Organmarknad – ska vi ha det?

Sveriges Radio Vetenskapsradion har låtit göra en Sifoundersökning om organdonation mot betalning. Läs här i SvD och här på SR. Undersökningen gjordes enligt konstens alla regler och omfattade 1000 personer. Frågan löd:

Om det vore lagligt, skulle du själv kunna tänka dig att sälja din ena njure för 300 000 kronor till ett landsting för transplantation till en njursjuk, eller skulle du inte kunna tänka dig det?

Drygt var 5:e person svarade Ja, ca var 10:e var tveksam och resten sa bestämt Nej, ca 2/3.

Ja, vad ska man säga. Det är en svår fråga utan självklara svar. Dom som lämnar blod, vilket också är en sorts donation, får en mindre ersättning i vissa landsting. Men det är flera principiellt viktiga skillnader: blod nybildas, det gör inte njurar. Blodtappning har knappast någon risk för komplikationer, medan en operation med uttagning av en njure är ett tämligen omfattande kirurgiskt ingrepp. Inga sådana är helt utan komplikationer, statistiskt är risken liten men den finns. Komplikationer som, om man har riktig otur, kan vara allvarliga.

Jag tror inte det är en bra idé. Även om sjukvården förmår sålla fram ”rätt” donatorer så kommer det någon gång att missas något i utredning, information eller kirurgin. En frisk donator och hans/ hennes familj som sett chansen till förstärkning i kassan kan drabbas av nånting väldigt oönskat och oförutsett istället. Och varje transplantation leder inte till lyckat resultat, avstötningsreaktioner förekommer som gör att ingreppet faktiskt blev meningslöst.

Å andra sidan finns de njursjuka och samhällets kostnader för vården av dem. Båda skulle tjäna på att det blir ett större utbud av donerade njurar – de sjuka kan leva normalare liv, samhället sparar pengar.

Kan det vara så att många av Ja-sägarna tänkte på att de kunde ha en nära anhörig eller vän som behövde en njure? Då ställer det sig lite annorlunda. Viljan att hjälpa finns först, den ekonomiska kompensationen är inte den första drivkraften. Det är verkligen rimligt att friska som väljer att donera organ får någon kompensation!

Det är en svår fråga utan självklara svar. Jag känner mig tveksam till att betala för organ på detta sätt.

Grumlig princip i organdonationsfrågan

Frågan om donation av organ från döda donatorer diskuteras nu igen. Igår hörde jag ett inslag i Studio Ett där socialministern intervjuades om regeringens inställning. Frågan gäller nu om det kan vara tillåtet att vårda potentiella donatorer i syfte att bevara organen. Enligt socialministern faller detta på principen om att var och en ska vårdas ”för sin egen skull”. Det kan därför inte vara förenligt med den principen att man lägger in en döende person på intensiven för att vårda med målet att organen ska kunna doneras.

Jag tror socialministern behöver komplettera sitt kunskapsunderlag och sina argument om det ska bli trovärdigt. Det är nämligen så att det redan sker avsteg ifrån den där principen. Det hann inte nämnas så mycket om det i gårdagens reportage i radio, men så här ligger det till:

Donation av organ från död donator förutsätter att personen dör under pågående intensivvård i respirator, dvs. med bevarad hjärtfunktion och cirkulation. När det görs organdonationer i Sverige på detta sätt (128 fall år 2009) bryts socialministerns princip under ett antal timmar varje gång. Nämligen den tid som går från det att döden konstaterats tills organen tas ut och respiratorn stängs av. Exakt hur många timmar har jag just nu ingen uppgift om, det finns förmodligen statistik nånstans. Men den tid som är tillåten enligt Socialstyrelsen är 24 timmar. I dessa max 24 timmar pågår alltså intensivvård som inte alls är för den vårdades skull, utan enbart till gagn för de blivande mottagarna av organen.

Jag menar inte att det här är nån enkel fråga, tvärtom. Men när socialministern säger att vård av annat skäl än för den enskildes skull är en princip som inte får brytas så är han ute i grumliga vatten, eftersom det redan sker med myndighetens och regeringens godkännande.

Läs gärna Tännsjös artikel i DN (9/8 -10) för lite mer tankar om dessa saker. Här finns också lite mer faktabakgrund.

Etik och organdonation

KD-ledaren Hägglund har sagt ifrån om respiratorvård i syfte att spara organ för donation. Han motiverar det med ett etik-argument, se notisen i Dagens Medicin 1/9.

Dagens Medicin 1 sep -10

Diskussionen har pågått ett tag och förekom på 90-talet när jag höll på med intensivvård. Då var belastningen ofta hög på avdelningen och det kändes verkligen inte som om det skulle finnas utrymme att ”vårda organ” också. Istället hände att svårt sjuka fick prioriteras ned och flyttas till vanlig avdelning, till förmån för nån som var ännu sjukare.

Principen om att var och en ska vårdas för sin egen skull är en bra princip. Men det finns andra bra etiska principer, t ex Att göra gott. I det här fallet gott för en eller flera andra sjuka, som kan räddas till livet om de får ett nytt organ transplanterat.

Ifall konkurrensen om plats på IVA inte var så hård som den är, skulle man inte då ställa sig annorlunda i den här frågan? Säg att det ges extra resurser avsedda för ”organvård”. Varför inte ett landstingsgemensamt mobilt team av personal som ansvarar för vården på den intensivvårdsavdelning där den potentielle donatorn finns?

Då kanske både jag och Göran Hägglund skulle omvärdera etiken och stödja idén med uppehållande respiratorvård i syfte att fler organ ska kunna doneras till dem som behöver det.

Tankevurpa i mörkret

Undantagen bekräftar regeln, heter det. Och I mörkret är alla katter grå.

Det var inledningen, det. Nu kommer resten. Here goes.

Det skrivs om dödshjälp nu igen. Föreningen Rätten till värdig död förespråkar legalisering av aktiv dödshjälp till friska personer. Läs artiklarna i SvD här och här och här.

Somliga kanske är övertygade anhängare, som absolut inte ändrar sig. Andra är lika övertygade motståndare, som inte heller ändrar sig. Men alla de andra, de där osäkra jepparna, som inte har en så tydlig bild av vad de kommer att tycka, tänka och vilja i morgon eller nästa år. Hur gör man med dem? Ska de också få dödshjälp bara för att de ber om det – även om de kanske ändrar sig till nästa vecka?

Nej, alla katter är inte grå även om de ser så ut i mörker.

Och så till vurpan… nu läser jag ett pressmeddelande från Socialstyrelsen från mitten av december. Det handlar om organdonation och att viljan att donera organ blir alltmer spridd. Folk fyller i donationskort och anmäler sig till donationsregistret. En opinionsundersökning visar att 58% har tagit aktiv ställning på så sätt. Av dem är 9 av 10 positivt inställda till att donera och hörsamma uppmaningen Don´t take your organs to Heaven – Heaven knows we need them here. Och ja, det behövs: nästan 600 personer står på vänt till ett eller flera organ och det motsvarar ungefär vad som kan opereras under ett helt år med dagens tillgång till donerade organ. Men om ett år har det kommit till nya i väntsalen och för några av dem hinner tåget gå innan det blir nåt organ tillgängligt.

Vurpan då… tja, så klart, kan man koppla ihop de där dödslängtande friska människorna i föreningen Rätten till en värdig död med det skriande behovet av donerade organ på nåt sätt?

Typ…. ”OK, du får din dödshjälp men då vill vi ha dina organ….”

NEJ NEJ!! Jag vet att man inte får säga så, inte ens tänka det! Men vad 17, det är ju bara en blogg…