Konfrontation om omskärelse

Idag skriver SvD en notis om att den norske barnombudsmannen kräver åldersgräns för rituell omskärelse. Och att det mosaiska trossamfundets representant svarar att förslaget ”är dramatiskt och allvarligt för oss”.

En åldersgräns är ett mycket bra förslag. Det borde vi införa i Sverige. Också. Som spädbarn har gossar ingenting att säga till om. Ingreppet sker utan att deras åsikt ens efterfrågas. Skulle en åldersgräns finnas så ger man dem åtminstone chansen att säga vad de vill.

Mitt gamla förslag, som jag skrivit om här tidigare, är att pojkar som blivit rituellt omskurna som spädbarn ska få rätten att föra talan och kräva (och få) skadestånd när de blir myndiga, om de inte håller med om att åtgärden var riktig och viktig. En åldersgräns är bättre. ”Ja”, säger svenska myndigheter, ”vi godkänner rituella omskärelser. Förutsättningen är att den det avser bestämmer själv”. Det tycker jag vore modernt och rätt!

Idag är det tillåtet i vårt land med rituell omskärelse av små pojkar. Jag har tidigare länkat till en mycket bra och läsvärd artikel av kirurgen Dan Holmlund. Lägger in ny länk här. Det handlar om upplysning. Allt fler judiska familjer går ifrån den gamla traditionen. Det kanske mosaiska församlingens representant i Norge – och i Sverige? – borde begrunda!

Annonser

Tankar om sprutbyte

Häromdagen fanns en artikel i SvD om problemen med hiv, prostitution och sexturism i Ukraina, där fotbolls-EM kommer att utspela sig om ett par år. I artikeln finns en kommentar av den erkände svenske experten Lars-Olof Kallings med innebörden att hivsmittade och narkomaner har prioriterats ner av det ukrainska samhället eftersom de inte är nyttiga för samhället. Konsekvensen är ökad smittspridning och otillräcklig vård.

I Sverige diskuteras sprutbytesprogram för narkomaner i syfte att skydda mot hiv och förebygga sjukdom och död. Somliga motsätter sig det, t ex moderaterna i Sthlms läns landsting.

Jag är inte insatt i den här frågan, har ingen egen erfarenhet av att vårda narkomaner eller hivsmittade. Men jag har en uppfattning om det här med sprutbyten och det grundar sig på vad som står i lagen.

Hälso- och sjukvårdslagen föreskriver att vården ska ges på lika villkor. Och vidare:

Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården

Fetmaoperationer ökar. I en artikel i SvD i maj anges att fler än 7000 genomgår kirurgi mot fetma och att det blir allt fler och fler.

Så, varför prioriterar man matmissbrukare före narkotikamissbrukare? Är det ett uttryck för en värdering av missbrukets betydelse för den enskildes samhällsnytta? Den fete som blir smal kan förväntas jobba och bidra till vår BNP, medan narkomanen kanske inte förväntas bli nyttig för någon någonsin? Eller – hemska tanke – är det ett uttryck för att sjukvårdspolitiker i strid mot lagen värderar feta människor högre än narkotikamissbrukande människor?

HSL säger inte ett skvatt om att samhällsnyttan ska vara styrande för hur vård prioriteras och fördelas. Den talar om behov och det är inte samhällets behov det handlar om, utan den enskildes. Och formuleringen om lika människovärde är inte särskilt öppen för olika tolkningar. Ingenstans står det att dom är värda mer som fastnat i matmissbruk än dom som fastnat i narkotikamissbruk!

Om sprutbytesprogram bidrar till minskad hivspridning, minskat mänskligt lidande och död, så se till att införa det överallt i minst samma takt som operationer mot fetma ökar.

Är det nån som tror att fetmaoperationer bidrar till att fler äter sig feta? Tja, det kanske är möjligt. Men är det ett argument mot fetmaoperationer? Nej, av vad jag sett i debatten försöker man förebygga ökad fetma i befolkningen med information och forskning och kost etc. På samma sätt bör man skilja frågorna åt när det gäller narkomaner och risken för att fler personer hamnar i missbruk av narkotika.

Länkar:

Brännpunktsartikel i februari om betydelsen av sprutbyten för narkomaner
Artikel om ökad hivspridning (aug -10)

Nyhetsartikel om att mer än 7000 genomgår fetmakirurgi (SvD maj -10)

Klipp inte i barnets kropp!

Hade tänkt skriva några funderingar om den mamma som klippte av förhud på sin fem dagar unga son och nu är dömd för misshandel. Men jag känner mig alltför bedrövad för att komma på nåt att skriva om det. Att små barn ska behöva utsättas för sånt av den vars första uppgift är att skydda och vårda!

Nej, ändra lagen så att en pojke kan ställa sina föräldrar till svars när han blivit myndig och utkräva skadestånd om han blev omskuren när han var för liten för att bestämma själv!

Tidigare blogginlägg om saken här.

SvD.se

Vårdförbundet och samvetsklausul

Igår hördes debatt i radion om Europarådets resolution om rätten för vårdpersonal att slippa medverka i viss vård av samvetsskäl. Ingen ”ska tvingas att utföra eller medverka till abort, dödshjälp eller någon handling som kan orsaka döden för ett mänskligt foster eller embryo”. Citatet är hämtat ur dagens brännpunktsartikel i SvD, skriven av Christina Doctare m.fl.

I radioinslaget framfördes Vårdförbundets kritiska inställning till denna resolution. En barnmorska, tillika Vårdförbundets vice ordförande, yttrade sig oroat om risken för att kvinnor får svårare att få abort genomförd, inte bara i Sverige utan också ”i ett bredare perspektiv, nämligen internationellt”. Hon menade väl i Europa, gissar jag.

För mig ter det sig konstigt att ett fackförbund så flagrant prioriterar abortsökande kvinnors intressen på bekostnad av de egna medlemmarnas. Är det inte medlemmarnas intressen som utgör själva fundamentet för förbundets existens?

Jag gissar att det också bland Vårdförbundets medlemmar finns de som har samvetsbetänkligheter för vissa åtgärder och som någon gång därför vill säga Nej. Det är skrämmande att deras eget fack då skulle förvägra dem den rätten.

Tillägg 23/10:

Vårdförbundets (m.fl.) argument utvecklas i dagens SvD Brännpunkt. Kvinnors rätt till abort ställs mot vårdpersonals rätt till samvetsmotiverad vägran. Facket gör här gemensam sak med RFSU och en gynekolog.

Visst, det ligger något i deras resonemang att i länder där abortmotståndet är utbrett det kan komma att påverka utbudet av abort negativt. Men egentligen är det två frågor som inte hör ihop. Facket borde ägna sig åt att värna sina medlemmars rätt att när samvetet så bjuder säga Nej, jag gör inte det här! Andra företrädare kan ägna sig åt kampen för fri abort överallt.

Varför är rädslan så stor att samvetsklausuler skulle förhindra kvinnors rätt till abort? Tror artikelförfattarna att majoriteten av vårdens företrädare är abortmotståndare? Varför skulle de vara det när så många i samhället i övrigt är abortförespråkare? Det finns gott om sådana och Vårdförbundet måste faktiskt inte stämma in i kören – ägna er åt era medlemmars intressen istället! Det är bara därför ni finns.

Grumlig princip i organdonationsfrågan

Frågan om donation av organ från döda donatorer diskuteras nu igen. Igår hörde jag ett inslag i Studio Ett där socialministern intervjuades om regeringens inställning. Frågan gäller nu om det kan vara tillåtet att vårda potentiella donatorer i syfte att bevara organen. Enligt socialministern faller detta på principen om att var och en ska vårdas ”för sin egen skull”. Det kan därför inte vara förenligt med den principen att man lägger in en döende person på intensiven för att vårda med målet att organen ska kunna doneras.

Jag tror socialministern behöver komplettera sitt kunskapsunderlag och sina argument om det ska bli trovärdigt. Det är nämligen så att det redan sker avsteg ifrån den där principen. Det hann inte nämnas så mycket om det i gårdagens reportage i radio, men så här ligger det till:

Donation av organ från död donator förutsätter att personen dör under pågående intensivvård i respirator, dvs. med bevarad hjärtfunktion och cirkulation. När det görs organdonationer i Sverige på detta sätt (128 fall år 2009) bryts socialministerns princip under ett antal timmar varje gång. Nämligen den tid som går från det att döden konstaterats tills organen tas ut och respiratorn stängs av. Exakt hur många timmar har jag just nu ingen uppgift om, det finns förmodligen statistik nånstans. Men den tid som är tillåten enligt Socialstyrelsen är 24 timmar. I dessa max 24 timmar pågår alltså intensivvård som inte alls är för den vårdades skull, utan enbart till gagn för de blivande mottagarna av organen.

Jag menar inte att det här är nån enkel fråga, tvärtom. Men när socialministern säger att vård av annat skäl än för den enskildes skull är en princip som inte får brytas så är han ute i grumliga vatten, eftersom det redan sker med myndighetens och regeringens godkännande.

Läs gärna Tännsjös artikel i DN (9/8 -10) för lite mer tankar om dessa saker. Här finns också lite mer faktabakgrund.

Etik och organdonation

KD-ledaren Hägglund har sagt ifrån om respiratorvård i syfte att spara organ för donation. Han motiverar det med ett etik-argument, se notisen i Dagens Medicin 1/9.

Dagens Medicin 1 sep -10

Diskussionen har pågått ett tag och förekom på 90-talet när jag höll på med intensivvård. Då var belastningen ofta hög på avdelningen och det kändes verkligen inte som om det skulle finnas utrymme att ”vårda organ” också. Istället hände att svårt sjuka fick prioriteras ned och flyttas till vanlig avdelning, till förmån för nån som var ännu sjukare.

Principen om att var och en ska vårdas för sin egen skull är en bra princip. Men det finns andra bra etiska principer, t ex Att göra gott. I det här fallet gott för en eller flera andra sjuka, som kan räddas till livet om de får ett nytt organ transplanterat.

Ifall konkurrensen om plats på IVA inte var så hård som den är, skulle man inte då ställa sig annorlunda i den här frågan? Säg att det ges extra resurser avsedda för ”organvård”. Varför inte ett landstingsgemensamt mobilt team av personal som ansvarar för vården på den intensivvårdsavdelning där den potentielle donatorn finns?

Då kanske både jag och Göran Hägglund skulle omvärdera etiken och stödja idén med uppehållande respiratorvård i syfte att fler organ ska kunna doneras till dem som behöver det.

Tiopentalgåtan

Nu kom Socialstyrelsens rapport med det positiva beskedet att vården gått rätt till och enligt regelverk och alltihop. Det gällde tillsyn av sjukhuset där ett spädbarn dog och en läkare häktades som misstänkt sedan rättsmedicinsk undersökning visat hög halt av sömnmedel.

Men Socialstyrelsens slutsatser betyder inte att ett brott inte har begåtts. Såvitt jag förstår bygger deras utredning på granskning av journaler, lokala riktlinjer och rutiner, intervjuer med personal och chefer osv och fynden ställs mot övergripande regelverk i föreskrifter och medicinska vårdprogram. Om tiopental funnits journalfört hade man kunnat yttra sig om det också. Nu gjorde det inte det och ändå har barnet uppenbarligen fått det. Om alltsammans inte är ett misstag, sammanblandning av prover eller att nån mixtrat med provet.

Alltså för tidigt att som Läkarförbundets ordf. dra en lättnadens suck och slutsatsen att det hela är över. Ska man spekulera om det blir ett åtal? Jag tycker det verkar luta åt det. Något finns som kastar misstankar på den läkare som så dramatiskt anhölls i våras. Vad det är vet vi inte.

Barmhärtighetsmord förekommer. Ett läkemedel i dödlig dos kan ha tillförts i lönndom, senare uppmätt som hög koncentration i blodet hos barnet. Det här kan vara ett barmhärtighetsmord och därför rätt att göra polissak av. Oavsett om vården tidigare skett enligt regler, vetenskap och beprövad erfarenhet. Vilket är det enda Socialstyrelsen kan uttala sig om.

Jag kan tänka att det är bra för alla parter att det blir ett åtal och en rättslig prövning. Alla kort kan läggas fram och den misstänkta läkaren får möjlighet att försvara sig. Det är bra. Utan att veta något om henne överhuvudtaget kan jag föreställa mig att det kan kännas bättre för henne att få tillfälle till det. Hellre än att allt läggs ner och frågetecknet kvarstår.

Läs mer i SvD och Dagens Medicin.