Save our souls…

Mycket tragisk historia med den unge mannen som nekades ambulans och dog ensam i hallen med brusten mjälte! Nyheten nu är att SOS-operatören åtalas för grovt vållande till annans död. Vederbörande har tydligen inte följt regelverket utan använt vad han eller hon trodde var det egna förnuftet. Men i själva verket var det inte förnuft utan förutfattad mening.

Av det utsnitt ur larmsamtalet som redovisas i den här artikeln i SvD drar jag slutsatsen att sjuksköterskan redan från början bestämt sig för att det handlar om en person som kan klara sig med lite lugnande ord. Att det var en panikångestattack och att det inte behövdes en ambulans. Det kostade den unge mannen livet. (Eller kan ha gjort det. Är det säkert att han skulle överlevt så länge att han hunnit komma under rätt behandling i tid? Jag vet inte.)

Nu skriver SvD att SOS Alarm är ”skakat inför åtalet”. Ja, det kan man förstå. Inte så vanligt, det där. Men jag anser nog att det är rätt att saken prövas. Inte alls säker på att han fälls, förstås. Är underlåtelsesynder och missbedömningar brottsliga i såna här sammanhang? Jag vet inte det heller.

Det är mycket vanligt att vi människor har förutfattade meningar. Att vi förutsätter att vi tolkar en person eller en situation rätt, trots att vi inte har gått igenom och uteslutit alternativen. I privatlivet är det här förstås konfliktskapande. Alla som levt i parrelationer förstår vad jag pratar om. I sjukvården kan det kosta liv! Jag skulle kunna räkna upp en radda med exempel som jag känner till, där läkaren har missat en diagnos bara för att han/ hon inte tänkte på den. ”Tänkte inte på det”! Det är så lätt att komma in på fel spår och sedan tolka allting så att det stämmer med den förutfattade meningen man liksom fastnat i. Mänskligt, som sagt.

Nu handlar inte rättsfallet om det. SOS Alarm har algoritmer, procedurer, för hur operatörerna ska arbeta. Vilka frågor som ska ställas, hur svaren ska användas för att styra till rätt beslut. Det är enkelt – man behöver inte tänka själv särskilt mycket. Algoritmerna är detaljerade och framtagna av experter, såna som bl a känner till att brusten mjälte förekommer hos unga mänskor och är livshotande. Alla SOS Alarm-operatörer vet nog inte det, särskilt som det är ett ovanligt tillstånd.

På Läkaresällskapets riksstämma för två år sedan hörde jag en föreläsning av en sjukhuschef i Salt Lake City, Utah. Symposiet handlade om verktyg för ledning och styrning av sjukvård och den amerikanska föreläsningen skedde via länk direkt från USA. Här framgick det klart och tydligt att de mer och mer arbetar med förutbestämda riktlinjer, dvs. samma typ av algoritmer som SOS Alarm. Resultatet – för att göra den här redovisningen kort – visade på bättre outcome (färre döda, fler friska!) och dessutom lägre kostnader. Viktigt och riktigt för både befolkning, enskild patient och huvudman, i vårt fall landsting och skattebetalare. Enligt vad jag minns (hittar inte mina anteckningar) har man på deras sjukhus täckt in nånstans kring 70-75 procent av verksamheten med procedurbeskrivningar. Som skall följas. Skall.

I Sverige är det än så länge inte vanligt i sjukvården. Läkare styrs inte på det sättet. Läkare styr sig själva. Visserligen finns lokala riktlinjer som också följs i många fall. Men inte till punkt och pricka. Det är heller inte vanligt förekommande att ledningen följer upp hur läkare efterlever riktlinjer. Mycket är det som överlämnas till den enskilde att själv bedöma.

Från min kylskåpsdörr

Trenden, om det finns någon, pekar på mer och mer av styrning med tydliga regelverk hur man ska arbeta. En svår förändring, eftersom många läkare nog föredrar att få styra sig själva, som de alltid gjort. Men när beprövad erfarenhet och förmodligen vetenskap också visar påtagliga förbättringar blir det svårt att i längden stå emot. Min privata prognos är att vi har det hos oss inom… ja, vad ska man tro, 20-30 år? Optimistiskt kanske att räkna med kortare tid. Hur lång tid tar ett ”paradigmskifte”? (Som fråntar en nyckelgrupp inom sjukvården makt, dessutom!)

Idag kan livhanken hänga på att läkarna överhuvudtaget kommer att tänka på möjligheten av ett ovanligt men farligt tillstånd. Och är öppna för att deras första tanke faktiskt var fel.

Rättsfallet på SOS Alarm blir intressant att följa. Har operatören följt instruktioner? Har instruktionerna varit tillräckligt pricksäkra? Och i framtiden blir det möjligt att följa upp och värdera läkarnas arbete på det sättet, om det blir som jag tror. Det blir annorlunda. Men det behöver inte vara så fel.

Annonser

Bädda eller inte bädda, det är frågan

Mer än 200 kommentarer är det på Dagens Medicins artikel om att läkare nu ska ta över lite jobb från städarna. Eller lokalvårdarna heter det visst. Det är ett landsting söderut som är inne på att läkarna ska bädda i jourrummet efter sig och fackrepresentanten har räknat ut att det går åt 100 läkartimmar per år för detta jobb.

I mitt konsultjobb kommer jag ständigt i kontakt med landstingsfolk som vill se till att läkarna gör ”rätt saker” på sin dyra arbetstid, särskilt jourtiden. Och diskussionen på Dagens Medicin handlar mycket om att läkarna gärna kan bädda själva, att det bara tar några få minuter osv.

Vad tänker då jag om detta? Jo, följande: när man själv inte känner någon delaktighet i att det går bra ekonomiskt för landstinget så har man nog lättare att hitta på argument MOT att bädda sängen själv. Om varje läkare kände att den lilla åtgärden gagnar ”oss”, då skulle dom nog inte bråka om det överhuvudtaget. Om ”oss” skulle vara liktydigt med ”vi som tillsammans sköter om den här verksamheten” i stället för ”Vi läkare”.

Alltså: problemet är inte att läkarna har viktigare saker att göra. Problemet är att dom inte känner sig delaktiga i landstingets ekonomiska mål.

Och undra på det? Finns det nån mer anonym arbetsgivare än ett landsting?

Och vad gör landstingen åt den saken???

Jobbigt för AT

Läser i Läkartidningen om en undersökning som visar att mellan 1/4 och 1/3 av AT-läkarna funderat på att byta yrke. Detta till följd av bl a hög arbetsbelastning och små möjligheter att påverka den egna arbetssituationen. I samma veva har AT-läkarnas ranking av tjänstgöringens  placeringsort (sjukhus och öppenvård) presenterats. Till min personliga glädje har mitt gamla sjukhus i Västervik klättrat till plats 6. Grattis Västervik! Säkert välförtjänt.

Mindre positivt är förstås det faktum att så stor andel av de unga läkarna upplever arbetssituationen så pressad att avhopp från yrket dyker upp som lösning. Det har jag svårt att känna igen från min egen AT-tid. Men den ligger å andra sidan långt tillbaks i tiden. Då på -70-talet kanske förutsättningarna var bättre att känna stöd och uppmuntran från arbetskamrater.

Det var förstås ingen dans på rosor. Hög arbetsbelastning och känsla av stort ansvar, ja, så var det då också. Men samtidigt mycket av kamratstöd från AT-kompisarna och från övriga läkare, både halvgamla och de seniora. Och en allmänt god stämning på arbetsplatsen med positiv återkoppling när man gjort nåt bra. Det kanske är nyckeln till trivsel. Den som sliter och släpar, jobbar nätter och helger, oroar sig för misstag, begår misstag (men oftast utan allvarliga konsekvenser tack och lov) osv. kan känna trivsel och må väl i yrket bara man får erkänsla och uppskattning. Och om man känner att man hela tiden lär sig mer och mer.

Från den äldre generationen hörs också klagan på otillräcklig helhetssyn och konflikten mellan de olika krav som ställs på läkare (artikel i Läkartidningen här). Hög kvalitet och god patientsäkerhet krockar med förbud att överbelägga. God dokumentation och uppföljning försvåras av utträngningseffekter… vad ska man avstå från för att få tid att dokumentera och analysera resultat? Är det resursfrågor? Kanske inte enbart.

Finns det en koppling mellan läkares frustration i jobbet å ena sidan och det faktum att bedside-insatser minskar och datorknackande ökar å den andra? Kanske också läkarna skulle må bra av att röra mer vid patienter och mindre vid tangentbord? Läs artikel i SvD idag.

Vilken del av läkarkåren mår bra idag? Och varför gör de i så fall det? Och om det nu är så illa ställt både i den yngsta och den mer etablerade delen av läkarkåren, varför är det ingen som gör nånting åt det? En ganska viktig sak kan man tycka, nu när vi redan står inför en hotande läkarbrist som riskerar förvärras om folk börjar hoppa av och byta yrke!

Safety first?

Läser om läkaren som satte öronproppar för att sova ostörd på jouren, SvD här. Och blev av med jobbet som följd av det.

Ja, det var omdömeslöst och dumt gjort! Självklart kan man önska att man får sova ifred när man trött drar sig tillbaka till jourrummet. Men man kan förstås inte räkna med den saken när man har jouren! Det ingår liksom att vara tillgänglig då.

Och en patient avled. Ingen vet hur det gått om anestesiläkaren medverkat vid återupplivningen. Lätt att tänka sig att anhöriga och den övriga vårdpersonalen inte mår så bra av att tänka på det.

Men jag får en annan fundering också. Den här läkaren sa att han var så trött för att han sovit dåligt hemma pga sjuka barn. Och jag undrar: hur stort är utrymmet på en arbetsplats att förklara sig oduglig att tjänstgöra, t ex pga sömnbrist? Finns det något i säkerhetssystemen som bevakar att läkare inte kommer trötta eller sjuka till sitt jourpass?

Hade den här läkaren något alternativ? Vi vet ju inte om han kanske sovit lika djupt även utan öronproppar eftersom han nu var så trött. Kanske var det tröttheten och sömnbristen som orsakade att han inte hörde sökaren, snarare än öronpropparna.

Vad säger Läkarförbundet om en sån här uppsägning? Hur har arbetsgivaren säkrat att de anställda är i skick att ta på sig jouransvaret? Kanske borde det finnas en kontrollstation – likt en alkometer – innan man godkänns för ett jourpass? Det vore förstås att ta i – var och en har ju ett personligt ansvar!

Men… hur tydligt har arbetsgivaren signalerat att det är OK och t o m viktigt att den som inte känner sig i skick att jobba ska säga ifrån? För patienternas skull!

Läkaryrkets diskreta charm

I Dagens Medicin skriver man om undersökningen bland sjukvårdsanställda, om hur ”meningsfullt” man upplever sitt yrke. Läs här. Här noteras att 85% av läkarna upplever det. Att deras jobb är meningsfullt. Alltså var 7:e läkare som inte upplever det meningsfullt. En av sju. Hm! Kanske var jag en av dem, när jag bestämde mig för att lämna läkaryrket. Jo, så var det nog. Det kändes inte så roligt längre, så var det.

Det måste inte vara roligt. Inte hela tiden, inte alla moment. Men tillräckligt ofta måste man ändå känna tillfredsställelse i jobbet för att uppleva det meningsfullt. Och uppenbarligen gör ca var 7:e läkare inte det.

I dessa läkarbristens dagar är det förstås ett arbetsgivarintresse att läkarna stannar kvar där de är. I yrket alltså. Och inte hittar andra sätt att förverkliga sina ambitioner och drömmar. Undersökningens resultat borde vara en varningsklocka för landstingen. Om var sjunde läkare får för sig att gå sin väg och göra nåt dom tycker är roligare så blir det verkligen bekymmersamt.

Och så är det larm från ett av landets stora sjukhus att läkare avlidit till följd av stress i jobbet. Läs här. Ja, jag tror nog det kan förekomma såna samband. Det är ruggigt! Hur bra kan man vara för sina patienter om man är så stressad att det t.o.m. är fara för ens liv?

Läkare är i allmänhet mycket ambitiösa, det vågar jag påstå! Det ska gå mycket långt innan man erkänner att man överskridit sina gränser. Jag tror arbetsgivarna (cheferna!) måste få förståelse för den sidan av problemet. Att läkare sällan ger upp när de kanske borde stoppa och be om hjälp. Ett humant ledarskap i sjukvården ställer krav på bättre insikter hos cheferna i den mänskliga naturen och hur ambitioner och drivkrafter hos t ex läkarna uppstår, utnyttjas och till sist i värsta fall utarmas.

Bota, lindra, trösta… och döda (2)

Nu använder jag nästan samma rubrik som en gång tidigare (april -07), när jag ska skriva om dödshjälp. Förra gången föranleddes det av en allmän debatt om dödshjälp, reportage om kliniken i Schweiz samt att Sv Läkaresällskapets delegation för medicinsk etik utkom med nya riktlinjer. De gick ut på att läkaren skulle ge dödshjälp till personer på deras begäran, även när hälsotillståndet inte innebar att döden var att vänta inom kort av andra orsaker.

Häromdagen skrev jag om Statens Medicinsk-Etiska Råd och deras PM till Regeringen. Det går också ut på att läkare ska bistå människor att dö, eller självvalt livsslut som SMER kallar det.

Idag har SvD Brännpunkt ett inlägg av Anders Arborelius, som också uttrycker tveksamhet – milt uttryckt – mot att byta spår och införa läkares dödshjälp i svensk sjukvårdspraxis. Hans debattartikel är balanserad och saklig och jag håller med honom i stort sett. Läkares uppgift är inte att döda – den är att diagnostisera och behandla sjukdomar, bota och lindra, minska lidande. Inte att döda!

Om det nu är nödvändigt med dödshjälp i Sverige, vilket det tycks finnas en folkopinion för, så är det i alla fall inte något för läkare att hålla på med!

En bloggare har kommenterat Arborelius inlägg genom att varna en katolsk företrädare att överhuvudtaget yttra sig i etiska frågor, med tanke på den katolska kyrkans historia och smutsiga delar i denna. Det var väl onödigt. Vad har det med saken att göra??

Ofelbara läkare

Trots riskerna (t ex att bli tjock) tänker jag ägna en stund åt att skriva om läkarnas rädsla att anmäla misstag och fel, som nämndes i nyheterna igår. Enligt radioreportaget igår (länk här) är det vanligt att läkare inte vågar skriva en avvikelserapport av rädsla för att bli anmäld till HSAN. Och anmälningarna dit har också ökat. Däremot har antalet ärenden som leder till fällande ”dom” inte gjort det.

Jag har själv blivit anmäld några gånger. Första gången var för mycket länge sedan när jag var ung doktor, gjorde min AT och begick ett misstag som ledde till en skadad patient. Skadan var tack och lov behandlingsbar och det hela blev bra till slut. Men usch vad jobbigt att vara den som åsamkat den! Misstaget berodde på okunskap och hade dessutom inträffat på samma sätt på andra håll i ungefär samma veva. En oklar bruksanvisning till en medicinsk-teknisk apparat var förklaringen. Jag var förkrossad och patienten, ja, det var nog inte så lätt. Senare har jag blivit anmäld ett par gånger till men då har det rört sig om saker där någon var missnöjd av andra skäl.

Den där första anmälan ledde till en erinran, trots att flera inblandade ansåg att jag varit ”offer” (liksom patienten, förstås) för riktigt dåliga omständigheter. Det gick att leva med den saken, särskilt som jag fick gott stöd av kollegerna. Det var svårare att acceptera att jag faktiskt medverkat att skada en person och tog lång tid att komma fram till att jag kunde förlåta mig själv. Det underlättades förstås inte av att en reporter från en lokaltidning ringde upp mig, när ärendet offentliggjorts via HSAN:s beslut. Jag var helt oförberedd och svarade nog ganska förvirrat på anklagande frågor. Mycket skam fanns inom mig och jag berättade aldrig för mina anhöriga om det som hänt!

Men man måste kunna förlåta sig själv och acceptera att man faktiskt kan göra fel. Jag tror att det finns en outtalad norm som säger att läkare inte får göra fel och att de inte heller kan göra det! Den normen är utopisk och farlig!

Det är lätt att förstå läkare som vill akta sig för att bli anmälda! Samtidigt tror jag det är väldigt viktigt att läkare lär sig acceptera att de faktiskt är människor och ”felbara”. Det finns ingen som aldrig gör fel. Det viktiga är att risker som finns i systemet, t ex dåliga bruksanvisningar, uppmärksammas. Hur ska man annars kunna förebygga skador på oskyldiga människor? Därför är det nog bättre att våga risken för en anmälan och alltid rapportera fel och misstag. Det kan ju visa sig att det faktiskt går att ändra något i rutiner eller på annat sätt för att säkra att det inte händer igen. Och det vill nog läkarna också!