv åtta… nejvisst, det är höst. Ett annat tecken är dessa små sötisar där i skogen. Här avbildade med blixthjälp i dunklet bakom utedasset.

Skärgårdslingon

Soliga dagar och jag kan sitta ute och läsa färdigt Musikanternas uttåg, som fängslat mig under hela läsningen av boken. Liksom andra böcker av P.O. Enquist. Den beskriver bland annat hur sågverksarbetarna hade det vid 1900-talets början i Västerbotten. Och jag associerar till sommaren 2009 och bärplockarna från Thailand. Dom som skuldsatte sig med sina små risfält som pant för att betala biljetten hit och reste med förhoppningar om en årsinkomst intjänad på två månader i svenska bärskogar. Men som kom hem till sina skulder utan några pengar alls. Någon tjänade mycket på det. Bemanningsföretaget i Thailand och dom svenska bärdirektörerna.

”Den enes bröd, den andres död” skriver Sven Britton som slutkläm på sitt inlägg i SvD om otillständig prissättning på influensavaccin.

Ja, så är det. Somliga tjänar storkovan på andras arbete, nu som för hundra år sen. I Sverige.

Idag har SvD nyhetsinslag om de multiresistenta bakterierna och ett reportage om ett av de nyfödda barnen som drabbades men överlevde. I Västerås var det. Sju små barn blev sjuka i samma infektion med multiresistenta bakterier. Man kan just undra hur spridningen gick till. Bakterier brukar inte kunna hoppa från säng till säng eller från kuvös till kuvös. Föräldrarna tar bara i sina egna barn. Alltså: personalen eller skötbord/ liknande i den mån de används. Otrevligt att tänka på att de som jobbar i syfte att rädda små prematurer till livet i stället bidrar till deras död. Jo, några av dem klarade sig inte. Det går kanske inte att fastställa att det var just infektionen som blev orsak till det. Men den hjälpte väl till att försvåra läget, det kan man nog lugnt påstå. Eller snarare: oroligt.

Det är nog snart två år sen jag hörde en av Sveriges främsta experter tala inför publik om hotet från de multiresistenta bakterierna och att det redan är för sent att förhindra deras spridning. Det enda sättet är den bedside-hygien som minskar risken för att personal för över smittämne från en individ till en annan. Men antibiotika saknas och med tanke på den tid det tar att utveckla nya är det också långt bortom överskådlig tid innan det kommer att finnas. Stämningen i lokalen var förstämd, kan jag säga.

En annan lika viktig bit är att sluta använda bredspektrumantibiotika vid vanliga infektioner, det som är den främsta orsaken till att resistens/ motståndskraft utvecklas. Och bakterier bryr sig inte om nationsgränser, så det behövs att läkare ändrar förskrivningsvanor överallt. Sverige har hittills haft en bättre situation än många andra västländer, men det ändrar sig nu snabbt.

Det är så himla lätt gjort att råka slarva med sånt, tyvärr, och mycket mänskligt. Ännu har man inte så god kontroll av hygienrutinerna överallt. Det finns bestämmelser men det är följsamheten som är svårare att kontrollera. Och läkargruppen har väl inte de bästa omdömena i det avseendet, om man ska generalisera. Menar inte att man ska skylla på dom. De har ju trots allt färre hudkontakttillfällen med patienterna än den omvårdande personalen.

Det här är kanske farligare än både svininfluensa och klimathot för människors överlevnad och hälsa. Skönt att det börjar pratas om lite mer nu. Men det ändrar ju inte att det är för sent att göra nåt åt det, för de närmaste tiotalet år eller så.

Lite mer kött på benen i Dagens Medicin här och här och från Strama här.

De resistenta bakterierna har lärt sig överleva i en antibiotikarik miljö genom anpassning av sina försvar. Det är livskraftigt av dom. Svårt att veta om mänskligheten kan lära sig leva med bakterier i en miljö där antibiotika används bara när det är absolut nödvändigt. Det är ju överanvändningen och felanvändningen som har gett upphov till nuvarande elände.

Läser i Läkartidningen om en undersökning som visar att mellan 1/4 och 1/3 av AT-läkarna funderat på att byta yrke. Detta till följd av bl a hög arbetsbelastning och små möjligheter att påverka den egna arbetssituationen. I samma veva har AT-läkarnas ranking av tjänstgöringens  placeringsort (sjukhus och öppenvård) presenterats. Till min personliga glädje har mitt gamla sjukhus i Västervik klättrat till plats 6. Grattis Västervik! Säkert välförtjänt.

Mindre positivt är förstås det faktum att så stor andel av de unga läkarna upplever arbetssituationen så pressad att avhopp från yrket dyker upp som lösning. Det har jag svårt att känna igen från min egen AT-tid. Men den ligger å andra sidan långt tillbaks i tiden. Då på -70-talet kanske förutsättningarna var bättre att känna stöd och uppmuntran från arbetskamrater.

Det var förstås ingen dans på rosor. Hög arbetsbelastning och känsla av stort ansvar, ja, så var det då också. Men samtidigt mycket av kamratstöd från AT-kompisarna och från övriga läkare, både halvgamla och de seniora. Och en allmänt god stämning på arbetsplatsen med positiv återkoppling när man gjort nåt bra. Det kanske är nyckeln till trivsel. Den som sliter och släpar, jobbar nätter och helger, oroar sig för misstag, begår misstag (men oftast utan allvarliga konsekvenser tack och lov) osv. kan känna trivsel och må väl i yrket bara man får erkänsla och uppskattning. Och om man känner att man hela tiden lär sig mer och mer.

Från den äldre generationen hörs också klagan på otillräcklig helhetssyn och konflikten mellan de olika krav som ställs på läkare (artikel i Läkartidningen här). Hög kvalitet och god patientsäkerhet krockar med förbud att överbelägga. God dokumentation och uppföljning försvåras av utträngningseffekter… vad ska man avstå från för att få tid att dokumentera och analysera resultat? Är det resursfrågor? Kanske inte enbart.

Finns det en koppling mellan läkares frustration i jobbet å ena sidan och det faktum att bedside-insatser minskar och datorknackande ökar å den andra? Kanske också läkarna skulle må bra av att röra mer vid patienter och mindre vid tangentbord? Läs artikel i SvD idag.

Vilken del av läkarkåren mår bra idag? Och varför gör de i så fall det? Och om det nu är så illa ställt både i den yngsta och den mer etablerade delen av läkarkåren, varför är det ingen som gör nånting åt det? En ganska viktig sak kan man tycka, nu när vi redan står inför en hotande läkarbrist som riskerar förvärras om folk börjar hoppa av och byta yrke!

Med tanke på den blunder jag gjorde i förra bloggposten (när jag godtog en nyhet som visade sig vara fel) känner jag att det är läge att göra något mer här i bloggen idag. Det får bli under mottot: Människor gör misstag.

Nedan återges därför en bild som kom fram i samband med rensning i gamla grunkor. Bilden, som är klickbar och kan ses i större format, visar ett mänskligt misstag.

Räcker det som fnissframkallande plåster på såren?

Dagens Korkboll är ingen hederstitel precis. Staden Arboga kanske inte förtjänar att en av dess ledande politiker förlänas en sådan. Men visst kan man tänka att det vore befogat…

Jag läser i SvD-bloggen (här) att kommunstyrelsens ordförande kräver att de som besöker biografen för att se direktsändning av opera från Metropolitan ska vara klädda i frack. Har förgäves sökt förstahandsinformation på kommunens hemsida.

Hur kan en ledande politiker (visserligen i en liten kommun, men i alla fall) lägga sig i en sådan fråga? Och vad är motivet till detta dekret? Hur många av hans väljare äger en frack eller har lust att hyra en för ett sånt tillfälle?

Själv har jag sett och njutit av direktsända operaföreställningar på Folkets hus i Hammarö kommun, också S-styrd. Ett litet evenemang utan stora åthävor med snackbar i pausen och prydlig, men knappast uppklädd publik.

Det är ett fantastiskt tillfälle att få njuta av högklassig musikteater när Met erbjuder direktsändningar via satellit. De som nappar på detta ger ju traktens invånare en möjlighet som annars bara storstadsbor har. Varför i all världen ska man lägga in hinder och svårigheter för människor att ta del av detta? Obegripligt!

Om inte… Hm, kan det vara så att en politikers personliga aversion mot vissa former av musik och kultur tillåts påverka hans maktutövning? Om jag vore arbogabo skulle jag nog känna mig lite illa till mods en sån här gång.

På sin hemsida (se inklipp nedan) skriver kommunen om ”ett engagerat kulturliv” och att ”många kreativa människor hämtar inspiration” i kommunen. Hm! säger jag.

Jag är inte den som slänger epitet efter okända politiker. Men här var det nära!

Urklipp ur Arboga kommuns hemsida

Urklipp från Metropolitans hemsida

Tillägg lite senare: Nu har SvD:s blogg lagt till att politikern ifråga har hört av sig dit och dementerat det där med fracktvång. Tydligen var det inte heller alls klart att det skulle ordnas nån operavisning via direktlänk från Met. Fel från början till slut alltså. Ja ja, jag får ta tillbaka alltsammans. Men jag hoppas arbogaborna får tillfälle att njuta Tosca från Met i oktober! Och vad gäller vem som var Dagens korkboll så kanske jag själv ligger bättre till för epitetet än kommunstyrelsens ordförande i Arboga?

Posted in Politik och samhälle Tagged: direktsändning från Metropolitan, korkboll, kulturförakt, maktfullkomlighet, opera, politiker ]]> http://amroland.wordpress.com/2009/09/15/scarpia-i-arboga/feed/ 3 Anna arboga2 met http://amroland.wordpress.com/2009/09/13/ett-aterseende/ http://amroland.wordpress.com/2009/09/13/ett-aterseende/#comments Sun, 13 Sep 2009 10:41:45 +0000 Anna http://amroland.wordpress.com/?p=863 ]]>

I vintras besökte jag Östersund några gånger. Vid ett tillfälle promenerade jag ner mot stranden och hamnade på en udde med utsikt mot Frösön. Där står en skulptur föreställande en man som håller ett barn intill sig. De ser på varandra och gnuggar näsor eller pussar.

I somras besökte jag Rottneros park i Värmland. Till min förvåning träffar jag där samma par.

Skulptören Olof Ahlberg (1876-1956) är konstnären bakom verket. Har googlat fram uppgiften och läser att hans skulptur ”Far och son” donerades 1921 till Östersund. En tidigare upplaga fanns 1917, som skänktes till Samfundet Manhem. Detta var en nationalistisk sammanslutning och tydligen var Ahlberg nazist, om man ska tro källorna.

Oavsett denna skamfläck så är skulpturen berörande i sin innerlighet. Att den också finns i Rottneros park har jag inte hittat något skrivet om.

Här är bilderna:

"Far och son" i Östersund. 2009-01-21

"Far och son" i Rottneros park. 2009-07-22

Och en fundering: Är konstverket anfäktat av konstnärens skamliga politiska värderingar? Är motivet med en atletisk välbyggd man kopplat på nåt särskilt sätt till nazistiska ideal?