Etik och organdonation

KD-ledaren Hägglund har sagt ifrån om respiratorvård i syfte att spara organ för donation. Han motiverar det med ett etik-argument, se notisen i Dagens Medicin 1/9.

Dagens Medicin 1 sep -10

Diskussionen har pågått ett tag och förekom på 90-talet när jag höll på med intensivvård. Då var belastningen ofta hög på avdelningen och det kändes verkligen inte som om det skulle finnas utrymme att ”vårda organ” också. Istället hände att svårt sjuka fick prioriteras ned och flyttas till vanlig avdelning, till förmån för nån som var ännu sjukare.

Principen om att var och en ska vårdas för sin egen skull är en bra princip. Men det finns andra bra etiska principer, t ex Att göra gott. I det här fallet gott för en eller flera andra sjuka, som kan räddas till livet om de får ett nytt organ transplanterat.

Ifall konkurrensen om plats på IVA inte var så hård som den är, skulle man inte då ställa sig annorlunda i den här frågan? Säg att det ges extra resurser avsedda för ”organvård”. Varför inte ett landstingsgemensamt mobilt team av personal som ansvarar för vården på den intensivvårdsavdelning där den potentielle donatorn finns?

Då kanske både jag och Göran Hägglund skulle omvärdera etiken och stödja idén med uppehållande respiratorvård i syfte att fler organ ska kunna doneras till dem som behöver det.

Annonser

LUB-gnabb

Seminariet på Riksstämman om avbrytande av livsuppehållande behandling (förkortas LUB!) visade att det är fler än jag som reagerat mot de nya etiska reglerna. Mitt intryck är att saken är långtifrån färdigpratad.

Även om det i etisk mening är samma sak att sätta ut en medicin eller avbryta dialysbehandling på individens önskan som att avbryta respiratorbehandling, så är det stora skillnader psykologiskt. Både för patienten, anhöriga, omgivande personal och inte minst för den läkare som utför åtgärden. För egen del skulle jag känna det som dödshjälp, vilket inte är tillåtet enligt svensk lag och inte heller tillåtet enligt det normsystem jag ”vuxit upp i” som läkare. Frågan är så svår – jag är inte motståndare till att människor själva ska få bestämma över sin behandling. Men varför ska det vara sjukvårdspersonal som tvingas utföra handlingar som strider mot deras samvete, yrkesheder och hela deras inre världsbild av vad som är rätt och vad som är fel?

Skönt därför att några tunga röster höjdes i dagens symposium på riksstämman, där podiet var laddat med försvarstal och uppenbarligen berett på opposition. Men, i min mening, inte försedda med tillräckligt övertygande argument!