Tala är silver men…


Hörde på Aktuellt ett intervjuat medicinalråd säga att man avstått från att söka reda på dem som genom blodtransfusioner smittats av hepatit C. Eftersom det ”inte var lönt” när man ändå inte hade någon vettig behandling att erbjuda. Nu är det annorlunda. Nu har Socialstyrelsen rekommenderat landstingen att söka personer som kan ha smittats, ta reda på vilka som faktiskt är smittade och försöka hjälpa dem. Men länge har det varit känt att de finns. Och ingen har sagt något.

Hade det inte varit artigt att berätta så snart man visste? Man kunde ju åtminstone säga: ”Så snart vi får fram en behandling så hör vi av oss igen. Om du får problem, kontakta oss!”?

När biltillverkare upptäcker ett fel i en ny konstruktion kallar man tillbaka alla bilar och rättar till felet även i de bilar där inga konsekvenser (ännu) uppstått. Borde inte sjukvården när den åsamkar en skada agera proaktivt på liknande sätt, även fast man kanske inte har boten klar?

Vore det inte på sin plats att be om ursäkt och säga att man är ledsen att det inträffat? Istället för att låta människor leva i ovetskap i många år, människor som i några fall (mellan 200 och 2000 enligt SvD) kommer att bli sjuka av sin smitta och sedan – när de hamnar under vård – få reda på att sjukvården sedan länge känt till att de utsatts för smittan?

Vilket gagnar tillit och trovärdighet bäst? Det kan man fundera på.

Andra bloggar om: , , ,

Annonser

4 thoughts on “Tala är silver men…

  1. Hej! En släkting till mig fick just reda på genom företagets hälsoundersökning att hon har Hepatit C sen en klaffoperation på 70-talet… Vet inte om det skulle hjälpt henne att ”bli letad reda på” men kanske. Nu får hon behandling men vi får se hur det går, 50% läker ut.

  2. Hej! Det är nog väldigt individuellt om man vill veta om en sådan sak i ”förväg” eller inte.
    Men visst vore det på sin plats med ett beklagande och en ursäkt från någon lämplig företrädare. Det är ju trots allt vården som åsamkade skadan, även om det självklart var oavsiktligt.
    Om man känner till att man kanske är smittad ges man möjlighet att vara extra snäll mot sin lever och undvika sådant som belastar levern. Jag vet inte vilken roll det spelar för utvecklingen av hepatit, men det kan ju ha en viss betydelse, åtminstone för en del människor. Det skulle kunna vara ett skäl till att det alltid vore bättre att berätta för en person att risken finns att man är smittad.
    Jag hoppas det går bra för din släkting. /Anna

  3. Hej. Jag tillhör en av de som smittats av hepatit c genom vården. Detta var i samband med blodtransfusion i samband med en operation 1982. Eftersom jag inte går till läkare så ofta hade inte varit hos någon på 13 år när min hepatit c upptäcktes när jag klappade ihop av trötthet. Jag hade många symptom men jag är ingen som går till läkare i onödan. Hursomhelst konstaterades att det blod jag fått var smittat och när de fick mina uppgifter visade det sig att de redan visste att jag hade fått smittat blod men de hade inte tagit kontakt med mig. Jag tycker naturligtvis att de skulle tagit kontakt. Min HVC upptäcktes 2003, efter 21 år, och jag fick till slut efter tre år 2006 påbörja min behandling. Viruset kan ge många olika symptom som man dock inte får information om av läkarna utan man får själv leta. Jag hade många bla muskelvärk, ledvärk, trötthet, brainfog, hudproblem. Dessutom är behandlingen av den svåra varianten 48 veckor och ger en massa biverkningar. Jag har nu bara 6 veckor kvar av behandlingen och har stor chans att bli frisk då jag varit virusfri sedan behandlingens 4:e vecka. Men säker kan jag inte vara förrän en tid efter att behandlingen avslutats. Skit år det hela att ha ett virus i kroppen som man är omedveten om och som bryter ner en. Det sker ju inte över en dag utan under en längre tid så jag märkte inte hur dåligt jag mådde. Det är lätt att tro att man jobbar för mycket och som ensamstående mamma, visserligen vuxet barn numera, har man inte mycket energi kvar ändå. mac

  4. Hej “mac”, tack för din berättelse. Ser att du håller med mig om att det varit bättre om man kontaktat dig och talat om vad man visste. Om inte annat kan det ju ändå bidra till att människor inte väntar med att söka sjukvård, den dagen de känner att något står fel till i kroppen.
    Det var en lång behandlingstid! Förstår att det kan vara jobbigt, med biverkningar och så. Hoppas det går bra för dig! / Anna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s