Birros börda

Marcus Birro har skrivit en starkt berörande artikel om synen på aborter, läs den här. Den provocerade en annan skribent till att skriva ett genmäle (här) och nu har Birro svarat på det (här).

De båda tycks tala förbi varandra. Birro gör – i mina ögon – ett tungt inlägg i abortdebatten, när han förespråkar en öppen debatt om den här svåra frågan

Jag vill inte inskränka kvinnors rättigheter. Men jag vill inte heller alltid behöva förklara det varje gång vi diskuterar orimligheter inom något av de allra mest svåra vi har att diskutera, abort, foster, liv, död och värdighet. Är tiden mogen att lyssna och samtala om detta?

Hans motpart talar istället om ”reflektoriska livstecken” samtidigt som han påpekar att (sent) aborterade foster inte är livsdugliga. Och säger

Den medicinska verkligheten, inte missriktade känslor, måste ligga till grund för svensk lagstiftning

Jag måste stödja Marcus Birro här. Ett foster som aborteras – spontant eller framkallat – i sent skede men alltför tidigt för att kunna överleva utanför livmodern visar livstecken när det rör sig. Självklart. Vad är det annars? Det är förstås inte fråga om medvetna viljemässiga livstecken, men ändå livstecken.

Abortfrågan är så fruktansvärt laddad och jag tror att det enda skälet till det är att alla vet att det är frågan om att släcka liv men ingen vill höra det eller säga det öppet.

Och jag har sagt det förut, i Sverige har vi ett stort antal aborter. Var 4:e graviditet leder till abort. Är inte det lite väl mycket? Hur många av dessa beror på det enkla faktumet att personerna har slarvat med preventivmedel? Och hur skulle det vara om samhällets syn på aborter kunde formuleras så att respekten för livet hos den ofödda kan balanseras mot respekten för kvinnans rätt att bestämma över sin kropp? Skulle mänskor inte bli lite mer noggranna med preventivmedel om synen på aborter tydligare kom att kopplas till respekt för det levande? Idag tycks det vara allmänt accepterat att mer än 37 000 kvinnor per år väljer abort framför att fullfölja graviditeten. Trots att P-medel finns överallt och kunskapen i vårt land om olika metoder är god.

Det, mina vänner, är (inte så) lite av ett hån mot dem som ofrivilligt förlorar barn genom missfall.

Birro uttrycker en förhoppning att tiden nu är mogen för ”att lyssna och samtala” om dessa frågor. Jag kan bara hålla med honom i hans förhoppningar.

På väg mot barbari?

Efter paddfadäsen häromdan får jag vända mig till nåt helt annat. Kanske utmanande att åter skriva om abortfrågan, men de två filosofernas analys av abortlagstiftningen i DN Debatt igår tänker jag inte lämna okommenterad.

Det kan sägas hur många ggr som helst att abort är en svår fråga. Väcker starka känslor, inga enkla svar. Jag har bloggat förut ett antal gånger om det.

Enkelt uttryckt tycks det vara såhär: abortmotståndare är motståndare med argumentet att det ofödda barnets rättigheter ska ses och respekteras i första hand; abortförespråkare är förespråkare med argumentet att kvinnans rättigheter till sin kropp ska respekteras i första hand. Och lagen står för närvarande på de sistnämndas sida. Många aborter blir det…

I en del bloggkommentarer efter DN-artikeln formuleras ilska och upprördhet över författarnas tilltag att börja ifrågasätta den fria aborten överhuvudtaget. Några jämför rätten till abort med rätten till vård vid skada eller sjukdom som åsamkats av en själv på nåt sätt (rökning, sporter etc.).

Artikelförfattarnas poäng är bl. a att samhället inte ska bekosta aborter där respekten för det ofödda barnets rättigheter kan göra aborten moraliskt tveksam. Gråzonen ifråga vill de lämna över till kvinnan, eftersom lagar bör formuleras utifrån ”vad som bäst speglar hela den komplexa problematiken kring abortfrågan”.

Deras resonemang om inkonsekvensen i synen på ofödda människors rättigheter och hur de värderas i olika frågor är intressant och tankeväckande. Varför ska vi bry oss om ofödda människor när vi pratar miljö och energi etc. när vi inte bryr oss om dem när vi pratar abort?

År 2009 föddes 112 252 barn genom 107 802 förlossningar. Samma år genomfördes 37 524 aborter. Enkel matematik säger oss alltså att var 4:e graviditet är oönskad. Hur bra är det i ett samhälle där kvinnor är upplysta och självständiga, där debattklimatet har högt i tak – åtminstone generellt – och där preventivmedel av olika slag är lätt åtkomliga för alla och envar??

Varför använder folk inte preventivmedel när dom inte vill ha barn?? Var 4:e graviditet!!! Nån som tycker det är rimligt???

Nån måste betala. Artikelförf menar att aborter i gråzonen som avgörs individuellt faller utanför samhällets ansvar och därför ska bekostas på annat sätt, t ex genom att kvinnan själv betalar ”efter betalningsförmåga”. Det där kan bli en svår sak att lösa. Den som har ont om pengar ska inte behöva riskera illegal och farlig hantering enbart av det skälet.

Å andra sidan: idag betalar vi alla solidariskt kostnaden. Men om man för en gångs skull slutar tänka på pengar och funderar över vad vi betalar utöver det…  Vi struntar med öppna ögon i det ofödda barnets rättigheter när vi accepterar fri abort. Vilka effekter kan det ge på moral och värderingar i vår befolkning?

När man säger att framtidens människor får betala priset för att vi gräver ned farligt kärnavfall för hundratusentals års riskabel förvaring, så tänker nog de flesta av oss att Ja, så är det. Vi har ett ansvar för dom andra, dom som kommer sen. Men om vi skulle använda samma syn på dem som vi gör på det ofödda barnet vid en oönskad graviditet så skulle vi ju strunta i dom istället. Eller hur?

Är det priset vi egentligen betalar? Att vår moral och vår respekt för andra löses upp. Vi är eller blir barbarer. Igen.

Vårdförbundet och samvetsklausul

Igår hördes debatt i radion om Europarådets resolution om rätten för vårdpersonal att slippa medverka i viss vård av samvetsskäl. Ingen ”ska tvingas att utföra eller medverka till abort, dödshjälp eller någon handling som kan orsaka döden för ett mänskligt foster eller embryo”. Citatet är hämtat ur dagens brännpunktsartikel i SvD, skriven av Christina Doctare m.fl.

I radioinslaget framfördes Vårdförbundets kritiska inställning till denna resolution. En barnmorska, tillika Vårdförbundets vice ordförande, yttrade sig oroat om risken för att kvinnor får svårare att få abort genomförd, inte bara i Sverige utan också ”i ett bredare perspektiv, nämligen internationellt”. Hon menade väl i Europa, gissar jag.

För mig ter det sig konstigt att ett fackförbund så flagrant prioriterar abortsökande kvinnors intressen på bekostnad av de egna medlemmarnas. Är det inte medlemmarnas intressen som utgör själva fundamentet för förbundets existens?

Jag gissar att det också bland Vårdförbundets medlemmar finns de som har samvetsbetänkligheter för vissa åtgärder och som någon gång därför vill säga Nej. Det är skrämmande att deras eget fack då skulle förvägra dem den rätten.

Tillägg 23/10:

Vårdförbundets (m.fl.) argument utvecklas i dagens SvD Brännpunkt. Kvinnors rätt till abort ställs mot vårdpersonals rätt till samvetsmotiverad vägran. Facket gör här gemensam sak med RFSU och en gynekolog.

Visst, det ligger något i deras resonemang att i länder där abortmotståndet är utbrett det kan komma att påverka utbudet av abort negativt. Men egentligen är det två frågor som inte hör ihop. Facket borde ägna sig åt att värna sina medlemmars rätt att när samvetet så bjuder säga Nej, jag gör inte det här! Andra företrädare kan ägna sig åt kampen för fri abort överallt.

Varför är rädslan så stor att samvetsklausuler skulle förhindra kvinnors rätt till abort? Tror artikelförfattarna att majoriteten av vårdens företrädare är abortmotståndare? Varför skulle de vara det när så många i samhället i övrigt är abortförespråkare? Det finns gott om sådana och Vårdförbundet måste faktiskt inte stämma in i kören – ägna er åt era medlemmars intressen istället! Det är bara därför ni finns.

Nä nu

Nej, nu blev jag ledsen. Läser om ett par som väntar barn och bett om ett fostervattenprov för att få reda på fostrets kön. Enligt artikeln var detta det enda skälet. När läkaren vägrade utsattes han för hotelser av den blivande pappan! Läs här i SvD.

Det är fel, menar jag, att använda metoden så. Fel, eftersom jag menar att man inte har rätt att välja eller välja bort pga kön. Man önskar en pojke, provet visar flicka (eller vice versa) och man bestämmer sig för abort. Det är ju möjligt att göra så.

Jag lyssnade en gång till en etikföreläsning av Erwin Bishofberger, som sa att en skillnad mellan människor och djur – i etiskt/moraliskt perspektiv – är att djuren har rätt att göra allt de kan göra, medan människor inte har rätt att göra allt de kan göra. Att något är möjligt innebär inte att det är rätt!

Så vart är vi på väg? Är det en allmänt spridd uppfattning att ett par som väntar barn har rätt att bestämma att avsluta graviditeten av det skälet att fostret har ”fel” kön? Enda förutsättningen för en sådan rätt är att föräldrar äger sitt barn. Och det gör föräldrar inte!!!

Att välja abort bör förstås, när det sker, grundas på omsorg om ett kommande barns möjlighet till ett bra liv, inte på föräldrars lust att få just en dotter eller en son. Sjukdomar eller svåra missbildningar, en svår social situation, etc. kan vara skäl.

Det framgår inte i artikeln om de här föräldrarna betalat för sig. Det är en annan femma. Inte ska sån provtagning ske med skattemedel?

Abort på webben

Webben är fantastisk. Tänk, så praktiskt det är att fixa tågbiljetter, konsertbiljetter, bankärenden, bildvisning, faktainhämtning, köpa prylar, köpa mat, köpa sprit, skaffa ny partner, köpa hund, sälja bokhyllor, hitta förlorade vänner och släktingar. Och nu också göra abort.

För kvinnor som lever i länder där abort är förbjudet innebär detta en fantastisk möjlighet. Men visst finns det baksidor också. Och vem kan sätta gränser för kvinnor i länder där abort är tillåtet, som här hos oss? Vad hindrar att också de utnyttjar den här möjligheten? Och vart för det oss?

Jag har skrivit tidigare om aborter i den här bloggen och tänker inte upprepa argumenten här (det går att använda sökfunktionen i bloggen). Det här är första gången jag stöter på internet-aborter och jag måste säga att det skrämmer mig en del att det sker. Men egentligen borde man inte vara förvånad.

Det öppnar förstås för en massa geschäft och lurendrejerier. Dessutom förstärks bilden av aborten som en teknisk åtgärd, som kvinnan nu själv kan förfoga över. De etiska frågeställningar som är förenade med en abort försvinner i cyberspace. Inte bra!

Vore det inte bättre om abort kan tillåtas även i länder där man nu har religiösa/kulturella förbud emot det och att det fortsätter vara något som omgärdas av viss kontroll och eftertanke? Jag tycker nog det.

Läs mer i Dagens Medicin här.

Mer om fosterdiagnostik och abort

Har tidigare bloggat om fosterdiagnostik och idag vill jag bara tipsa om en mycket bra debattartikel i ämnet. Den är lång men läsvärd för dem som tycker något i denna svåra fråga. Och det är ju en del, vilket jag märkt bl a på kommentarerna i mina bloggposter om abort och om fosterdiagnostik!

Idag skriver prof Rolf Zetterström om denna fråga i Läkartidningen. Bl a får man veta att många av de sjukdomar och avvikelser som kan fastställas genom fosterdiagnostik kan behandlas hos det födda barnet, vilket är ett argument mot att låta en sjukdomsdiagnos hos fostret alltför lättvindigt koppla vidare till beslut om abort. Vidare framgår att expertgrupperna som ligger bakom SBU:s förslag om fosterdiagnostik saknat kompetens att bedöma vad en skada faktiskt innebär – specialisterna på sjukdomar och missbildningar hos små barn har inte ingått. De som kan vara bäst på att ge familjen relevanta råd hur man ska hantera resultatet av diagnostiken har alltså inte tillfrågats.

SvD har haft flera debattinlägg i frågan, t ex Människovärde först vid födseln (3/1 2008), ”Vi vet vad som är ett underbart barn” (3/1 2008) och Människan har rätt att födas (11/12 2007). Zetterströms artikel innehåller också fler referenser.

Sammantaget får jag intrycket att det finns mycket att klargöra om hur och när fosterdiagnostik ska användas och många frågetecken kring kopplingen mellan fosterdiagnostik och abort!