Dödshjälp som tortyr


De senaste dagarna har SvD åter haft artiklar om dödshjälp. Ett reportage beskriver en man med ALS, som fått besked av sin husläkare att den dag han vill bli nedsövd för att få dö utan plågor kan det bara ske om man väcker honom var 4:e timme och kollar att han inte ändrar sig. I en annan artikel nämns om en dödshjälpmotståndare som menar att det är just så det ska gå till, man ska väcka personen med regelbundna intervall och fråga om han/hon står fast vid sitt beslut.

Det verkar så fullständigt fel, omänsklig, okänsligt och omöjligt! Att ge smärtstillande, lugnande och sövande medel till en person i plågor är ett sätt att lindra plågan, att ge möjlighet till frihet från smärta och ångest. Att avbryta tillförseln – för att ställa en fråga – är att avsiktligt sätta igång det lidande man förhoppningsvis lyckatdes hämma. För att kunna svara på frågan om man har ändrat sig och inte vill vara nedsövd längre behöver personen vara så vaken att tanken är klar och man klarar att bedöma situationen nyktert. Det är en fullständig omöjlighet att det skulle kunna göras utan att den outhärdliga situation som från början motiverade nedsövningen återkommer.

Med andra ord tortyr. Systematiserad och avsiktlig, om den där dödshjälpsmotståndarens åsikter skulle få råda. Men ingen läkare kan gå med på nåt sånt, det känner jag mig rätt övertygad om.

De artiklar jag läst i SvD finns på webupplagan här och här.

Annonser

7 thoughts on “Dödshjälp som tortyr

  1. Jag vet inte om det någonsin kommer bli lättare att ens försöka reda ut problematiken runt dödshjälp. I bitter sanning tror jag bara det kommer bli svårare med tanke på att människor och patienter blir äldre och mer multisjuka. I det avseendet är det nog en rätt svår framtid man går till mötes som läkare (blivande, i mitt fall).

  2. Ja, det ligger mycket i det. Frågan om dödshjälp har inga enkla svar. Men som läkare kan man ha visst stöd i den gamla onelinern Bota – lindra – trösta. Och förstås Non nocere!

  3. Hoppsan! – Doktoranden:
    Nu tänkte du väl inte tanken färdigt ändå…
    Det är väl inte bara de blivande läkarna som går en svår framtid till mötes. Jag är mer bekymrad över alla de gamla och multisjuka patienterna, som inte tillåts dö, som hålls vid liv även när de ber att få slippa.
    Och – Anna:
    Bota, lindra, trösta, icke-skada – i all ära.
    Men ibland kan läkaren varken bota, lindra eller trösta – och han skadar psykiskt den patient som ber om eutanasi, genom att säga Nej.
    Jo, lagen hjälper förstås läkaren att säga nej. Om läkaren så önskar.
    – Läkaren gör som han själv tycker blir bäst…
    – Läkaren har makten i sjukvården.

    • Berit. Tack för din kommentar. Det är bra att du lyfter fram patientens perspektiv också. Som sagt, frågan om dödshjälp har inga enkla svar. Den har ju flera aspekter – patienten, läkaren, samhällets normer, familjen och relationerna i den.
      Om man säger ”Patienten har rätt att själv bestämma att han/ hon ska få hjälp att dö”… är det då självklart att man samtidigt menar ”Läkaren har plikt att hjälpa patienten att dö!”??
      Jag anser att det inte går att slå ihop dem till en och samma fråga. Det finns särskilda saker att reda ut och ta ställning till när det gäller den första delen. Och det finns andra särskilda saker att ta ställning till när det gäller den andra. Etik, t ex. Sällan lätt att finna en lösning som passar alla, eftersom människor har olika värderingar här i livet.
      Tycker jag. Vad tycker du?

  4. Ja visst – människor har olika värderingar här i livet. – Och i döden.
    Det finns läkare och annan sjukvårdspersonal (sjuksköterskor m fl) som kan hjälpa att låta patienten få dö, om nu den ordinarie läkaren inte vill, inte förmår, inte tycker om denna del i sin yrkesutövnng (att patienter dör).
    Överlåt då patienten till en sådan person, som har en annan slags empati för just den här människan och dennes situation.

    Givetvis skall först allt ha retts ut beträffande just den här patienten, hans/hennes absoluta övertygelse om den egna viljan, sjukdomens allvarsgrad, osv. Däremot anser jag inte att samhällets normer har med detta att göra, och familjens vilja är klart underställd patientens vilja.

    Frågan om etik – nämner du. Jo visst – men VEMS etik skall få gälla. Just nu gäller läkarens etik – och delvis kyrkans etik. Hur vore det om patientens etik fick gälla – men bara i just detta fall förstås… ?

    Det är inte särskilt etiskt att tvinga en starkt lidande döende plågad person (som läkaren med sin yrkeskunskap vet kommer att dö ganska snart) att vänta tiden ut i stället för att få ett starkt sömnmedel, som leder till döden. Och – du vet ju att inte ALL ångest och inte ALL smärta kan slås ut fram till dess.

    • Min bild av läkares drivkrafter är förstås färgad av mina erfarenheter och för mig är det självklart att starka smärtstillande och starka ångestdämpande läkemedel kan och ska ges om det behövs, även om det påskyndar döden. Självklart för mig och för i stort sett alla kolleger jag samarbetat med i sådana situationer.
      Det som upprört mig i den aktuella debatten är idén att man ska väcka en människa med regelbundna intervall för att om igen ställa frågan om personen vill dö. Och jag anser det vara fel, eftersom det är samma sak som att hämta med sig personen till tortyrkammaren för en ny omgång lidande.
      Jag tror det är viktigt att skilja på olika fall.
      De erfarenheter jag nämnde handlar alla om människor med svår sjukdom, svår smärta, svårt lidande som är tydligt och uppenbart för omgivningen. Jag har inte erfarenhet av att behandla människor som vill dö pga olust att fortsätta leva, vilket debatten kanske egentligen handlade om. För den som lever totalförlamad med hjälp av personliga assistenter och andningsmaskiner kan ju livet vara drägligt eller odrägligt. Det finns många exempel på fall där personen har fortsatt att vara aktiv, drivit hjärtefrågor politiskt, skrivit böcker etc etc. Det finns andra exempel där personen istället bara plågats av oförmågorna och inte haft ork eller stöd att använda de förmågor som ändå finns.
      Ska man – med rätten att själv bestämma – i sådana fall ha möjlighet att boka plats på en självmordsklinik för att få den där hjälpen att dö? Eller ska man få hjälp att hitta en dräglig livskvalitet trots att man själv inte tror det är möjligt, just nu?
      Jag menar att samhällets normer, familjerelationer och ens egen historia och erfarenheter spelar stor roll för hur man besvarar dessa frågor. Man kan nog känna livsleda utan att ha drabbats av fysiska men eller oförmågor, om det är stort gap mellan förväntningar och faktisk förmåga. Och när det gäller förväntningar på tillvaron tror jag att vi är mycket påverkade av kontexten i vid mening.

  5. Hej!
    Jag är en 45årig kille som vill ha aktiv dödshjälp pga jag har inget liv att leva jag mår fruktansvärt dåligt efter att ha blivit sexuellt utnyttjad som barn men klarar inte av det själv,försökt 9ggr men inte lyckats så nu är mitt enda hopp att ni på Dignitas vill hjälpa mej med min sista önskan,min enda önskan och det är att få dö!!! Snälla hjälp mej med detta! Mvh Jimmy

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s