Om sorg och sjukskrivning


Bra inlägg av av Stefan L. Holm i gårdagens Brännpunkt. Det gäller samhällets stöd för människor som drabbats av svår sorg, stöd i form av en möjlighet att inte arbeta och ändå vara försörjd under den tid som kan behövas. Efter artikeln ställs frågan nu om ”sorg är sjukdom” och därmed ger rätt till ”sjukskrivning”, både i SvD och av regeringens utredare Anna Hedborg. ”Alla kan förstå att man inte kan arbeta omedelbart när man förlorat en nära anhörig, men det är inte säkert att sjukförsäkringen ska stå för det. Ska man verkligen kalla sorg för sjukdom?” säger hon.

Nej, det ska man inte. Men det handlar inte om det, fru Hedborg. Sjukförsäkringen ska, om jag förstått saken rätt, användas när arbetsförmågan är nedsatt eller borta till följd av sjukdom. Det har ju hänt att den utnyttjats på ett sätt som verkar ligga utanför, t ex när grupper av anställda plötsligt ”sjukskrivit sig” i samband med nån konfliktsituation. När de gjorde det är det inte ofta man hört nån offentligt kritisera det sättet att missbruka försäkringen. ”Ska man kalla en konfliktsituation med arbetsgivaren för sjukdom?” kan man undra. Nej, såklart inte. Men sjukförsäkringen har nog snällt betalat.

I jämförelse tycker jag att det är mycket mer rätt att faktiskt sjukskriva en person när en sorg går ut över arbetsförmågan. Att den kan göra det behöver man inte ifrågasätta. Sorgens konsekvenser för ens förmåga både när det gäller arbete och att överhuvudtaget fungera är starkast i början, när det sorgliga just har hänt. Sorgen går kanske aldrig över. Men dess effekter på ens förmåga att fungera som vanligt brukar avta med tiden.

Att halka omkull på köksgolvet är inte skäl att sjukskriva. Men om man bryter benet, och behöver sitt ben för att kunna jobba, så blir det skäl. Sorg är inte skäl att sjukskriva. Men om den påverkar en så att man inte kan jobba så blir det skäl. Behöver det vara så svårt?

Jag är övertygad om att sjukförsäkringen redan idag används för att försörja människor som skulle kunna arbeta om de var beredda att byta yrke eller flytta till en annan ort. Det är cyniskt att hävda att en svår sorgereaktion inte skulle berättiga en människa till sjukskrivning. Till skillnad från svårigheten att få jobb i vissa glesbygder – där sjukskrivningstalen är höga! – så är sorgens effekter på arbetsförmågan nästan alltid temporära.

Dessutom är det ofta så att de som kan hjälpa människor hantera en svår sorgereaktion är proffs inom hälso- och sjukvårdssystemet. Experterna på sorgereaktioner är personer som yrkesmässigt arbetar med att stödja andra i kris, t ex psykologer och terapeuter. De har såvitt jag vet inte rätt att sjukskriva. Kanske borde de få det?

Och om det finns problem med det semantiska, varför inte avsätta en del av sjukförsäkringskapitalet i en särskild ”krisförsäkring”?

Annonser

13 thoughts on “Om sorg och sjukskrivning

  1. Roligt att hitta en kollega bland alla bloggare. Även jag har bloggat en kommentar till Stefan Holms förträffliga brännpunktsartikel. Den liknar i mångt och mycket vad du skriver och det är som omväxling roligt att hitta någonman delar åsikt med.
    Jag är själv företagsläkare och fortfarande verksam vid 72 ( bara en dag i veckan ) Har haft många anledningar att fundera över de här frågorna, särskilt på senare tid när kollegorna på försäkringskassan tycket att de kan köra över oss utan att ens slå en signal och prata om saken, som man gjorde förr i tiden. Då när ivarje fall en del var bra mycket bättre.

  2. Hej Bengt! Roligt att hitta en kollega bland kommentatorerna! (Inte bortskämd med det.)
    Det var knepigt att hitta en bra formulering de gånger man skrev sjukintyg till människor som drabbats av en plötslig förlust i familjen. Jag har inte haft problemet så ofta, eftersom jag jobbat som narkosläkare. Men det har hänt några gånger, i samband med olyckor där jag varit den läkare som haft närmast kontakt med anhöriga.
    Mycket bra att Holm lyfter frågan. Läkare ska inte behöva känna att de ”fuskar” med det byråkratiska när de utövar sin rätt att sjukskriva i samband med krisreaktion.

  3. Anna, mycket bra och inkännande inlägg du har skrivit och det känns så riktigt att det så man skall se på saken. Jag har aldrig förlorat ett barn, men en nära anhörig och hela ens liv förändras – i mitt fall under loppet av ett par timmar. Det var inget tal om annat än att jag var berättigad till sjukskrivning under den första tiden. Det var 23 år sen. Då ifrågasatte man inte den rätten … Så, det har verkligen förändrats, då man nu kan avslå rätten till sjukskrivning och menar att en vecka eller högst tio dagar räcker för någon som förlorat sitt barn.

  4. Hej Monika! Tack för din kommentar. Nej, det kan nog ta längre tid i en del fall. Särskilt när döden kommer oväntat och plötsligt. Vad som är oväntat och plötsligt kan förstås också upplevas olika. Jag tror som du att det kan behövas flera veckor, ibland flera månader. Det är förstås jätteviktigt att människor som drabbats av tung sorg har tillgång till ett vettigt stöd i omgivningen. Dess roll blir då också, kan jag tänka utan att vara expert, att värdera om sorgbearbetningen ”går som den ska”. Det är förmodligen hälsosamt att återgå till ett mera normalt liv inom en rimlig period och den som s.a.s. ”fastnar” i sjukskrivning (i en offerroll?) kan behöva mer professionellt stöd. Verktyg att förhålla sig till den nya situationen, som han/hon kanske inte har i sig själv. Något som får en att ta nya tag och se att livet faktiskt går vidare, trots allt.
    Till syvende och sist handlar det ju ändå om att man får ta det som kommer och förhålla sig till det. Eller vad tror du?

  5. Monika, en annan reflektion jag gjorde är att skillnaden mellan rätt till sjukskrivning ”då” och ”nu” säkert har att göra med den allmänna skärpningen i övervakning av hur trygghetssystemen används (och ibland missbrukas). Jag tror att det är en dundertabbe att välja ut sjukskrivning vid sorg för en mer återhållsam hantering. Det finns, som jag försökte säga i mitt inlägg, nog många andra kategorier som i mycket högre grad förtjänar en strängare bedömning innan man ”ger sig på” sörjande chockade människor. Den gruppen är förmodligen begränsat stor i jämförelse med andra.
    Den som vägrade sjukskriva en mamma som förlorat sitt barn hade kanske inte tänkt igenom saken tillräckligt. Det är så lätt att som myndighetsperson ta till ”vi-har-våra-regler”-schablonen. Dumhet och grymhet är ingen bra kombination hos försäkringskassans anställda.

  6. Dessutom Anna, kan väl om någon tvingas tillbaka efter för kort tid, som ju en vecka är, faktiskt bli sjuk…. och då har man verkligen gjort en dundertabbe.

    Jag tror också att man får ta det som det kommer och sorg blir lättare med tiden. En tid vi alla måste få ha rätt till.

  7. Väldigt nyanserat skrivet. Jag gillar särskilt distinktionen mellan att vara sjuk och att ”vara påverkad av sin sorg så att man har nedsatt arbetsförmåga”.

    Själv tror jag att det kanske är bra att gå tillbaka till någon typ av ”normal liv” efter en viss tid (och det är den här tiden som är så individuell) – om så inte på heltid. Däremot är det ju svårt att ”ta sig tid” att bearbeta sorgen samtidigt som man ska vara ”normal och vanlig” igen. Samtidigt undrar jag ju om det inte är en del av livet – att man måste komma på hur man ska komma igenom sorgen?

    Men nu pratar jag inte om att förlora sitt barn – det vet jag inte hur man klarar av alls.

  8. Hej Åsa. Tack för din kommentar. Håller med om att tid för sorg är viktig. När jag var barn på 50-talet användes sorgkläder och/eller sorgband i ett år av de(n) närmast sörjande. Dvs. man gick klädd i svart eller grått. Eller bar ett sorgband på kavajslaget. I min minnesbild var det här inte något som uppfattades särskilt negativt, varken av den sörjande eller omgivningen. En påminnelse till omgivningen att kanske visa särskild hänsyn och inte förvänta sig riktigt detsamma som vanligt.
    Jag tror att det fanns fler bra saker med att så konkret och tydligt bekräfta sorgen, för sig själv och alla andra. Men det här är längesen. Sedan dess har döden gjorts väldigt osynlig för oss, på något vis.

  9. Oh, jag håller med om att sorgeband/kläder skulle underlätta om inte annat för att folk kanske skulle veta lite mer automatiskt efter, iaf jag, fann det så jobbigt att öppna varje konversation med ”ja, vi har sorg för X dog i förra veckan”. Sen var det ju kanske lite mer accepterat att man hade sorg en visst tid och sen blev det kanske mer ”att nu skulle det inte sörjas så mycket mer utan det var gjort/ett avslutat kapitel – om jag förstod min mormor och hennes systrars uppfostran iaf.

    Nuförtiden känns det lite som om man antingen inte ska sörja öppet och sen blir det svårt att veta ”när det är nog och när man antagligen borde börja gå vidare och inte ‘wallow in grief'” sas. Och jo, det har nog lite med att göra att vi inte ser döden (förutom på film men det är ju inte samma sak) lika mycket längre. Varje gång någon förlorar någon i min närhet blir alla förvånade när jag frågar om de inte ska se kroppen och säga hej då – dom bara stirrar och blir livrädda…. kanske skulle vi haft kvar den där likvakeseden? Fast jag tycker den verkar rätt otäck, men nog tror jag den fyller en funktion.

    Fortfarande, barnbiten kan jag inte yttra mig om. Om det, som många säger, är värre att förlora ett barn än en förälder vet jag inte hur stila det skulle bli i huvudet.

  10. Jag tror att det är omöjligt att göra jämförelser mellan vad som är svårast, det är för många individuella saker som spelar roll. Säkert mycket svårt att förlora ett barn men för många också mycket svårt att förlora en förälder, även en som fått leva ett långt liv.
    Omgivningen har ofta synpunkter på både det ena och det andra. Kruxet för den som är i sorg kanske är att det är svårt att låta bli att ta intryck av allt detta tyckande från omgivningen när man befinner sig i en sårbar och utsatt situation. Men var och en borde få den tid man behöver, med sorgkläder eller inte, att vara i sorgen och mötas av lyssnande och förståelse, inte kritik, av sin omgivning.
    Jag har varit med om en sorts likvaka för mer än trettio år sedan. Det var på landet och personen hade avlidit hemma. Där samlades de närmaste och några vänner och grannar och ”sjöng ut” den döde. En stillsam stund i vardagsrummet med kroppen fint svept av begravningsentreprenör och psalmsång, småprat och tårar. Det var trygghet och mycket gemenskap, men lite konstigt också. Men mest bra, tyckte jag nog redan då som ganska ung.

  11. Jag uppskattade att vara närvarande när vi lade min mormor i kistan från sängen där hon dog till kistan som sedan skulle stå framme i kyrkan. Det var bara de närmastem vi var väl tre stycken, men samtidigt kändes det väldigt avslutat oc h verkligt, vilket kanske är det som är otäckt men ändå…. det hjälpte mig eftersom jag kunde klappa på henne när hon låg i sängen och säga hej då när hon lades i kistan.

    Men som sagt, det är naturligtvis väldigt individuellt. Näör jag skrev likvaka tänkte jag mest på öppenkista dagen före begravningen och man kommer dit och hedrar personen. Tror att det är en katolsk sed?!?

  12. Ja, det kan det vara. Så kan det ju se ut i en del amerikanska filmer och tv-serier. Vet inte om det är just det man menar med ”likvaka”. Jag associerar mer till traditionen att vara hos den döde och vaka över honom/henne i hemmet tills kistan stängs och man flyttar den för begravning. Men jag kan ju ha fel.
    Lite långt från det ursprungliga ämnet, men intressant ändå att fundera kring de här frågorna. För de erfarenheter jag själv har av närheten till en död anhörig kan jag inte använda ordet ”otäck”. Ser inget otäckt i det. Bara nån sorts värdighet och närhet till det ogripbara existensiella i mitt eget liv. Kanske luddigt uttryckt men hittar inga bättre ord.

  13. Ping: Ludmillas Blogg » Den onödigaste döden…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s