Sorgligt om sorg

Idag blev jag berörd av artikeln i DN av en kvinna vars man avled plötsligt. Den handlar om hur det gick till efteråt, på sjukhuset, då hon inte fick den tid och det stöd hon behövde. Åkte hem med mannens kläder i en påse efter några timmar med en ”empatisk akutläkare och sjuksköterska”. Men skulle ha behövt mer tid, mer stöd.

Det är mycket illa att det går till så på ett sjukhus som i sin vision stoltserar med ord som ”mest framstående” och ”de mest nöjda patienterna”.

Man frågar sig vem som är patient när en person förs in avliden till sjukhuset efter plötslig död i hemmet. Ses inte närmast anhörig som patient?

För snart tio år sedan jobbade jag fortfarande inom intensivvården och minns att på mitt sjukhus skrevs åtgärdsprogram för sådana situationer. Det finns resurser – sjukhusen har tillgång till präster, psykologer och kuratorer, personer som inte är vårdpersonal och därför inte behöver vända ryggen till för att ägna sig åt levande men sjuka patienter som konkurrerar om deras tid. Att ett av vårt lands ”finaste” sjukhus skulle sakna en plan för hur de tar hand om anhöriga vid fall med plötslig död är en gåta. Det är knappast en resursfråga.

Men såklart, när inriktningen är Forskning och Framtid är det väl svårt att också ha ett varmt hjärta för den som faller utanför dessa spår? Kanske sjukhuset bör lägga till något om den saken i sin självbild?

Har omhändertagandet av anhöriga försämrats i vården idag? Mina insiderbilder av sjukvården börjar bli lite föråldrade. Jag nämnde ovan om åtgärdsplan för anhöriga vid det sjukhus där jag jobbade. Och jag har fler exempel från den tiden om krisgrupper i beredskap att hjälpa människor i den här kvinnans situation. Finns dom inte längre kvar? Vad har hänt?

Nä nu

Nej, nu blev jag ledsen. Läser om ett par som väntar barn och bett om ett fostervattenprov för att få reda på fostrets kön. Enligt artikeln var detta det enda skälet. När läkaren vägrade utsattes han för hotelser av den blivande pappan! Läs här i SvD.

Det är fel, menar jag, att använda metoden så. Fel, eftersom jag menar att man inte har rätt att välja eller välja bort pga kön. Man önskar en pojke, provet visar flicka (eller vice versa) och man bestämmer sig för abort. Det är ju möjligt att göra så.

Jag lyssnade en gång till en etikföreläsning av Erwin Bishofberger, som sa att en skillnad mellan människor och djur – i etiskt/moraliskt perspektiv – är att djuren har rätt att göra allt de kan göra, medan människor inte har rätt att göra allt de kan göra. Att något är möjligt innebär inte att det är rätt!

Så vart är vi på väg? Är det en allmänt spridd uppfattning att ett par som väntar barn har rätt att bestämma att avsluta graviditeten av det skälet att fostret har ”fel” kön? Enda förutsättningen för en sådan rätt är att föräldrar äger sitt barn. Och det gör föräldrar inte!!!

Att välja abort bör förstås, när det sker, grundas på omsorg om ett kommande barns möjlighet till ett bra liv, inte på föräldrars lust att få just en dotter eller en son. Sjukdomar eller svåra missbildningar, en svår social situation, etc. kan vara skäl.

Det framgår inte i artikeln om de här föräldrarna betalat för sig. Det är en annan femma. Inte ska sån provtagning ske med skattemedel?