Grumlig princip i organdonationsfrågan

Frågan om donation av organ från döda donatorer diskuteras nu igen. Igår hörde jag ett inslag i Studio Ett där socialministern intervjuades om regeringens inställning. Frågan gäller nu om det kan vara tillåtet att vårda potentiella donatorer i syfte att bevara organen. Enligt socialministern faller detta på principen om att var och en ska vårdas ”för sin egen skull”. Det kan därför inte vara förenligt med den principen att man lägger in en döende person på intensiven för att vårda med målet att organen ska kunna doneras.

Jag tror socialministern behöver komplettera sitt kunskapsunderlag och sina argument om det ska bli trovärdigt. Det är nämligen så att det redan sker avsteg ifrån den där principen. Det hann inte nämnas så mycket om det i gårdagens reportage i radio, men så här ligger det till:

Donation av organ från död donator förutsätter att personen dör under pågående intensivvård i respirator, dvs. med bevarad hjärtfunktion och cirkulation. När det görs organdonationer i Sverige på detta sätt (128 fall år 2009) bryts socialministerns princip under ett antal timmar varje gång. Nämligen den tid som går från det att döden konstaterats tills organen tas ut och respiratorn stängs av. Exakt hur många timmar har jag just nu ingen uppgift om, det finns förmodligen statistik nånstans. Men den tid som är tillåten enligt Socialstyrelsen är 24 timmar. I dessa max 24 timmar pågår alltså intensivvård som inte alls är för den vårdades skull, utan enbart till gagn för de blivande mottagarna av organen.

Jag menar inte att det här är nån enkel fråga, tvärtom. Men när socialministern säger att vård av annat skäl än för den enskildes skull är en princip som inte får brytas så är han ute i grumliga vatten, eftersom det redan sker med myndighetens och regeringens godkännande.

Läs gärna Tännsjös artikel i DN (9/8 -10) för lite mer tankar om dessa saker. Här finns också lite mer faktabakgrund.

Annonser

Etik och organdonation

KD-ledaren Hägglund har sagt ifrån om respiratorvård i syfte att spara organ för donation. Han motiverar det med ett etik-argument, se notisen i Dagens Medicin 1/9.

Dagens Medicin 1 sep -10

Diskussionen har pågått ett tag och förekom på 90-talet när jag höll på med intensivvård. Då var belastningen ofta hög på avdelningen och det kändes verkligen inte som om det skulle finnas utrymme att ”vårda organ” också. Istället hände att svårt sjuka fick prioriteras ned och flyttas till vanlig avdelning, till förmån för nån som var ännu sjukare.

Principen om att var och en ska vårdas för sin egen skull är en bra princip. Men det finns andra bra etiska principer, t ex Att göra gott. I det här fallet gott för en eller flera andra sjuka, som kan räddas till livet om de får ett nytt organ transplanterat.

Ifall konkurrensen om plats på IVA inte var så hård som den är, skulle man inte då ställa sig annorlunda i den här frågan? Säg att det ges extra resurser avsedda för ”organvård”. Varför inte ett landstingsgemensamt mobilt team av personal som ansvarar för vården på den intensivvårdsavdelning där den potentielle donatorn finns?

Då kanske både jag och Göran Hägglund skulle omvärdera etiken och stödja idén med uppehållande respiratorvård i syfte att fler organ ska kunna doneras till dem som behöver det.