En hund har kommit in i mitt liv. Igen, kan jag säga, för det har funnits några tidigare. Två taxar i vår familj i min barndom, ytterligare en när jag blev tonåring och senare en vacker och charmfull boxer. Och nu denna lilla, av äkta blandras. En omväxlande tillvaro med full aktivitet långa stunder och då och då avbrott för total avkoppling. För oss båda. Skönt det. Åtskilligt fostrande återstår. En aktuell lektion har handlat om konsten att inte dra i kopplet. Inte lätt för liten valp att förstå hur hon ska bete sig för att det ska bli rätt.

Försöken att hjälpa henne lära sig regelverket bygger på den filosofi som beskrivs på ett mycket trevligt sätt i boken Lyckliga lydiga hundar (ICA-förlaget). Den är skriven av Anders Hallgren, hundpsykolog. Tanken är att leka fram förståelsen hos hunden genom uppmuntran och beröm vid rätt beteende. Det felaktiga beteende varken uppmärksammas eller bestraffas. Målet är en hund som blir glad av att göra rätt. Jag gillar filosofin men den är inte alldeles enkel att följa. Lätt, roligt och belönande att ge henne beröm. Hon blir påtagligt glad. Svårare att låta bli att reagera när det bits lite för hårt i någon utsatt mänsklig kroppsdel eller dras i spänt koppel.

Kanske blir det nödvändigt att gå kurs tillsammans. I boken varnar författaren för att de som håller kurserna ibland använder sig av den traditionella hundfostrarmetoden, den där man använder bestraffningar för att styra hunden rätt. Alltså nödvändigt att först ta reda på vilka metoder som används.

En liten valp tar mycket uppmärksamhet och tid men kan inte stänga ute omvärlden. Jag har svårt att låta bli att tänka på den unge Omar Khadr i Guantánamo, han som gråtande genomgår ett förhör dokumenterat i en film, nu offentliggjord av BBC. Brottet, att som 15-åring ha kastat en handgranat som dödade en amerikansk soldat, i det som amerikanska regeringen benämner “kriget mot terrorismen”. Frågan är hur brottsligt det är att använda vapen mot andra människor när det handlar om krig? Tar de sig inte väl stor rätt att tolka vad som är lag och rätt, de där bushmänniskorna i “världens största demokrati”?

Och vart leder dessa metoder? Kommer en ung man som möter dessa reaktioner någonsin att få förtroende till lag och rätt när han så småningom kommer ut på andra sidan eländet och ska forma sitt liv framöver? Är det inte troligare att han väljer att leva i opposition mot samhället och kanske t o m hämnas? Hur vore det med lite modern hundpsykologi i metodiken istället?

Nog är det en skön känsla när man konstaterar hur många som tycker lika som man själv. Protester mot “Lex Orwell” kommer från alla möjliga håll, inte minst från borgerliga politiker ute i landet.

Nu senast läser jag prof Per Bauhns reflexioner om det stötande i att jämställa “vänner” och “fiender” på det sätt som sker genom FRA-lagens “alla-ska-med”-filosofi.

Det kommer mail från när och fjärran - nåja, inom landet i alla fall - och bland mina favoritbloggar skrivs enträget om denna sorgliga svikargärning från vår riksdag, t ex här.

Jag fick svar från några av de riksdagsmän jag mailade dagen före omröstningen i onsdags. Men det var lite platt och oengagerat. Vilket får mig att tvivla på att de tänker ducka under partipiskan en gång till, om frågan ställs på sin spets igen. Och det kanske sker??? Läs här.

I höstas hade vi besök av släktingar från andra sidan jorden, en ung kvinna och hennes mamma. Första besöket i det gamla landet Sverige, varifrån en farfar en gång utvandrat (på sitt eget oväntade sätt, men det är en annan historia). Fyra dagar i Stockholm. Vi skrev listor och beskrev och berättade. Kunde inte vara med dem mer än en dag, annars var det jobb som gällde. Men vi träffades på kvällarna. Dagen tillsammans gick vi till Livrustkammaren och de var fascinerade av allt fint. Men vad hade de gjort när de var på egen hand? - Jo, de shoppade. Gallerior hit och varuhus dit. Kläder och skor. Själva shoppingen handlade kanske mer om att titta än att handla, men i alla fall.
Vi var lite förvånade kan jag säga. Inte ens det obligatoriska Vasamuseet fick något besök, än mindre Moderna eller Nationalmuseet.
Nu kan jag förstå att de faktiskt var mer moderna än vi. Läser nämligen i dagens SvD att den framtida turismen kommer att vara… just det, shopping. Resandet minskar (miljö, terrorism etc.) och istället ska vi ta oss till shoppingcentra i vår hembygd.
Där ska vi titta på allt som finns, kanske handla lite också. Genom det ska vi förstå världen. Inte längre resa till andra trakter, länder eller världsdelar bara för att se hur de har det, förstå något om människor och kultur, lära oss om deras historia och deras problem. Och om vi reser så ska vi helst tillbringa mycket tid i deras shoppingcentra. Då är vi moderna turister!
Det påminner mig om Platons grottmänniskor som genom skuggbilder på väggarna förstår sin värld. Det känns som att man nu skapar en grotta i grottan. Fylld av en massa jox vi nog egentligen inte behöver så mycket av.
Inget för mig!

Har de senaste dagarna tänkt skriva av mig min frustration över förslaget om obligatorisk arbetslöshetskassa. Men inte haft tid eftersom jag jobbat så mycket…

Jag tycker hjärtligt illa om förslaget av både principiella och personliga skäl. Jag skulle omfattas av det och risken att jag blir arbetslös är så liten så den nästan inte finns!

Man kan ju tänka att en arbetslöshetsförsäkring är som en sjukförsäkring och ska omfatta alla. Men jag tycker inte det. Sjukdom är något som händer utanför ens egen kontroll. Oftast är det så, även om en del sjukdomar har nära koppling till livsstil eller riskbeteende. Men regelverket är sådant att även den som lever hårt med sin kropp och själ - rökt hela sitt liv, druckit för mycket alkohol, stressat sönder sig i jobbet eller ägnar sig åt en skadedrabbad sport - har rätt till sjukvård inom försäkringen. Det är rätt.

Arbetslöshet kan också hända utanför ens egen kontroll. Men varaktigheten kan många av oss påverka. Kanske inte alla, dock. Därför, anser jag, är det vars och ens personliga beslut att vara medlem i a-kassa eller inte vara det. Det är bara personen själv som kan ta ställning till kostnad-nytta-relationen mellan a-kasseavgiften och risken för arbetslöshet i den egna livssituationen. Om risken finns att man blir arbetslös så länge att det hotar ens försörjning, då kan det vara värt en del att skaffa sig en ekonomisk (relativ) trygghet om det faktiskt inträffar. Hur mycket det är värt måste relateras till hur stor risken är. Det går inte att dra alla över en kam, som Littorins utredare föreslår. Det vore därför renhårigare att benämna utredningsförslaget som en ny skatt.

Gör som Linder och Rayman skriver i SvD.

Förpassa förslaget till papperskorgen eller något bortglömt arkiv!

Idag skriver Dagens Medicin om den “aktion” som Sjukhusläkarföreningen annonserat. Den går ut på att läkarna under fyra veckor ska skriva avvikelserapporter på alla avvikelser de träffar på eller drabbas av. Aktionen ska inträffa i höst.
Jahaja! Det var ju bra. Att det finns en skyldighet att rapportera avvikelser (gäller alla medarbetare) gör ju att aktionen kan välkomnas av arbetsgivaren. Äntligen, kan dom säga, hakar läkarna på och är med.

Är det så att det är lättare för läkare att ställa upp på den här sortens aktiviteter om det kommer som ett Upp till kamp-upprop från en kollega eller en läkarförening än om det föreskrivs av Socialstyrelsen eller i lokala regelverk? Och varför är det i så fall på det viset???

Att avvikelser rapporteras av dem som ser och vet vad som händer på “verkstadsgolvet” är ett bra sätt att säkert fånga upp risker för att utveckla metoder att förebygga dem. Läkarna inser säkert det sedan länge. Men kanske finns en ovilja att medverka i aktiviteter som inte har en direkt koppling till det medicinska uppdraget. Att göra “icke-patientarbete”. Det har ju hörts en del kritiska synpunkter på lasset av “administrativa uppgifter” som blivit allt tyngre när kraven på dokumentation, signering, läkemedelsordinationer etc. har skärpts.

Det är bra att läkarna själva tar tag i det här nu. Man kan ju gissa att “aktionen” kommer att upplevas positiv av dem själva och att den därför övergår till att vara ett permanent inslag i jobbet. Eller man kan hoppas, i alla fall.

Råkar se ett TV-program om hur forskare använder sig av kackerlackor för att utveckla robotar. Ett exempel är från World Trade Center och räddningsarbetet 11 sep 2001. Man skickade in små robotar i rasmassorna, försedda med videokamera, i letandet efter begravda överlevande. Kruxet är att få dem att klara att ta sig fram på ett oländigt underlag. Brant upp och ner osv. Det kan kackerlackorna. Alltså studerar man deras sätt att balansera kroppen, hur de rör sina ben och sina antenner och t o m vilka delar av hjärnan som aktiveras vid olika utmaningar. De får springa på en oljad glasskiva, ungefär som vi springer på rullband i ett gym. Filmas, undersöks, utsätts för diverse experiment.
Jag har dödat kackerlackor genom att stampa på dem. Minns särskilt ett tillfälle i Cairns i Queensland, Australien. Det var ett hundratal, stora som min tumme. Vi var några okända i natten som där uppförde La Cucaracha. Ingen musik, men många knäppande läten under våra sulor.
Men nu… nu när jag ser de små krypen fastspända i diverse underliga ställningar för att kunna undersökas under lupp och prövas på olika sätt, ja, då kan jag liksom inte låta bli att tycka lite synd om dem.
Det borde jag inte göra! Men jag gör det.
Här är de inte skadedjur. Här är de bara utsatta, utlämnade, skyddslösa. Deras normala skyddsinstinkter, att snabbt (och de rör sig otroligt snabbt!) springa under nånting och rädda livhanken, nej, det fungerar inte i laboratoriet.
Är det bättre att ha ihjäl dem när man möter dem i deras naturliga miljö (dvs. vår naturliga miljö) där kampen så att säga är jämbördig än att utsätta dem för lidande i laboratoriet för att kunna utveckla något som kan rädda människoliv??
Nej, det borde det ju inte vara.
Men känslor förstår man sig inte alltid på.