Bota, lindra, trösta… och döda (2)

Nu använder jag nästan samma rubrik som en gång tidigare (april -07), när jag ska skriva om dödshjälp. Förra gången föranleddes det av en allmän debatt om dödshjälp, reportage om kliniken i Schweiz samt att Sv Läkaresällskapets delegation för medicinsk etik utkom med nya riktlinjer. De gick ut på att läkaren skulle ge dödshjälp till personer på deras begäran, även när hälsotillståndet inte innebar att döden var att vänta inom kort av andra orsaker.

Häromdagen skrev jag om Statens Medicinsk-Etiska Råd och deras PM till Regeringen. Det går också ut på att läkare ska bistå människor att dö, eller självvalt livsslut som SMER kallar det.

Idag har SvD Brännpunkt ett inlägg av Anders Arborelius, som också uttrycker tveksamhet – milt uttryckt – mot att byta spår och införa läkares dödshjälp i svensk sjukvårdspraxis. Hans debattartikel är balanserad och saklig och jag håller med honom i stort sett. Läkares uppgift är inte att döda – den är att diagnostisera och behandla sjukdomar, bota och lindra, minska lidande. Inte att döda!

Om det nu är nödvändigt med dödshjälp i Sverige, vilket det tycks finnas en folkopinion för, så är det i alla fall inte något för läkare att hålla på med!

En bloggare har kommenterat Arborelius inlägg genom att varna en katolsk företrädare att överhuvudtaget yttra sig i etiska frågor, med tanke på den katolska kyrkans historia och smutsiga delar i denna. Det var väl onödigt. Vad har det med saken att göra??

Dödshjälp på G

Förra året kom Svenska Läkaresällskapets etiska kommitté med förslag till nya riktlinjer som rörde vård i livets slutskede. Där ingick rekommendation att läkare ska medverka till att avkorta livet på personer i behov av livsuppehållande behandling genom att avbryta den, även när döden inte var omedelbart förestående. Exempel är förstås personer med ryggmärgsskador som är respiratorberoende, men annars friska. Om man kan uttrycka saken så. En svår situation, verkligen. Jag skrev om det här i bloggen flera gånger i fjol. (Läs här.)

Nu har SMER, Statens Medicinsk-Etiska Råd, överlämnat en promemoria till Regeringen med liknande innebörd. Läs här. Rådet förespråkar att läkare ska kunna förskriva läkemedel för självmord. I speciella fall, förstås. Det kallas ”Självvalt livsslut i särskilda fall”. Kriterierna är sjukdomar med långdraget svårt lidande fram till en säker död eller svårt lidande hos spädbarn. Däremot stöder man inte att läkare ska avbryta livsuppehållande behandling, typ respirator, kallat ”Aktiv läkarhjälp vid självvalt livsslut” när döden inte är omedelbart förestående. Här går man alltså emot Sv Läksällsk riktlinjer. Samtidigt skriver man att det är viktigt att fortsätta diskutera saken. (Hoppas nu att jag läst tillräckligt noggrant och återgett korrekt innehåll.)

Aha, tänker jag. Det ska vara OK att ge aktiv dödshjälp på distans (dvs. med att skriva ett recept) men inte delta personligen (dvs. söva och koppla bort en respirator). Personligen tycker jag förstås att det känns skönt att veta att man skulle slippa vara med själv. Men i princip är det väl inte så stor skillnad på själva åtgärden. Utan läkarens medverkan inget ”självvalt livsslut” i dessa fall.

Kriterierna skiljer sig också mellan Sv Läksällsk riktlinjer och SMER:s promemoria. Det som får stöd av SMER är dödshjälp vid ett långsamt utdraget döende under svårt lidande. Men vem definierar vad det är? Och hur ska lagen se ut när det gäller personer som inte kan inta läkemedlet själva, utan där en anhörig skulle kunna stoppa det i munnen på en och koppla bort respiratorn när man har somnat men fortfarande andas tack vare apparaten?

Jag välkomnar att PM:et antyder striktare regelverk än Svenska Läkaresällskapet. Men jag är inte säker på att praktiserandet och gränsdragningarna är särskilt enkla att styra resp. formulera.