Vad är gott?


Häromdagen skrev Dagens Medicin om forskning som visat att små barn pricksäkert kan skilja mellan vem som är god och vem som inte är det. Länk till artikeln här och till originalartikeln i Nature här. Skulle förstås vilja veta mer om hur försöken gjorts och kanske mest hur urvalet av försökspersoner var. Man kan ju föreställa sig att de små barnen, som lyckades välja det goda framför det onda, förmodligen hade en trygg relation till en eller båda föräldrarna. Mycket har ju faktiskt hunnit hända i ett barns liv på den fronten, även under de första månaderna som det var frågan om här. Det väcker förstås frågan hur samma försök skulle utfalla hos små barn där anknytningen till vårdaren/föräldern varit mindre bra. Det man lyckades visa var att även riktigt små barn bedömer andra utifrån vad de iakttagit av deras handlingar. Om det saknas goda förebilder att jämföra med är det förmodligen svårt att träffa rätt, vare sig det gäller en experimentsituation eller real life. Hur kopplingen ser ut till våldstendenser, isolering, fanatism och liknande vågar jag inte spekulera i.

Imorgon börjar Svenska Läkaresällskapets riksstämma i Älvsjö och pågår resten av veckan. Två seminarier handlar om sällskapets nya rekommendationer ang. avbrytande av livsuppehållande behandling, som jag skrivit om tidigare (länk här). Ska bli intressant att ta del av, särskilt den diskussion som kan visa om fler än jag ifrågasätter delar i förslaget.

Ibland skulle det vara skönt att ha en välkalibrerad inre kompass som visade på vad som är rätt och fel. Om det nu överhuvudtaget går att påstå att ett är rätt och ett annat är fel. Vi som inte är 6 månader och sitter i en trygg famn när vi gör våra val får väl finna oss i att gå på pumpen ibland, att hamna i konflikt med andra eller att bara känna oss väldigt osäkra.

Annonser

2 thoughts on “Vad är gott?

  1. Ja, jag funderar liksom du på hur de familjer ser ut som dessa barn kommer ifrån – och om det spelar någon roll.
    Dessutom undrar jag om man illustrerade ”de onda dockornas” handlande med ljud – för det har jag märkt när det gäller mina egna barn – de var väldigt ljudkänsliga.
    Jag hade läst någonstans att föräldrar omedvetet talar med ljus och ”jollrig” stämma – på samma sätt som man pratar med hundar, krukväxter och den partner man är förälskad i.
    Varför?
    Ja, när det gällde spädbarn skulle de föredra ljusa röster.
    Barnens far trodde inte på det och pratade en gång med basröst – vilket fick dottern att skrika av skräck och inte låta honom komma nära på flera dagar.
    Man märker ofta att spädbarn blir glada av att höra andra små barn prata – tex storasyskonen. Beror nog till viss del på rösten.
    Jag är inte läkare eller psykolg, pratar bara ur erfarenhet och vad jag lärt mig genom att läsa om det.
    Hittade hit via Peter Englunds blogg.

  2. Hej och tack för din kommentar. Och välkommen till min blogg.
    Intressant det där med rösten och skrämseleffekt. Kan det vara så att det bor inom oss en nedärvd tolkning av ljud, så att mörka och starka ljud uppfattas som aggressivitet? Leder tanken till våra förfäder långt bort i tiden och behovet att passa sig för lejonen… Man säger om musik att den är ett eget språk som går rakt in utan filter och talar till oss direkt. En röst är lite som musik. De flesta använder mjuk röst och normalt tonläge till barn, som en ren reflex. Och de flesta uppfattar nog det som ett uttryck för vänlighet, tror jag.
    Har du läst det där om att små barn (riktigt små) sympatigråter när de hör andra barn gråta? Också kanske ett tecken på att människan är en social varelse, beroende av andra artfränder.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s