Surrogat

Funderar på om jag ska ge mig på att skriva om det här med surrogatmödrar, som är på tapeten nu. Ska vi ha det?

Ämnet känns svårt och jag behöver fundera mer på vad jag tycker och framför allt vilka argument som känns relevanta och kan försvaras.

Kommer att tänka på Erwin Bishofberger och den lilla föreläsning han en gång höll för oss, ett gäng läkare och sköterskor med intresse för medicinsk etik. Det var min första kontakt med honom och jag glömmer aldrig hans ord om mänskans rätt. Han sa (ungefär) så här: ”Djuren har rätt att göra allt de kan göra. Människan har inte rätt att göra allt vi kan göra. Vi måste alltid ta etiska hänsyn.”

Några politiker har kommenterat förslaget om surrogatmödraskap med det faktum att det nu är möjligt och att vi ska vara moderna och hänga med i utvecklingen. Då längtar jag efter Bishofberger! Tyvärr finns han inte längre ibland oss. RIP.

Jag får försöka återkomma i ämnet.

Etik och organdonation

KD-ledaren Hägglund har sagt ifrån om respiratorvård i syfte att spara organ för donation. Han motiverar det med ett etik-argument, se notisen i Dagens Medicin 1/9.

Dagens Medicin 1 sep -10

Diskussionen har pågått ett tag och förekom på 90-talet när jag höll på med intensivvård. Då var belastningen ofta hög på avdelningen och det kändes verkligen inte som om det skulle finnas utrymme att ”vårda organ” också. Istället hände att svårt sjuka fick prioriteras ned och flyttas till vanlig avdelning, till förmån för nån som var ännu sjukare.

Principen om att var och en ska vårdas för sin egen skull är en bra princip. Men det finns andra bra etiska principer, t ex Att göra gott. I det här fallet gott för en eller flera andra sjuka, som kan räddas till livet om de får ett nytt organ transplanterat.

Ifall konkurrensen om plats på IVA inte var så hård som den är, skulle man inte då ställa sig annorlunda i den här frågan? Säg att det ges extra resurser avsedda för ”organvård”. Varför inte ett landstingsgemensamt mobilt team av personal som ansvarar för vården på den intensivvårdsavdelning där den potentielle donatorn finns?

Då kanske både jag och Göran Hägglund skulle omvärdera etiken och stödja idén med uppehållande respiratorvård i syfte att fler organ ska kunna doneras till dem som behöver det.

Bota, lindra, trösta… och döda (2)

Nu använder jag nästan samma rubrik som en gång tidigare (april -07), när jag ska skriva om dödshjälp. Förra gången föranleddes det av en allmän debatt om dödshjälp, reportage om kliniken i Schweiz samt att Sv Läkaresällskapets delegation för medicinsk etik utkom med nya riktlinjer. De gick ut på att läkaren skulle ge dödshjälp till personer på deras begäran, även när hälsotillståndet inte innebar att döden var att vänta inom kort av andra orsaker.

Häromdagen skrev jag om Statens Medicinsk-Etiska Råd och deras PM till Regeringen. Det går också ut på att läkare ska bistå människor att dö, eller självvalt livsslut som SMER kallar det.

Idag har SvD Brännpunkt ett inlägg av Anders Arborelius, som också uttrycker tveksamhet – milt uttryckt – mot att byta spår och införa läkares dödshjälp i svensk sjukvårdspraxis. Hans debattartikel är balanserad och saklig och jag håller med honom i stort sett. Läkares uppgift är inte att döda – den är att diagnostisera och behandla sjukdomar, bota och lindra, minska lidande. Inte att döda!

Om det nu är nödvändigt med dödshjälp i Sverige, vilket det tycks finnas en folkopinion för, så är det i alla fall inte något för läkare att hålla på med!

En bloggare har kommenterat Arborelius inlägg genom att varna en katolsk företrädare att överhuvudtaget yttra sig i etiska frågor, med tanke på den katolska kyrkans historia och smutsiga delar i denna. Det var väl onödigt. Vad har det med saken att göra??

Sempervirgo blir mamma

Nu diskuteras frågan om ensamstående kvinnor ska få rätt till insemination. Flera ledande sjukvårdspolitiker och andra är för. Kända riksdagsmän/ -kvinnor tycker så. Lilla tappra kd med socialminister Göran H i spetsen är emot.

Ojoj! tänker jag. Fritt fram att producera barn utan att behöva blanda in nån man? Den biologiska klockan tickar där i singellyan och oj vad roligt det vore med ett barn, nu går jag nog och skaffar mig ett……

Ojoj! Sluttande plan! tänker jag.

Läs mer här i Dagens Medicin.

LUB-gnabb

Seminariet på Riksstämman om avbrytande av livsuppehållande behandling (förkortas LUB!) visade att det är fler än jag som reagerat mot de nya etiska reglerna. Mitt intryck är att saken är långtifrån färdigpratad.

Även om det i etisk mening är samma sak att sätta ut en medicin eller avbryta dialysbehandling på individens önskan som att avbryta respiratorbehandling, så är det stora skillnader psykologiskt. Både för patienten, anhöriga, omgivande personal och inte minst för den läkare som utför åtgärden. För egen del skulle jag känna det som dödshjälp, vilket inte är tillåtet enligt svensk lag och inte heller tillåtet enligt det normsystem jag ”vuxit upp i” som läkare. Frågan är så svår – jag är inte motståndare till att människor själva ska få bestämma över sin behandling. Men varför ska det vara sjukvårdspersonal som tvingas utföra handlingar som strider mot deras samvete, yrkesheder och hela deras inre världsbild av vad som är rätt och vad som är fel?

Skönt därför att några tunga röster höjdes i dagens symposium på riksstämman, där podiet var laddat med försvarstal och uppenbarligen berett på opposition. Men, i min mening, inte försedda med tillräckligt övertygande argument!

Vad är gott?

Häromdagen skrev Dagens Medicin om forskning som visat att små barn pricksäkert kan skilja mellan vem som är god och vem som inte är det. Länk till artikeln här och till originalartikeln i Nature här. Skulle förstås vilja veta mer om hur försöken gjorts och kanske mest hur urvalet av försökspersoner var. Man kan ju föreställa sig att de små barnen, som lyckades välja det goda framför det onda, förmodligen hade en trygg relation till en eller båda föräldrarna. Mycket har ju faktiskt hunnit hända i ett barns liv på den fronten, även under de första månaderna som det var frågan om här. Det väcker förstås frågan hur samma försök skulle utfalla hos små barn där anknytningen till vårdaren/föräldern varit mindre bra. Det man lyckades visa var att även riktigt små barn bedömer andra utifrån vad de iakttagit av deras handlingar. Om det saknas goda förebilder att jämföra med är det förmodligen svårt att träffa rätt, vare sig det gäller en experimentsituation eller real life. Hur kopplingen ser ut till våldstendenser, isolering, fanatism och liknande vågar jag inte spekulera i.

Imorgon börjar Svenska Läkaresällskapets riksstämma i Älvsjö och pågår resten av veckan. Två seminarier handlar om sällskapets nya rekommendationer ang. avbrytande av livsuppehållande behandling, som jag skrivit om tidigare (länk här). Ska bli intressant att ta del av, särskilt den diskussion som kan visa om fler än jag ifrågasätter delar i förslaget.

Ibland skulle det vara skönt att ha en välkalibrerad inre kompass som visade på vad som är rätt och fel. Om det nu överhuvudtaget går att påstå att ett är rätt och ett annat är fel. Vi som inte är 6 månader och sitter i en trygg famn när vi gör våra val får väl finna oss i att gå på pumpen ibland, att hamna i konflikt med andra eller att bara känna oss väldigt osäkra.

Ordens makt över tanken

Måste återkomma om det här med dödshjälp och läkarassisterat självmord, som jag skrev om tidigare. Nu har både DN och SvD uppmärksammat de nya riktlinjerna som gäller avbrytande av livsuppehållande behandling i en situation när det inte handlar om livets slutskede.

Det här är verkligen en mycket svår fråga. Människors rätt till självbestämmande ska respekteras. Det kanske innebär att den som bestämt sig för att dö, men inte kan utföra de åtgärder som krävs för att uppnå det, t ex pga förlamning, ska kunna få den hjälp som behövs. Men dödshjälp är inte tillåten enligt svensk lag och läkares främsta uppgift är inte att medverka till självmord.

Jag menar att det är viktigt att kalla saker vid dess rätta namn! Svenska Läkaresällskapets delegation för medicinsk etik står för de nya riktlinjerna och säger att det inte alls rör sig om dödshjälp eller läkarassisterat självmord!

Men…. det är precis det!

Varför ska läkare göra sådant? Och var ska det ske?

Jag är inte motståndare till att man i respekt för självbestämmandet kan organisera möjligheter som är människovärdiga för att hjälpa en fysiskt oförmögen person i en sådan situation. Men jag ifrågasätter om det verkligen är något som just läkare ska hålla på med! Åtgärder med ett enda syfte: att avsluta livet i förtid.

Man bör kalla saker vid dess rätta namn! Dödshjälp är dödshjälp, läkarassisterat självmord är läkarassisterat självmord.