Vårdförbundet och samvetsklausul

Igår hördes debatt i radion om Europarådets resolution om rätten för vårdpersonal att slippa medverka i viss vård av samvetsskäl. Ingen ”ska tvingas att utföra eller medverka till abort, dödshjälp eller någon handling som kan orsaka döden för ett mänskligt foster eller embryo”. Citatet är hämtat ur dagens brännpunktsartikel i SvD, skriven av Christina Doctare m.fl.

I radioinslaget framfördes Vårdförbundets kritiska inställning till denna resolution. En barnmorska, tillika Vårdförbundets vice ordförande, yttrade sig oroat om risken för att kvinnor får svårare att få abort genomförd, inte bara i Sverige utan också ”i ett bredare perspektiv, nämligen internationellt”. Hon menade väl i Europa, gissar jag.

För mig ter det sig konstigt att ett fackförbund så flagrant prioriterar abortsökande kvinnors intressen på bekostnad av de egna medlemmarnas. Är det inte medlemmarnas intressen som utgör själva fundamentet för förbundets existens?

Jag gissar att det också bland Vårdförbundets medlemmar finns de som har samvetsbetänkligheter för vissa åtgärder och som någon gång därför vill säga Nej. Det är skrämmande att deras eget fack då skulle förvägra dem den rätten.

Tillägg 23/10:

Vårdförbundets (m.fl.) argument utvecklas i dagens SvD Brännpunkt. Kvinnors rätt till abort ställs mot vårdpersonals rätt till samvetsmotiverad vägran. Facket gör här gemensam sak med RFSU och en gynekolog.

Visst, det ligger något i deras resonemang att i länder där abortmotståndet är utbrett det kan komma att påverka utbudet av abort negativt. Men egentligen är det två frågor som inte hör ihop. Facket borde ägna sig åt att värna sina medlemmars rätt att när samvetet så bjuder säga Nej, jag gör inte det här! Andra företrädare kan ägna sig åt kampen för fri abort överallt.

Varför är rädslan så stor att samvetsklausuler skulle förhindra kvinnors rätt till abort? Tror artikelförfattarna att majoriteten av vårdens företrädare är abortmotståndare? Varför skulle de vara det när så många i samhället i övrigt är abortförespråkare? Det finns gott om sådana och Vårdförbundet måste faktiskt inte stämma in i kören – ägna er åt era medlemmars intressen istället! Det är bara därför ni finns.

Annonser

Dödshjälp som tortyr

De senaste dagarna har SvD åter haft artiklar om dödshjälp. Ett reportage beskriver en man med ALS, som fått besked av sin husläkare att den dag han vill bli nedsövd för att få dö utan plågor kan det bara ske om man väcker honom var 4:e timme och kollar att han inte ändrar sig. I en annan artikel nämns om en dödshjälpmotståndare som menar att det är just så det ska gå till, man ska väcka personen med regelbundna intervall och fråga om han/hon står fast vid sitt beslut.

Det verkar så fullständigt fel, omänsklig, okänsligt och omöjligt! Att ge smärtstillande, lugnande och sövande medel till en person i plågor är ett sätt att lindra plågan, att ge möjlighet till frihet från smärta och ångest. Att avbryta tillförseln – för att ställa en fråga – är att avsiktligt sätta igång det lidande man förhoppningsvis lyckatdes hämma. För att kunna svara på frågan om man har ändrat sig och inte vill vara nedsövd längre behöver personen vara så vaken att tanken är klar och man klarar att bedöma situationen nyktert. Det är en fullständig omöjlighet att det skulle kunna göras utan att den outhärdliga situation som från början motiverade nedsövningen återkommer.

Med andra ord tortyr. Systematiserad och avsiktlig, om den där dödshjälpsmotståndarens åsikter skulle få råda. Men ingen läkare kan gå med på nåt sånt, det känner jag mig rätt övertygad om.

De artiklar jag läst i SvD finns på webupplagan här och här.

Aktiv dödshjälp – nej tack!

Nu har det gjorts en undersökning av attityder till aktiv dödshjälp, bl.a inom politiska partier. Det visar sig att SD är det parti där andelen tillskyndare är störst. Hm! Vilka associationer det ger…

Bland befolkningen är yngre mer positiva till dödshjälp än äldre. Inte så oväntat kanske, frågan ter sig väl mer abstrakt ju längre från att själv hamna i en sån situation man upplever sig vara.

Men jag, som förmodligen räknas som ”äldre”, följer trenden och är negativ. Vi ska inte ha aktiv dödshjälp. Ännu ett viktigt skäl att hålla ställningarna mot såna som SD!

God vård i livets slutskede, palliation och smärtlindring, ångestdämpning etc. i erforderlig dosering – JA. Men dödshjälp på beställning – NEJ, NEJ, NEJ!!!

Länk till nyheten i Dagens Medicin här. Har sökt efter rapporten utan att hitta den.

Tankevurpa i mörkret

Undantagen bekräftar regeln, heter det. Och I mörkret är alla katter grå.

Det var inledningen, det. Nu kommer resten. Here goes.

Det skrivs om dödshjälp nu igen. Föreningen Rätten till värdig död förespråkar legalisering av aktiv dödshjälp till friska personer. Läs artiklarna i SvD här och här och här.

Somliga kanske är övertygade anhängare, som absolut inte ändrar sig. Andra är lika övertygade motståndare, som inte heller ändrar sig. Men alla de andra, de där osäkra jepparna, som inte har en så tydlig bild av vad de kommer att tycka, tänka och vilja i morgon eller nästa år. Hur gör man med dem? Ska de också få dödshjälp bara för att de ber om det – även om de kanske ändrar sig till nästa vecka?

Nej, alla katter är inte grå även om de ser så ut i mörker.

Och så till vurpan… nu läser jag ett pressmeddelande från Socialstyrelsen från mitten av december. Det handlar om organdonation och att viljan att donera organ blir alltmer spridd. Folk fyller i donationskort och anmäler sig till donationsregistret. En opinionsundersökning visar att 58% har tagit aktiv ställning på så sätt. Av dem är 9 av 10 positivt inställda till att donera och hörsamma uppmaningen Don´t take your organs to Heaven – Heaven knows we need them here. Och ja, det behövs: nästan 600 personer står på vänt till ett eller flera organ och det motsvarar ungefär vad som kan opereras under ett helt år med dagens tillgång till donerade organ. Men om ett år har det kommit till nya i väntsalen och för några av dem hinner tåget gå innan det blir nåt organ tillgängligt.

Vurpan då… tja, så klart, kan man koppla ihop de där dödslängtande friska människorna i föreningen Rätten till en värdig död med det skriande behovet av donerade organ på nåt sätt?

Typ…. ”OK, du får din dödshjälp men då vill vi ha dina organ….”

NEJ NEJ!! Jag vet att man inte får säga så, inte ens tänka det! Men vad 17, det är ju bara en blogg…

Bota, lindra, trösta… och döda (2)

Nu använder jag nästan samma rubrik som en gång tidigare (april -07), när jag ska skriva om dödshjälp. Förra gången föranleddes det av en allmän debatt om dödshjälp, reportage om kliniken i Schweiz samt att Sv Läkaresällskapets delegation för medicinsk etik utkom med nya riktlinjer. De gick ut på att läkaren skulle ge dödshjälp till personer på deras begäran, även när hälsotillståndet inte innebar att döden var att vänta inom kort av andra orsaker.

Häromdagen skrev jag om Statens Medicinsk-Etiska Råd och deras PM till Regeringen. Det går också ut på att läkare ska bistå människor att dö, eller självvalt livsslut som SMER kallar det.

Idag har SvD Brännpunkt ett inlägg av Anders Arborelius, som också uttrycker tveksamhet – milt uttryckt – mot att byta spår och införa läkares dödshjälp i svensk sjukvårdspraxis. Hans debattartikel är balanserad och saklig och jag håller med honom i stort sett. Läkares uppgift är inte att döda – den är att diagnostisera och behandla sjukdomar, bota och lindra, minska lidande. Inte att döda!

Om det nu är nödvändigt med dödshjälp i Sverige, vilket det tycks finnas en folkopinion för, så är det i alla fall inte något för läkare att hålla på med!

En bloggare har kommenterat Arborelius inlägg genom att varna en katolsk företrädare att överhuvudtaget yttra sig i etiska frågor, med tanke på den katolska kyrkans historia och smutsiga delar i denna. Det var väl onödigt. Vad har det med saken att göra??

Dödshjälp på G

Förra året kom Svenska Läkaresällskapets etiska kommitté med förslag till nya riktlinjer som rörde vård i livets slutskede. Där ingick rekommendation att läkare ska medverka till att avkorta livet på personer i behov av livsuppehållande behandling genom att avbryta den, även när döden inte var omedelbart förestående. Exempel är förstås personer med ryggmärgsskador som är respiratorberoende, men annars friska. Om man kan uttrycka saken så. En svår situation, verkligen. Jag skrev om det här i bloggen flera gånger i fjol. (Läs här.)

Nu har SMER, Statens Medicinsk-Etiska Råd, överlämnat en promemoria till Regeringen med liknande innebörd. Läs här. Rådet förespråkar att läkare ska kunna förskriva läkemedel för självmord. I speciella fall, förstås. Det kallas ”Självvalt livsslut i särskilda fall”. Kriterierna är sjukdomar med långdraget svårt lidande fram till en säker död eller svårt lidande hos spädbarn. Däremot stöder man inte att läkare ska avbryta livsuppehållande behandling, typ respirator, kallat ”Aktiv läkarhjälp vid självvalt livsslut” när döden inte är omedelbart förestående. Här går man alltså emot Sv Läksällsk riktlinjer. Samtidigt skriver man att det är viktigt att fortsätta diskutera saken. (Hoppas nu att jag läst tillräckligt noggrant och återgett korrekt innehåll.)

Aha, tänker jag. Det ska vara OK att ge aktiv dödshjälp på distans (dvs. med att skriva ett recept) men inte delta personligen (dvs. söva och koppla bort en respirator). Personligen tycker jag förstås att det känns skönt att veta att man skulle slippa vara med själv. Men i princip är det väl inte så stor skillnad på själva åtgärden. Utan läkarens medverkan inget ”självvalt livsslut” i dessa fall.

Kriterierna skiljer sig också mellan Sv Läksällsk riktlinjer och SMER:s promemoria. Det som får stöd av SMER är dödshjälp vid ett långsamt utdraget döende under svårt lidande. Men vem definierar vad det är? Och hur ska lagen se ut när det gäller personer som inte kan inta läkemedlet själva, utan där en anhörig skulle kunna stoppa det i munnen på en och koppla bort respiratorn när man har somnat men fortfarande andas tack vare apparaten?

Jag välkomnar att PM:et antyder striktare regelverk än Svenska Läkaresällskapet. Men jag är inte säker på att praktiserandet och gränsdragningarna är särskilt enkla att styra resp. formulera.

LUB-gnabb

Seminariet på Riksstämman om avbrytande av livsuppehållande behandling (förkortas LUB!) visade att det är fler än jag som reagerat mot de nya etiska reglerna. Mitt intryck är att saken är långtifrån färdigpratad.

Även om det i etisk mening är samma sak att sätta ut en medicin eller avbryta dialysbehandling på individens önskan som att avbryta respiratorbehandling, så är det stora skillnader psykologiskt. Både för patienten, anhöriga, omgivande personal och inte minst för den läkare som utför åtgärden. För egen del skulle jag känna det som dödshjälp, vilket inte är tillåtet enligt svensk lag och inte heller tillåtet enligt det normsystem jag ”vuxit upp i” som läkare. Frågan är så svår – jag är inte motståndare till att människor själva ska få bestämma över sin behandling. Men varför ska det vara sjukvårdspersonal som tvingas utföra handlingar som strider mot deras samvete, yrkesheder och hela deras inre världsbild av vad som är rätt och vad som är fel?

Skönt därför att några tunga röster höjdes i dagens symposium på riksstämman, där podiet var laddat med försvarstal och uppenbarligen berett på opposition. Men, i min mening, inte försedda med tillräckligt övertygande argument!