Lönsamma bröst

Silikoninläggen är på tapeten, kan man säga. Ingen har väl missat rapporteringen i media om riskerna med usel kvalitet på silikonkuddar som kvinnor låter omtänksamma altruistiska plastikkirurger operera in.

Nu berättades det på nyheterna att Socialstyrelsen anmodat alla vårdenheter som gjort det att kontakta patienterna, de som fått de sämre silikoninläggen inopererade. Privata plastikkirurger har dock inte gått myndigheten till mötes och säger att de inte kan kontakta sina patienter. Av sekretesskäl. Har ni hört en sämre bortförklaring någon gång?

Det verkar som om de VILL bli betraktade som profitörer och inte som seriöst verksamma läkare. Konstigt!

Dessutom är det orimligt att skattebetalarna ska bekosta utbyten av implantat eller andra komplikationer till såna ingrepp.

Läs mer här och här.

”Jag har ändrat mig…”

Bergochdalbana (källa: http://www.fotoakuten.se/gratisbilder)

Hur ofta ändrar vi oss? Visst är det väl sant att vi har en benägenhet att ändra uppfattning, byta fot, välja en annan väg. En mänsklig rättighet, ett uttryck för vår ”fria vilja”. Jag åkte berg-och-dalbana i höstas fast jag för många år sedan bestämde mig för att aldrig mer göra nåt sånt. Nu har jag bestämt det igen. Men just då ändrade jag mig. I Sverige skiljer sig 20 000 par, det är alltså 40 000 mänskor som ändrar ett beslut dom tagit tidigare i bästa förstånd. Nåja, vad som kanske kändes som bästa förstånd i alla fall.

Det finns massor med exempel på att man ändrar uppfattning. Och det är därför fullständigt rimligt att räkna med att en medmänniska kan tänkas göra det.

Varför skriver jag om det här? Jo, nu har en läkare anmälts för att ha givit en blodtransfusion till en kvinna som i förväg sagt att hon inte – absolut inte – önskade det, även om det verkligen skulle behövas. Läkaren kan motivera sitt handlande utifrån sitt professionella uppdrag och läkaretiken. Hon kan dessutom motivera det med att hon i stunden när beslutet skulle tas inte kunde vara säker på att patienten fortfarande hade samma uppfattning. Hon kunde ju ha ändrat sig!

Hur många gånger har du ändrat dig? Har det nånsin hänt att du beslutsamt gått fram till en aktivitet för att i sista stund ändra dig, när du insåg att det kändes alltför farligt, alltför avskräckande? Finns det något som säger att man agerar annorlunda bara för att man tillhör en religiös sekt?

I efterhand går det att resonera kring det skedda. Men bara om man överlever. Är man död finns det inga som helst möjligheter att uttrycka vad man egentligen hade för uppfattning just i den stunden när man stod inför ett ödesdigert val.

Det ska bli intressant att följa hur fallet bedöms. Blir läkaren fälld för att ha gått emot patientens önskan? Eller får hon stöd för sitt handlande som skett i syfte att rädda patientens liv?

Läs om fallet här.

”Barn till varje pris”

I sista programmet tidigare ikväll säger riksdagskvinnan Barbro Westerholm att barn inte ”får bli nån handelsvara”. Jag har följt SVT-serien, den var mycket välgjord och väl värd att se. Ska inte ge nån recension, det får andra göra. Men jag tyckte det var väl hopkommet, berörande, balanserat och kunskapspåfyllande.

Den som har 400 000 kronor kan åka till Indien och ordna ett barn, exempel gavs i programmet. Den som saknar dessa medel får det svårare. Att barn redan är en handelsvara är ett obestridligt faktum, oavsett hur vår lagstiftning ser ut hemma i Sverige. Den som får idén att starta en surrogatmoderklinik, t ex i Indien, kan nog räkna med goda förtjänster på sin business. Kvinnorna tjänar förstås också en del, men det är väl inte mer än rätt när de avsätter 9 månader av sitt liv för saken och får utbildning och hälsovård under tiden. Bättre än att slava i textilindustrin som förser oss med kläder vi tycker är prisvärdare än dom som tillverkas här hemma.

”Vi lever i en global värld”. Svensk lagstiftning tillåter inte surrogatmödrar, men vad spelar det för roll när man kan åka utomlands och fixa hur man vill. Bara man har råd.

Att barn inte ska bli en handelsvara är en from förhoppning som hör till forntiden. Dom är redan det. Förhoppningsvis inte för sina längtande föräldrar, men för andra inblandade.

I programmets avslutande samtal mellan riksdagsman, barnpsykiater, en reporter och programledaren berördes ektogenes. Nästa steg i utvecklingen kanske? Det innebär att hela framställningen av en människa sker utanför livmodern – befruktning, embryots tillväxt, fostrets tillväxt, allt i en laboratoriemiljö anpassad efter behoven. Redan lyckosamt genomfört när det gäller get. Snart människa. Vill vi ha det?

Vi kan stifta lagar här i Sverige så mycket vi vill, men andra behöver inte bry sig om dem. Finns starka drivkrafter, t ex ekonomiska, att starta verksamhet av det här slaget, så gör man väl det. Och svenskarna reser och betalar. Dom som har råd förstås.

Nån som kommer att tänka på Aldous Huxley? Eller på ”det sluttande planet”?

I efterföljande chatt på http://www.svt.se svarade programledaren Pia Johansson glatt och begåvat på alla frågor. Kanske är det inte hon som satt namn på programmet? Nej, det är nog någon annan. Tanken är illa dold när man väljer att kalla ett program för ”Barn till varje pris”. Handelsvara, fru Westerholm? You bet!

Känner respekt och sympati för alla de som kämpar för att få barn! Och tänker på mitt gamla stagneliuscitat, som följt mig genom livet, det om Makten att begära och Tvånget att försaka. Tänker också en smula på en av mina käpphästar här i bloggen, den om 30 000 aborter per år, ca var fjärde graviditet är oönskad. Livet är fullt av paradoxer!!

Klara klarspråk

Tänker på gårdagens nyhet om det ökande antalet dödsfall i plötslig spädbarnsdöd. SvD här, Dagens Medicin här. I en av artiklarna intervjuas en kvinna som beskriver att hon inte fått särskild information som hon minns om plötslig spädbarnsdöd. Om hon hade fått det skulle hon ha kommit ihåg det, eftersom man nog hajar till när någon börjar prata om död i nyföddhetssammanhang. Ja, det tror jag också.

Experter som uttalat sig har sagt att ökningen kan bero på ett underskott av information. Att tidigare kraftfulla sänkning från mer än 100 per år till under 15 per år förklaras av informationskampanjer.

Och jag tänker så här: när mänskor har fått barn och möter barnmorskor och annan personal så är allting så gullepluttigt och ingen har lust att prata om döden. Själva begreppet Plötslig spädbarnsdöd är så rakt på sak så att man vill nästan inte uttala det. Det är så hemskt! Förfärligt att tänka på att sådant händer.

Men det händer ju faktiskt. Om antalet barn som dör i denna outgrundliga diagnos har ökat pga brist på samtal hos barnmorskor med nyblivna föräldrar, då är det gräsligt illa. Dom har dött i onödan, det hade gått att förebygga. Om bara personalen hade vågat röra vid det här hemska samtalsämnet istället för att runda det och prata om saker som är lättare att prata om.

Hur tar man ansvar i sjukvården? Det är mänskligt att undvika svåra svarta samtalsämnen för att slippa dom känslor som uppstår i samband därmed. Ja, visst är det mänskligt att göra det. Lite strutsmentalitet mår vi väl bättre av allesammans då och då. Men när det handlar om att förebygga onödiga dödsfall blir det en annan sak. Barnmorskor och andra som ansvarar för stöd och hjälp till nyblivna föräldrar är inte professionella om de inte också tar upp det här svåra ämnet på bordet och ger korrekt information. Det kan skrämma några (eller alla)… ja, men det är väl bättre det än att små nyfödda barn dör i onödan.

… tills motsatsen är bevisad…

SvD

Bevisen räcker inte och narkosläkaren frias. Jaha, det var väl bra. Grattis, kan man säga. Men visst är det nåt konstigt med hela saken. Att frias i brist på bevis kan ju av omgivningen faktiskt tolkas som att man var skyldig, men det gick inte att bevisa. Ska det vara så att vem som helst kan anklaga vem som helst för vad som helst och att det blir rättssak där den anklagade frias i brist på bevis?

Finns det överhuvudtaget något som talar för att det här åtalet har någon som helst grund?

Nu ska den här läkaren leva vidare med att ha blivit frikänd pga. att bevisen inte räckte. Mycket bättre hade det varit om åklagare och polis hade dragit tillbaka alltsammans och sagt att det inte finns något i anklagelserna som talar för att läkaren skulle vara skyldig.

Jag önskar henne lycka till och hoppas rättsväsendet lägger ner hela saken genast!

Konfrontation om omskärelse

Idag skriver SvD en notis om att den norske barnombudsmannen kräver åldersgräns för rituell omskärelse. Och att det mosaiska trossamfundets representant svarar att förslaget ”är dramatiskt och allvarligt för oss”.

En åldersgräns är ett mycket bra förslag. Det borde vi införa i Sverige. Också. Som spädbarn har gossar ingenting att säga till om. Ingreppet sker utan att deras åsikt ens efterfrågas. Skulle en åldersgräns finnas så ger man dem åtminstone chansen att säga vad de vill.

Mitt gamla förslag, som jag skrivit om här tidigare, är att pojkar som blivit rituellt omskurna som spädbarn ska få rätten att föra talan och kräva (och få) skadestånd när de blir myndiga, om de inte håller med om att åtgärden var riktig och viktig. En åldersgräns är bättre. ”Ja”, säger svenska myndigheter, ”vi godkänner rituella omskärelser. Förutsättningen är att den det avser bestämmer själv”. Det tycker jag vore modernt och rätt!

Idag är det tillåtet i vårt land med rituell omskärelse av små pojkar. Jag har tidigare länkat till en mycket bra och läsvärd artikel av kirurgen Dan Holmlund. Lägger in ny länk här. Det handlar om upplysning. Allt fler judiska familjer går ifrån den gamla traditionen. Det kanske mosaiska församlingens representant i Norge – och i Sverige? – borde begrunda!

Save our souls…

Mycket tragisk historia med den unge mannen som nekades ambulans och dog ensam i hallen med brusten mjälte! Nyheten nu är att SOS-operatören åtalas för grovt vållande till annans död. Vederbörande har tydligen inte följt regelverket utan använt vad han eller hon trodde var det egna förnuftet. Men i själva verket var det inte förnuft utan förutfattad mening.

Av det utsnitt ur larmsamtalet som redovisas i den här artikeln i SvD drar jag slutsatsen att sjuksköterskan redan från början bestämt sig för att det handlar om en person som kan klara sig med lite lugnande ord. Att det var en panikångestattack och att det inte behövdes en ambulans. Det kostade den unge mannen livet. (Eller kan ha gjort det. Är det säkert att han skulle överlevt så länge att han hunnit komma under rätt behandling i tid? Jag vet inte.)

Nu skriver SvD att SOS Alarm är ”skakat inför åtalet”. Ja, det kan man förstå. Inte så vanligt, det där. Men jag anser nog att det är rätt att saken prövas. Inte alls säker på att han fälls, förstås. Är underlåtelsesynder och missbedömningar brottsliga i såna här sammanhang? Jag vet inte det heller.

Det är mycket vanligt att vi människor har förutfattade meningar. Att vi förutsätter att vi tolkar en person eller en situation rätt, trots att vi inte har gått igenom och uteslutit alternativen. I privatlivet är det här förstås konfliktskapande. Alla som levt i parrelationer förstår vad jag pratar om. I sjukvården kan det kosta liv! Jag skulle kunna räkna upp en radda med exempel som jag känner till, där läkaren har missat en diagnos bara för att han/ hon inte tänkte på den. ”Tänkte inte på det”! Det är så lätt att komma in på fel spår och sedan tolka allting så att det stämmer med den förutfattade meningen man liksom fastnat i. Mänskligt, som sagt.

Nu handlar inte rättsfallet om det. SOS Alarm har algoritmer, procedurer, för hur operatörerna ska arbeta. Vilka frågor som ska ställas, hur svaren ska användas för att styra till rätt beslut. Det är enkelt – man behöver inte tänka själv särskilt mycket. Algoritmerna är detaljerade och framtagna av experter, såna som bl a känner till att brusten mjälte förekommer hos unga mänskor och är livshotande. Alla SOS Alarm-operatörer vet nog inte det, särskilt som det är ett ovanligt tillstånd.

På Läkaresällskapets riksstämma för två år sedan hörde jag en föreläsning av en sjukhuschef i Salt Lake City, Utah. Symposiet handlade om verktyg för ledning och styrning av sjukvård och den amerikanska föreläsningen skedde via länk direkt från USA. Här framgick det klart och tydligt att de mer och mer arbetar med förutbestämda riktlinjer, dvs. samma typ av algoritmer som SOS Alarm. Resultatet – för att göra den här redovisningen kort – visade på bättre outcome (färre döda, fler friska!) och dessutom lägre kostnader. Viktigt och riktigt för både befolkning, enskild patient och huvudman, i vårt fall landsting och skattebetalare. Enligt vad jag minns (hittar inte mina anteckningar) har man på deras sjukhus täckt in nånstans kring 70-75 procent av verksamheten med procedurbeskrivningar. Som skall följas. Skall.

I Sverige är det än så länge inte vanligt i sjukvården. Läkare styrs inte på det sättet. Läkare styr sig själva. Visserligen finns lokala riktlinjer som också följs i många fall. Men inte till punkt och pricka. Det är heller inte vanligt förekommande att ledningen följer upp hur läkare efterlever riktlinjer. Mycket är det som överlämnas till den enskilde att själv bedöma.

Från min kylskåpsdörr

Trenden, om det finns någon, pekar på mer och mer av styrning med tydliga regelverk hur man ska arbeta. En svår förändring, eftersom många läkare nog föredrar att få styra sig själva, som de alltid gjort. Men när beprövad erfarenhet och förmodligen vetenskap också visar påtagliga förbättringar blir det svårt att i längden stå emot. Min privata prognos är att vi har det hos oss inom… ja, vad ska man tro, 20-30 år? Optimistiskt kanske att räkna med kortare tid. Hur lång tid tar ett ”paradigmskifte”? (Som fråntar en nyckelgrupp inom sjukvården makt, dessutom!)

Idag kan livhanken hänga på att läkarna överhuvudtaget kommer att tänka på möjligheten av ett ovanligt men farligt tillstånd. Och är öppna för att deras första tanke faktiskt var fel.

Rättsfallet på SOS Alarm blir intressant att följa. Har operatören följt instruktioner? Har instruktionerna varit tillräckligt pricksäkra? Och i framtiden blir det möjligt att följa upp och värdera läkarnas arbete på det sättet, om det blir som jag tror. Det blir annorlunda. Men det behöver inte vara så fel.