Walk the line

Dagens Medicin har idag en artikel om bloggande sjukvårdspersonal. Det förekommer – enligt en amerikansk studie – att bloggaren ger mer information än han/hon har rätt till på sin blogg. De undersökta bloggarna beskrivs i artikeln vara skrivna som ”en sorts dagbok”. 4 av 10 bloggare skrev om enskilda patienter, i vissa fall så att det gick att identifiera dessa. Om författaren var anonym gick det – enligt studien – ändå att i drygt hälften av fallen avslöja förf identitet. Och därmed räkna ut saker om de patienter som beskrevs.

Nej, det är viktigt att komma ihåg att vem som helst kan läsa bloggen. Grannen, arbetskamraten, eventuella antagonister osv. Givetvis är det särskilt lätt för den som själv varit med om det som beskrivs, som händelsevis råkar läsa.

Det är väl inget principiellt fel att skriva dagboksblogg, om man är vårdanställd eller vad man än skriver om. Att lufta sina funderingar och känslor offentligt kan bidra till vettiga diskussioner t ex. Men det måste väl alltid vara en överordnad regel att det skrivna aldrig får bekostas av annans integritet, oavsett om man har formell tystnadsplikt eller inte.

Hittills har inget fall prövats i HSAN där svensk sjukvårdspersonal anmälts för överträdelser i någon blogg. Nej, men det lär vi kanske få se framöver?

Annonser

Ofelbara läkare

Trots riskerna (t ex att bli tjock) tänker jag ägna en stund åt att skriva om läkarnas rädsla att anmäla misstag och fel, som nämndes i nyheterna igår. Enligt radioreportaget igår (länk här) är det vanligt att läkare inte vågar skriva en avvikelserapport av rädsla för att bli anmäld till HSAN. Och anmälningarna dit har också ökat. Däremot har antalet ärenden som leder till fällande ”dom” inte gjort det.

Jag har själv blivit anmäld några gånger. Första gången var för mycket länge sedan när jag var ung doktor, gjorde min AT och begick ett misstag som ledde till en skadad patient. Skadan var tack och lov behandlingsbar och det hela blev bra till slut. Men usch vad jobbigt att vara den som åsamkat den! Misstaget berodde på okunskap och hade dessutom inträffat på samma sätt på andra håll i ungefär samma veva. En oklar bruksanvisning till en medicinsk-teknisk apparat var förklaringen. Jag var förkrossad och patienten, ja, det var nog inte så lätt. Senare har jag blivit anmäld ett par gånger till men då har det rört sig om saker där någon var missnöjd av andra skäl.

Den där första anmälan ledde till en erinran, trots att flera inblandade ansåg att jag varit ”offer” (liksom patienten, förstås) för riktigt dåliga omständigheter. Det gick att leva med den saken, särskilt som jag fick gott stöd av kollegerna. Det var svårare att acceptera att jag faktiskt medverkat att skada en person och tog lång tid att komma fram till att jag kunde förlåta mig själv. Det underlättades förstås inte av att en reporter från en lokaltidning ringde upp mig, när ärendet offentliggjorts via HSAN:s beslut. Jag var helt oförberedd och svarade nog ganska förvirrat på anklagande frågor. Mycket skam fanns inom mig och jag berättade aldrig för mina anhöriga om det som hänt!

Men man måste kunna förlåta sig själv och acceptera att man faktiskt kan göra fel. Jag tror att det finns en outtalad norm som säger att läkare inte får göra fel och att de inte heller kan göra det! Den normen är utopisk och farlig!

Det är lätt att förstå läkare som vill akta sig för att bli anmälda! Samtidigt tror jag det är väldigt viktigt att läkare lär sig acceptera att de faktiskt är människor och ”felbara”. Det finns ingen som aldrig gör fel. Det viktiga är att risker som finns i systemet, t ex dåliga bruksanvisningar, uppmärksammas. Hur ska man annars kunna förebygga skador på oskyldiga människor? Därför är det nog bättre att våga risken för en anmälan och alltid rapportera fel och misstag. Det kan ju visa sig att det faktiskt går att ändra något i rutiner eller på annat sätt för att säkra att det inte händer igen. Och det vill nog läkarna också!