Hjältar och prestationsångest

Ojoj! En läkare misslyckades med ryggbedövning till en kvinna som behövde den för smärtlindring under förlossning. En hel timme hölls det på innan man kallade på hjälp och hon fick mer kompetent vård av nån som behärskade tekniken bättre! Det här kan man läsa om i DN.

Man kan förstås undra över varför nån utsätter en patient för detta så länge utan att förstå att det är fel. Ett tjugotal stickförsök, utan att åstadkomma det man är där för och som en van narkosläkare klarar på första försöket! Lusten att klara sig själv och att prestera bra, ständigt lära sig nytt och utveckla sin förmåga – ja, den är nog en stark drivkraft hos många läkare. Men det måste ju samtidigt finnas en bromspedal som säkerställer att den egna ambitionen aldrig någonsin får gå ut över andra, särskilt inte över patienterna, förstås!

Det är ett tecken på mognad när en läkare ser till patientens bästa OCH till den egna utvecklingen i yrket, samtidigt! Vad ska till för att unga läkare ska lära sig att det inte är prestigeförlust att be om hjälp när de inte klarar en uppgift? Hur ska de få klart för sig att det tvärtom visar på integritet i läkarrollen och genuint intresse för patienten?

Nu ska jag inte skylla på läkarna som är i början av sin karriär. De gör ju som deras förebilder visar dem. Och det är väl där skon klämmer. Den är på många håll ännu så fast rotad hos många läkare, bilden av den allsmäktige som kan allt, aldrig sviktar, aldrig tvekar, aldrig behöver stöd och råd och hjälp. Så länge den här omnipotenta hjälteglorian svävar över läkarna kommer just de aldrig att bli några riktiga hjältar. De är hjältar som släpper prestige och prestationskrav när patientens välbefinnande är i fara!

Annonser