defragmentering

Datorn jobbar snabbare när man defragmenterar den. Före är bilden ett sammelsurium av olika färger, efter visas en vackert blå homogen liggande stapel, som tecken på att alla filer vilar hela och obrutna på disken.

Finns det någon självklar längtan inom oss efter en tillvaro som är som en defragmenterad hårddisk? Där allt på ytan ser likadant ut?

Kanske en väldigt långsökt bild… men den dök bara upp när jag tänkte på gårdagens Brännpunktsinlägg om samhällets strävan att sålla bort olikhet (”rensa bort icke önskvärda människor”, som det står i ingressen).

I min barndom fanns ”den store Svartingen” och så var det han som var liten och blåaktig (antagligen ett hjärtfel?) och tanten (Häxan?) med låda på ryggen i raska steg uppför en backe och vidare mot skogen. Han som behövde två pallar att sitta på vid matbordet eftersom han var så fet så en inte räckte till och så att det inte funkade med en stol och ryggstöd. Och barnen på andra sidan gatan som bodde i nån sorts slum och hade något onämnbart hängande mellan näsan och överläppen…

Varför denna exposé över småstadslivet på 50-talet? Tja, kanske en illustration till min känsla av att olikhet finns och det kan vara klokt att bejaka den. Ett samhälle som inte tacksamt välkomnar och respekterar de människor som är olika som vill leva i fred med sin omgivning, det samhället är ett kyligt och hemskt fängelse. Hoppas vi inte är på väg dit!

Läs Svante Linussons debattartikel i SvD.se.